Från Berlin

Friedrichshain, Berlin. Dimma och råkallt. Cafét är oerhört mysigt, men spelar Michael Jackson non stop, tyvärr. Doesn't quite do it for me.

Jag läser mer Christopher Isherwood: Farväl till Berlin (som faktiskt ändå hann komma innan vi åkte!) och Mr Norris changes trains, som fint nog fanns i lägenheten. Ångrar att jag inte släpade med mig även Christopher and his kind. Nåväl, den ligger ju hemma och väntar.

En stad att gå in i. Här finns så mycket, historia, minnen, rent fysiskt. Muren, gatorna, granatsplitter i husväggar.

Vi traskar, åker U-bahn, pratar pratar pratar. A. har plöjt Antony Beevors Berlin slutstriden 1945 igen, pepprar mig med siffror och detaljer.

Riksdagshuset, Wilhelmstraße, och ja, det ÄR en lekplats där Hitlers bunker låg.

Jag skriver inte, jag tänker inte på särskilt mycket alls, annat än den här staden, faktiskt. Tankar som snurrar när vi lägger oss, gata upp och gata ner. Det liknar ingenting!

Bilder kommer nog när jag är hemma vid egna datorn igen, tror jag.

Fantasin på gång!

Ja, Fantasin hade ju en gång en egen blogg, men jag slänger in ett litet inlägg här bara för att jag så gärna vill visa er. Igår träffades jag och K. på Hdk och "gjorde ordningen", som vi säger. Skrev ut allt material, bredde ut det över golvet i aulan och försökte hitta en ordning på det. 

Överblick, rent fysiskt! 

Textblocket i mitten är Péter Esterházy. Närmast kameran Malte Persson. 

Inte förrän vi gör så här tycker jag nånsin att jag har koll på vad ett nummer verkligen handlar om. Att det dessutom denna gång är ett fyrdubbelnummer på 116 sidor (!) gör ju sitt till. 

Det har varit enormt mycket strul med allt, tyvärr tyvärr tyvärr kommer inte SPRÅK-numret hinna ut detta året, utan i januari 2010. Vi får väl se hur framtiden ter sig för Fantasin. Men: kanske är detta vårt bästa nummer!  

Berlin

Imorgon eftermiddag far vi!

Mina efterlängtade beställda böcker har inte kommit, så idag traskade jag in till Stadsbiblioteket och lånade Farväl till Berlin ... Dessutom har jag packat Andningsgunga som kom som en fin julklapp i förskott från förlaget. Tackartackar! 

Igår kväll skickade jag en pdf med texten/romanen/projektet till Jessica. Nej, jag vill faktiskt kalla den romanen nu. Det är det den är, eller i alla fall det den ska bli. 

Någon gång i januari ska vi ge respons en tredje gång. 

Jag tror faktiskt att jag vet vad jag håller på med (i skrivandet). Tycker att det jag gör och det jag vill blir synligare för mig. Det är ju alltid lika vagt och flummigt att skriva om, men NÅGOT vill jag ändå säga. 

Kanske bloggar jag från Berlin, kanske inte.

My Name Is Khan (– and I'm not an … ???)

Ny film på ingång. Alltså, ny FILM. Hur ska jag formulera mig? Bollywood-världen kommer inom kort tillsammans att ta tåget till Shahtown.

Själv försöker jag förhålla mig kyligt och distanserat till hela spektaklet, jag har (faktiskt) inte ens kollat på promos eller trailers. Men måste erkänna att jag är nervös. Både lite förväntansfull och rätt så jäkla orolig. Faktiskt. 

Nåväl. Här är affischen. Pretty much says it all, hai na?

Uppdatering:

"I want YOU to like my film!"

Stilikoner, del 3

Minus solbrillorna. 

En enda man

Ja, efter att ha läst En enda man kan jag inte annat än misstänka att filmen kommer att göra varje fan av romanen besviken. Hur mycket jag än hoppas på Colin Firth ... 

