Har ni inte sett den här filmen så gör det!
Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.
Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.
Och vad den var bra!
Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.
Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.
Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.
Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar