Nervositeten

Går igenom redaktörens sammanställning av hans, mitt och korrläsarens korr.

Undrar ibland över hur jag tänkt, och över hur en text kan gå så många gånger mellan så många ögon & händer utan att saker noteras. Att jag skrivit bemanna istället för besinna. Min synonymordbok säger att bemanna bara betyder "förse med personal", vilket ju inte direkt är vad jag menar. Men. Jag tycker inte att besinna är helt rätt heller, det är ju mer att tänka efter. Jag är ute efter nåt mer i stil med behärska. Hm.

Sånt pet.

Med detta petande och fixande kommer också stunden allt närmre då manuset lämnar mig och skickas bort. Det är redan bortom den gräns då det inte längre finns ett worddokument. Eller, det finns, men inte i mina händer. Inte i redigerbart skick. Nu är texten ett indesigndokument, det är inte längre jag som gör ändringarna. Minns att jag tyckte att arbetet med debuten i detta skedet var hemskt plågsamt. Bröt ihop lite, skickade ett extremt uppjagat mail till redaktören och fick tre sekunder senare ett mycket vänligt och lugnande telefonsamtal. Och det ordnade sig ju, mycket riktigt. Men den där känslan av att texten var bortom min kontroll. Huvva.

Lite lugnare den här gången.

Men jag har ju tyckt att (24) mars ligger så långt fram i tiden. Inte nu!

Kanske lyckas vi bli klara och skicka iväg texten redan före jul. Det vore ju skönt, men också rätt läskigt. Sen är den alltså ute i världen, på egen hand.

Jag är faktiskt förfärligt rädd för detta med recensioner, märker jag. Och säg nu inte "det går säkert bra", för det kanske det gör, visst. Jag behöver nog bara älta lite. Tänka igenom vad det är som väntar.

En debut känns läskig för att det är det första man gör, det första som syns. Men andraboken är precis lika läskig eller värre, för att man kommer att bli jämförd. Och särskilt då eftersom det gick rätt bra för den första. Och för att jag i det här skedet är så fruktansvärt osäker på vad jag gjort.

Jag kämpar mot en önskan att ringa mina förlagsmänniskor och gå skamlöst med håven: "Är det verkligen bra?" "Är den färdig, finns det inget mer jag kan föra för att förbättra?" "Varför vill ni ge ut den?" "Säg att det är bra, älska mig, älska mig, älska mig..." Eh. Men jag behärskar mig. (Blogg = expansionsrör för utpysande nervositetsånga)