Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?

Jessica: "Men nu vet jag, jag känner igen det här, när din första bok skulle komma ut gick du ju runt och ropade om att det var en melodram du skrivit, eller hur?"

Jag: "Jo. Ähum."

Jessica: "Och nu ropar du över att den nya boken är en slaskroman. Vad bygger du det på? Har du läst några slaskromaner?"

Jag: "Inte som är som den ..."

Jessica: [skratt]

Att det är så svårt. Våra konversationer om skrivande och om bokbranschen går i mångt och mycket ut på att vi turas om att säga samma saker till varandra. Tvivla inte. Våga lita, våga tro. Det finns, det blir, du kan.

Är det inte oss själva vi tvivlar på, eller TEXTEN, så är det marknaden, branschen, förlagen. Eller så är det det fortsatta skrivandet, det som ska bli, det som med all säkerhet ska komma. Men var? Men när? Och hur?!

Just nu försöker jag intala mig själv att det jag ska göra är att vila i att INTE skriva, att INTE ha några idéer eller desperat leta efter dem. Det kommer. Det har varit rätt snabba ryck, trots mängden av år som förflutit sedan jag ... ja, sedan jag fick novellsamlingen refuserad ca 2003, började skriva Allt som återstår, fick den utgiven 2007 och debuterade 2008, började skriva Mot ljuset ungefär samtidigt och fick den utgiven ... nu, till våren 2011 alltså. Puh.

Och det där att ha skrivit en andra bok också, att ha skrivit två romaner räcker inte till för att alldeles dämpa den här "Jag kommer aldrig mer att få en idé i hela mitt liv"-känslan som kan komma över mig. Det enda jag kan göra mot den känslan är att gå med, vila i det. Okej, inga idéer nu, ingenting, knappt nåt skrivande alls. Det får vara så. Jag får hitta på annat terapiarbete att ägna mig åt. Sy, till exempel. Läsa.