Ikväll hade vi bokcirkelsamtal om den. Vi var rörande överens (för en gångs skull!) om att den var bra, en favorit. En stor roman i en liten roman. 

Jag tyckte verkligen fantastiskt mycket om boken. Något av det bästa jag läst på länge. Den har så mycket av sådant som jag uppskattar: koncentration, långsamhet, en skarp blick på tillvaron, precisa iakttagelser, en lågmäldhet... 

Och å, kurvan från inledningen till slutet! 

Jag har suttit med min egen text det senaste och visserligen haft flyt men också tänkt att å, någon gång ska jag skriva en bok som är sådär: koncentrerad, avgränsad, fokuserad, intelligent. Inte dessa massor av ord som jag ibland upplever att det blir. Inte detta böljande buktande persongalleri som ska hållas ihop, hållas igång. Här är ju en tydlig person: George. Sedan också människorna runt omkring honom, men det är George som är centrum, själva bokens kärna. 

I mitt eget sökande efter röst/perspektiv fascineras jag av denna som jag upplever som ganska djärva röst i boken. Berättarrösten, denna George fast ändå inte, är det Isherwood själv? 

Jag måste citera från de första sidorna: 

"Dess nakenhet måste täckas över. Den måste kläs i kläder eftersom den ska gå ut i andra människors värld, och dessa andra måste kunna känna igen den. Dess beteende måste accepteras av dem.

Lydigt tvättar och rakar den sig, borstar håret, för den tar sitt ansvar gentemot andra. Den är till och med glad över att ha fått sin plats bland dem. Den vet vad som förväntas av den.

Den vet vad den heter. Den heter George."

Detta långsamma tillblivande som sedan fortgår boken igenom, kan man väl säga. Jag kan förstå frestelsen att filmatisera, romanen är verkligen mycket filmisk. Men om det lyckas? Återstår att se. Jag tror inte riktigt det. Jag kan visserligen verkligen föreställa mig Colin Firth som George (fast jag såg ju faktiskt trailern till filmen INNAN jag läste boken, underlig ordning, inte sant?). 

Härom dagen beställde jag ytterligare två böcker av Isherwood (eftersom det inte tycks vara någon hejd på hur mycket böcker jag tillåter mig själv att köpa): Farväl till Berlin (som jag ska läsa i Berlin över jul och nyår, tänkte jag) och Christopher and his kind, någon sorts (avgränsad eller begränsad) självbiografi, också om/från Berlin. Nu är det kanske tidigt att ropa hej och hurra och dra enorma växlar på detta, men jag upplever att jag hittat en ny författare, ett nytt författarskap åt mig själv. 

Dessutom pratade vi nu äntligen om Stewe, men det måste faktiskt sparas till ett eget inlägg när jag rett ut det hela. Än så länge kan jag bara säga: !!!!!?!

Tunna röda linjen

Härom dagen/kvällen såg vi Terrence Mallicks Den tunna röda linjen. Andravärldskrigetfilm med Ambitioner. Men men men. 

Kära Terrence, jag vet att jag brukar sucka över filmer utan kvinnliga personer på rollistan, men jag kan ju också se fall där det är motiverat. Här, hade det nog varit det, för det blir nämligen pannkaka av det hela:

En av soldaterna har en fru som han drömmer om då och då, i tysta, poetiska bilder. Hon är gåtfull, halvt bortvänd, ser lite skör ut, de har sex, hånglar, i en sekvens gungar hon, i en annan står hon ute i vattnet i en klänning och säger "follow me" eller nåt liknande. Åh jösses, så patetiskt. Och helt totalt oväsentligt för filmen. Åtminstone så som det är gjort nu. Det hade varit mer trovärdigt om hon ANTINGEN var en person, eller om han vara tänkte på sexet, och om det då fått vara mer sex och mindre finstämt fyrtiotalshångel. 

