Glädjerop gånger två

Vilket trevligt sätt att inleda en solig lördag: hitta två stycken mycket fina recensioner, en i ÖstgötaCorren och en i Norrköpings Tidningar.

Beskrivningen i Corren av "Allt som återstår" är ju också (fast jag kanske inte håller med helt och hållet...) helt fantastisk!
Såhär:

Jag gillar verkligen Elin Boardys utveckling. Debuten ”Allt som återstår” var förvisso språkligt stark men den hade en minimal handling där två människor gick omkring och teg i ett äktenskap och för mig kändes den som ett Sune Jonsson-fotografi . Man vet att det är bra men är förtvivlat trött på svartvitt svårmod. I ”Mary Jones historia” målar Elin Boardy i färg. Starka sprakande färger, dofter och ljud.

Kan man annat än gilla den inledningen?