Pojken i soffan, Sonya Hartnett

Oj vilken märklig bok jag läste nu: Sonya Hartnetts Pojken i soffan (The Ghost's Child i original). För ett tag sen (i somras, tydligen, och tänkte saker om nyzeeländsk intertextualitet) läste jag hennes Fjäril, efter tips från Jessica, och efter den här jättekonstiga recensionen, av Steven Ekholm. Hur kan man kräva av ungdomslitteratur att den ska erbjuda ett lyckligt slut? Det kräver man väl inte av nån annan litteratur?

Och dessutom, när jag väl läste boken: så raktigenom jättesvart är den väl verkligen inte! Det ljusnar. Man hoppas på Plum, och man tror på henne.

Nå, efter Fjäril, som är smärtsam och realistisk, väntade jag mig på något vis en sådan berättelse också nu. Men icke! Pojken i soffan är en vacker, snabbt flytande berättelse, en saga nästan. En fabel? Ett helt liv berättat på mindre än 160 sidor. En flicka, Maddy, som blir kvinna, Matilda. Pojken/mannen Fjäder som hon älskar men förlorar. Sökandet efter skönhet, efter kärlek, efter mening. Hon har ett fantastiskt språk, Hartnett, och hon tycks göra vad som faller henne in. Starka toner av Alice i underlandet finns här bitvis – häftigt!

Och återigen: någonting i tonen som påminner om det (lilla) jag läst av Margaret Mahy, och kanske kanske också Janet Frame. Måste nysta i detta. Under tiden rekommenderar jag denna fabel, som också har något Tove Janssonskt över sig i flytet, lättheten, den berättande och ändå avancerade stilen, de snabba skiftningarna och kanske personernas relation till elementen, till varelser, till mörkret i sig själva.