Filmen börjar mycket bra, det tar fyrtio minuter innan någon skjuter, eller innan granater exploderar. En intressant inledning som bygger upp mot något annat än dussin-krigsfilmer. Men, MEN! Jag tycker att Mallick ändå faller i fällan, faller för lockelsen att framställa (en del av) sina personer i ett ärorikt ljus, i glansen av heder, mod, ärligt kamratskap. Jag menar inte att det där inte finns i en krigssituation. Jag menar att det hade varit intressant ifall han vågat (kunnat?) göra en film som inte sa det där som nästan alla krigsfilmer säger: att det FINNS något ärofullt i krig, en meningsfullhet ändå. 

Förutom detta var det bitvis oerhört vackra bilder, bra porträtt av flera av personerna (och de är några stycken), fint med de olika rösterna som talar, ofta svårt att avgöra exakt vilken av personerna det var. Och det fungerade väldigt bra. En mångstämmighet. 

Men, för en krigsfilm som är rå och brutal på ett ärligt sätt, som inte någonstans romantiserar kriget: se Gå och se (Idi i smotri). Rysk film från 1985 som är fruktansvärd men oerhört bra. 

Hastig skrivlogg

Den mycket sköra känslan av att det håller. Att det bär framåt, om än sakta. Att där finns något. Att jag tror på texten!

En svår svår känsla att hålla fast vid. Men just nu. Just nu!

Stilikoner, del 2

Okänd kvinna. En random googling på women in pants ledde mig till den här bilden. 

Posen är fantastisk! 

Jag gillar särskilt skorna, och klockkedjan. Hatten kunde vara snyggare, jag köpte mig en liten svart en i stockholm som jag kanske bildbloggar nån gång. 

En oerhört bra bok och en rätt fin film

Lånade hem filmen med dussintiteln Skuggor över södern härom dagen. 

Ja, man ska verkligen veta vad man är ute efter: det är nämligen filmatiseringen från 1962 av Harper Lees roman To kill a mockingbird, ytterligare komplicerat av att bokens svenska titel är Dödssynden. 

Gregory Peck som pappan, Atticus Finch. Underbara underbara Mary Badham och Philip Alford som Scout och hennes bror Jem. 

Filmen tar bokens barndomsperspektiv på allvar, vilket är fint. Barnens fascination och rädsla för den gåtfulla grannen Boo Radley gestaltas med bitvis nästan expressionistiska skuggspel och ljud, samt en återkommande bild av en knarrande,  gungande hammock (eller vad de kallas de där gungande sofforna de har på sina verandor ...). 

Rättegångshistorien funkar också bra, framför allt förstås för att Lees förlaga är så oerhört bra, man lockas att tro att de ska frikänna honom, bara för att det borde vara så i en film, men här är det verkligheten som är intressant, och alltså döms han. 

Boken Dödssynden är en av mina absoluta favoriter, jag blev väldigt sugen på att läsa om den igen. Den är (förstås) bra mycket mer komplex än filmen, mycket mera innehållsdiger och gripande. Barnperspektivet gör att något av svärtan försvinner i filmen, av någon anledning. 

Atticus Finch är en av mina favorit-fäder i litteraturen, och därför gjorde Gregory Peck inte riktigt min bild av honom rättvisa. Jag måste säga att jag alltid föreställt mig honom mer som David Strathairn så här på äldre dagar, fast förstås med glasögon.

eller hur?!

Men han har ju förstås redan gjort en domare i södermiljö i en film om en mer eller mindre riggad rättegång mot några svarta unga män (Heavens Fall, 2006), så jag tror att jag hoppas förgäves på en ny filmatisering där de castar honom som Atticus ...

Slutet

Alltså. Jag vet att jag nästan inte alls bloggat om skrivandet efter att jag fick respons av A. Först en svacka, sedan åter framåt. (Eller: lyft upp, borsta av, och peka ut riktningen - i det här fallet för mig själv.)

Jag skriver. Har suttit (nästan) hela dagen idag. Tycker att jag hittar nåt, att jag både kan redigera och skriva nytt utifrån vad jag (nu) vill att texten ska bli. 

