Det slår mig (nästan) varje gång jag är ute och pratar om romanen. Jag har suttit där vid mitt skrivbord och hittat på en massa saker, skrivit och skrivit och gnetat ihop en helhet och så kan någon (som idag) sitta vid ett bord och titta på mig och säga att det är sant, det där kan jag ju inte bara ha hittat på. Som beröm, alltså. Och det är förstås beröm, men det blir dubbelt, det där. För det är ju inte sant. Det var inte något jag visste när jag började skriva, det kom, det gav sig, det blev. Jag har skrivit fram det: det blev sant.
En annan man sa att alla de där dofterna jag beskriver (hästgödsel, kodynga, matos medmera), det kan man ju ändå inte hitta på, dem måste man ha känt! Och jag sa inget, men det är ju inte (heller) sant! Är det något jag har hittat på så är det just dofterna. Helt och hållet, till hundra procent, inte ens bara de där bondgårdsdofterna. Allihop.
Jag känner nämligen ingen lukt, har alltså inget luktsinne. Anosmi heter det, det kan jag skriva mer om en annan gång.
Men för mig är det på något vis ett yttersta bevis för att hittepå tar en vart som helst, ja: hela vägen fram. Inget slår hittepå, inte ens verkligheten.
Och, som Stewe Claeson en gång sa på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje (om en text där allt liksom av misstag var gult, och som mycket riktigt handlade om avund och ovilja): man vet mycket mer än man tror.
Det finns ju där. Det skrivs fram, det blir sant.
Jag märker det nu, i arbetet med roman nummer två: jag har skrivit in saker som långt långt senare visar sig stämma. Trots att jag då inte trodde mig veta det jag vet nu om personerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar