Läsa sig själv

Av någon anledning som jag häpnadsväckande nog redan har glömt så fick jag för mig att ägna gårdagskvällen åt att läsa Mot ljuset. En roman av Elin Boardy från 2011.
Eller läsa, jag skummade mig igenom den, annars hade jag inte varit färdig nu.

Jag har inte läst nån av böckerna ordentligt efter att de slutligen funnits i hårda pärmar. Tycker mig minnas att jag försökte med Allt som återstår, men slutade efter ett tag.
Den här skumläsningen dock, den var faktiskt riktigt trevlig. Och det var roligt att läsa just ML, den har jag minst koll på av böckerna. Den senaste förstås mest aktuell, och debuten är väldigt tydlig för mig, av nån anledning som väl har att göra med till exempel 1) debut, 2) släktforskning. Eller, tydlig, men jag har en stark känsla för den, som jag inte har för Mot ljuset.

Hur var den då? undrar den otålige läsaren.
Ja, den otålige läsaren göre sig icke besvär, kan man väl säga. Heh. Jag gillar den, märkte jag, tycker om stämningen, personerna, relationerna, saker som sker och hur det skildras men SHIT vad den är långsam! Tycker visserligen att den ska vara det, och gillar romaner som tar tid på sig, som växer och jobbar genom just sin långsamhet. Men reagerade ändå på det.
Vissa saker i romanen minns jag hur/när jag skrev, andra att jag kämpade med, andra minns jag inte alls. En del små skämt fick mig (fortfarande) att fnissa högt, och/men jag undrar om någon annan (med undantag av Jessica) finner det roligt.

(Kärleks)relationen mellan Elly och Niels gillar jag. Jag gillar honom, heh, det märks kanske när man läser boken? Även om han är rätt störig. Men jag undrar också mycket över honom. Vad sjutton blir det av honom sen? Vad är han, 26 eller nåt har jag för mig. Vad ska han göra med sitt liv?

Om Allt som återstår brukade jag få frågan om jag inte skulle skriva en fortsättning, "Hur gick det för barnen?!" men det intresserar mig inte alls lika mycket som hur det går för mänskorna i Mot ljuset.

Nu har jag ingen slutkläm annan än att det var mödan värt att läsa den, och att jag inte förstår varför jag aldrig valde scenen där Elly tecknar Laurids när han spelar piano som högläsningsstycke?