Har avhållit mig från att scrolla hela vägen till slutet sedan A. läste. Vissa saker där som VERKLIGEN inte funkar, som aboslut inte ska vara som de nu är. Idag nådde jag av någon anledning fram dit, vågade scrolla vidare. Klippte bort en massa scener. Funderar och funderar. Jo, det ska skrivas om. Det är så vansinnigt svårt att veta vilken väg som är den rätta. 

Först fanns en version där det bara tog slut, ganska hastigt. Därefter den version som A. läste, som var i överkant uttalad och utskriven och kanske också urballad. Undertext, hallå? 

Nä, alltså, så vill jag inte ha det. Men ändå borra i det som finns där. 

Som så ofta gör jag ett försök att minnas hur det var med debutboken. Där HADE jag ju slutet, redan från början. Visst var det sedan en fråga om var på tidslinjen/livslinjen jag skulle lämna Emma. Men det fanns. Nu finns ingenting. Jo, en grupp människor, en plats, en massa relationer. 

Jessica sade strängt: GRÄV DÄR DU STÅR! Vilket ska tolkas både som att det faktiskt finns intressanta saker att arbeta med i texten, att det är där jag står som jag ska gräva. Och också som att jag ska gräva där jag står, att jag inte ska låta saker försvinna i intet. 

Bonustrack: The End

Noch einmal, Berlin

Eftersom jag när en intill besatthet gränsande förtjusning i kontorsmaterial har jag så klart roat mig själv med att köpa en moleskine City Notebook inför vår Berlinresa. 

Kartor, U-bahn och S-bahn linjenät, sidor för anteckningar, register för allt möjligt (äta, dricka, sova, göra, + flera flikar med valfri text. Jag har än så länge loppisar, special samt museer.) Samt, förstås (mitt absoluta krav på en bra anteckningsbok eller kalender) en liten ficka längst bak för lösa lappar etc. Lovely! 

Jag fyller på med tips allt eftersom. Sånt flyt att Therese precis varit i Berlin och var smart nog att blogga om det. Massor med tips, jag har snott ett helt gäng av dem ...

Senast jag var i Berlin var på en (ångestfylld) skolresa i nian. Låt mig säga: det ska bli oerhört skönt att återse staden som vuxen. 

Det bör ha varit 1995 senast. Vi bodde på Ringstraße (pojkar och flickor i skilda delar av huset, vilket förstås triggade en oerhörd kreativitet på nätterna för vissa) besökte tevetornet på Alexanderplats (jag åt Sachertorte), var på koncentrationslägret Sachsenhausen, vid Checkpoint Charlie och diverse andra sevärdheter. Wannsee, möjligen? Tydligast minns jag förstås helt andra saker, men det tänker jag inte gå in på här. Tiden lägger tack och lov en del saker bakom en, även om man själv kan ha en tendens att hålla såren öppna alldeles på egen hand. Det låter förfärligt dramatiskt, kanske? Så kan det vara. 

I vilket fall som helst är passet förnyat, bussbiljetterna köpta (tåg blev för dyrt och krångligt) och nivån på min förväntan gör decembermörkret mycket mera uthärdligt. Den 22:e bär det av.

Stilikoner, del 1

Här är min mormor och morfar på ett foto från fyrtiotalet. 

Jag tror att de gifte sig 1945, kan detta vara -44? 

Stilikonen ifråga är inte min mormor, utan min morfar! Precis den där stilen strävar jag efter för tillfället. 

Än jublar fågelsången

Läste Stewe Claesons Än jublar fågelsången i en av bokcirklarna. Men som det tenderar att bli så hände nåt, det drog ut på tiden och blev inte av (är det bara jag och bokcirklar associerade med mig, eller en allmän tendens för bokcirklar, månntro?). Jag läste dock boken. Här är några tankar, mycket kortfattat. 

Jag gillar den, tycker om Claesons (åh, alltså, jag är ju egentligen Stewe med honom! Men det ser rätt fånigt ut med förnamn i texter om litteratur, gör det inte?) språk, långsamheten och vändningarna. Iakttagelserna. 

Jag berättade om boken för en vän och hon sa efter en stund "Men vad handlar den om?". Ja, vad handlar den om? En man och en kvinna, en folkrörelse på framväxt, årstidernas skiftningar, fågelsången. 

Nä, jag har ingen lust att beskriva handlingen. På ytan är det inte mycket som händer, men det är som livet: på ett sätt är det en jäkla massa. Hela tiden. 

Jag antar att jag känner mig besläktad med det här på något vis. Och ända sedan jag läste Stämma i havet (som jag tyckte mycket om. Gripande! Stark!) har jag tyckt mycket mycket om Claesons (Stewes!) otroligt långsamma beskrivningar. En stund kan dras ut, tas om och tas om. Särskilt märkbart är det väl i Pigan från Arras, om heliga Birgitta och hennes pilgrimsfärd, eller kanske mest om hennes man Ulf. Där tycks allting verkligen stå stilla, bitvis. Tankar, blickar, minnen, och så tillbaka till nuet. Men jag gillar det! 

Något jag på ett rent ytligt plan också tycker om med Än jublar ... är omslaget. Inte bara för att jag är förtjust i Richard Bergs originalmålning, Nordisk sommarkväll. Utan här och nu för att boken handlar om honom, Wilhelm Hallgren, mannen som vi INTE ser, medan hon, Luigi, är i hans tankar ofta ofta. Tycker att det är fint. 

Jag hade gärna pratat om den här boken med bokcirkeln, tänker mig att vi (som vanligt!) inte skulle vara överens om bokens kvaliteter. Men men. Nu läser vi Christopher Isherwoods En enda man, kanske hinner vi prata lite om båda?

Dramaten

Jo! Vi var ju i Stockholm, vi såg äntligen Scener ur ett äktenskap!

Låt mig börja med att säga att Stefan Larsson slår Bergman själv! jag blev mycket mer gripen av den här scenversionen, än av teveserien. 

En mycket bra uppsättning, som gör texten rättvisa och smidigt och framgångsrikt flyttar den till en sorts nutid. (Det enda som skar i mina öron gällande tidsperspektivet var Johans litania om sin sabbade universitetskarriär: "... man är ju inte vänster om vänster". Hm? Jag tänker att det kanske man var tvungen att vara på 1970-talet, men ser det verkligen ut så idag? 

Nåväl.) 

Intressant att se Mariannes roll en andra gång, det blev tydligt att den rollen faktiskt har mindre fokus i texten. Det är (ju) helt enkelt Johans person och utveckling som Bergman varit mest intresserad av (och kanske vetat mest om, kan man tänka). Men hon tar sig! Rollen tar sig, och Livia Millhagen tar sig. Den långa femte scenen var mycket mycket stark!

Roligt att höra hur Liv Ullmans röst klingar rakt igenom Millhagens repliker: "Du lämnar mig i en orimlig situation, Johan!" Den där norska intonationen... Ja, men originalet var väl skrivet för henne och Erland Josephsson? Hade Bergman hennes röst i skallen när han skrev?

Komiken var tydligare i scenversionen. kanske handlar det om Erland Josephssons kontra Jonas karlssons timing. ALltså, Jonas karlsson kan ju verkligen få ut mesta möjliga mänskliga komik ur repliker och situationer.Det sitter i kroppen, i gesterna, i rösten. Strålande!

Jag och A. kom ut och var omtumlade, tagna, lyckliga. Gick och drack vin i nån hotellbar där på Östermalm, pratade och pratade och pratade. Tog sedan Roslagspendeln ut till Täby - en händelse som ser ut som en tanke.

Livstecken

Jag är fortfarande här!
Det är inte längre paus i skrivandet, därav blogguppehållet.
En stockholmsresa kom också ivägen. Rapport om Scener ur ett äktenskap kommer snarast!

Skrivandet, alltså.
Efter att A. gett respons har det varit mycket tågresande, tänkande, antecknande. Nu: skriva! Inte kan jag säga var jag är i processen, om det är nära eller långt borta (vad, egentligen?) men det är roligt, spännande, utmanande. Jag ser hur det skulle kunna bli och jag måste fokusera på att vara den enda som kan få det att bli precis så. Pratar med Jessica, dryftar idéer och personer och vändningar.
Låter travarna av annat växa på skrivbordet och blir sittande vid datorn.

Paus i skrivandet

Jag har skrivit ut texten för att A. ska läsa den, nu väntar den. Jag väntar också. Allt står stilla. Novemberregnet är långsamt, grått, ständigt. 

Jag tänker på texten och som så ofta undflyr den mig. 

Vad har jag? Vad finns? Vad syns? 

När jag pratar om texten, om förutsättningarna platsen tiden människorna i den så kan jag bli rädd att jag inte lyckats ANVÄNDA allt det där. Där finns så mycket. Och som Jessica sa: GRÄV DÄR DU STÅR! Ja, det är det jag försökt göra. Men hur väl fungerar det? Genomförandet av idén, detta svåra svåra. 

Att det ska vara så svårt att förhålla sig till sin text! När jag befinner mig inuti den så ser jag det, känner det, andas det. Men nu, utifrån, ett halvt steg bort: ? 

Och för att det är min enda referens försöker jag minnas hur det var när jag skrev debutboken. Hur kände jag? Hur tänkte jag? Var det så här?

Nej, jag tror att jag var mycket mindre fokuserad på Att Bli Färdig. Det är en plåga som kommit nu, med bok nummer två. Allt som återstår bara skrev jag, skrev och skrev och skrev och lät det ta tid. Det fanns inga krav andra än att skriva den. Det borde det ju inte göra nu heller, men jag skapar kraven inuti huvudet. 

Att det finns en punkt då debuten gavs ut gör att tiden mellan då och nu kan mätas och sträckas ut och tyckas bli lång. Men!, jag har ju faktiskt bara skrivit på detta nya i lite mer än ett år (jag började, enligt mina worddokument, den 17 augusti 2008). Debuten tog tre år att skriva, minst. Kanske fyra. 

Tiden är inte viktig, varför är det så svårt att begripa? 

Och varför spelar allt detta irrelevanta så stor roll i skrivandet? I tänkandet? I koncentrationen? 

Bort det! som August skulle ha sagt. 

Inköp av litteratur

Ja, ja, jag vet. Vi har massor av böcker, jag arbetar på bibliotek. 

Men jag kan inte låta bli! 

Samtidigt som jag betalade förra Adlibrisfakturan klickade jag hem tre böcker till: 

Haha, så sobert, så smakfullt! Så god smak, rakt igenom! 

Tur då att jag är så ödmjuk och inte gör nån affär av det. 

Heterofiering

Den utmärkta och intressanta bloggen Band of Thebes gör mig uppmärksam på att Colin Firth "loses his gay lovers" i den andra trailern till kommande filmen A single man (som jag ser fram emot!). 

Kolla själva!

Första trailern:

Andra, heterofierade trailern:

Filmen bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn, som jag tänkte ta och läsa så småningom. Eller helt enkelt lägga i bokhögen bredvid sängen...

Den ljusnande framtid

Beställde just en väggkalender för 2010:

Full av oldies-affischer, lovely!

Lika som bär

Sharmila Tagore, bollystjärna.

 

Min mamma.

Texten

Tror att jag kanske möjligen skrev slutet nu för en liten stund sedan. Avslutningen på det som redan var slutscenen. Det var tre-fyra rader bara, och/men det fanns något där som jag tycker om. En ton, ett ihopknytande kanske, utan att tillsluta. En rörelse vidare, en aning om något. 

Svårt, givetvis, att skriva om här. 

Men nu börjar texten närma sig den punkt då A. ska läsa. Kanske nu i veckan? Jag försöker att skriva ut några ställen markerade med […] innan dess bara. Men också våga lämna det öppet så att han ser var skarvarna är, att jag vet att det glappar. 

Motståndet

Jo, jag såg ju den där filmen. 

Jag hade allt ganska rätt i alla fall, en viss romantisering var det. Men främst: varför tror man att man måste hotta upp en redan vansinnigt spännande historia? Varför slänga in alla dessa ingredienser som bara är slitna? 

En bortprioriterad blek hustru som klagar (inte vet jag, men det kändes faktiskt INTE särskilt 40-tal). Mads Mikkelsen kunde inte heller rädda det från att kännas som att filmen försökte göra Citron till en mer "modern" man. Det blev bara knepigt. 

En fullständigt orealistisk shoot-out med en resväska full av vapen och typ tvåhundra gestapo-soldater mot EN motståndsman (som redan har ett skott genom lungan, förstås). Det må vara sant, men det funkar helt enkelt inte! Det är inte trovärdigt. Där spårade filmen ur litegrann. 

Och sedan: "Den mänsklige skurken", hur trött är man på den klichén? Väldigt! (Helt bortsett från, alltså, att skurkar såklart kan vara mänskliga. Jag talar inte om verklighet eller sanning här, jag talar gestaltning på film (och i text).) Den visserligen onde men ändå till sist medkännande danske (fast tyske, förstås) Gestapochefen Karl Heinz Hoffman, som liksom ska förstå motståndsmännen och respektera dem (de är ju män allihop yada yada, så tröttsamt) och i slutet till och med skäller ut soldaterna som skändar dem... Fullständigt icke trovärdigt. I verkligheten tippar jag att Hoffman såg rätt lite av de avrättade motståndsmännen. 

Birkeland skriver om Hoffman: " [han] kom alligelvel til at stå for en radikalisering af Gestapos metoder og herunder anvendelse af tortur." I filmen är han skallig/rakad, med hårda drag. På bilden i boken är han mörklockig och leende med två småbarn och en hustru. Givetvis mycket mycket otäckare. 

Det som ändå funkade var nog trots allt psykologin, att vara del av en Likvideringsgrupp (även om de förvisso fick det att se ut som nån sorts superkommando och inte så kaosigt som det nog var), att faktiskt ha som daglig sysselsättning att skjuta människor. Pressen i detta, det absurda. 

Den unge rödhårige motståndsmannen, Flamme, var välspelad och gripande (Thure Lindhardt). Jag kan aldrig riktigt avgöra om det är filmen eller jag som romantiserar (säkerligen den senare, men kanske också den förra). Men: en sammanbiten haltande motståndsman – hey, jag är såld! (Det var den ytliga delen av bloggposten. Sorry.)

Spännande var det, och välgjort för det mesta. Men att allt måste kryddas så mycket! Var det inte spännande nog att vara motståndsman i ett ockuperat Danmark, att ha både Dansk politi och Gestapo efter sig, riskera fängelse, tortyr, koncentrationsläger. 

Sådan är kapitalismen

Var på bio i helgen och kollade på Michael Moores senaste: Capitalism: A love story. 

Fantastisk! 

Inte som film i första hand, men som pepp. Missförstå mig nu inte: jag menar bara att det är rätt ointressant att diskutera Moores filmer utifrån begrepp som "filmkonst". Men som budskaps-filmer, absolut! Moore vet vad han gör och han gör det bra. Här har han också verkligen använt sig själv och sin mediepersona: den där liksom sävligt uppretade och besvärlige. Nu VET dörrvakterna att det blir problem när han dyker upp. 

Och: han måtte ha en stab av folk som sitter och genomsöker diverse arkiv för rörlig bild: reklam, femtiotal, nyheter... Allt finns ju där, det är snärtigt klippt och musiksatt och det funkar otroligt bra för att kontrastera till eller förstärka det han vill få fram. 

Men framför allt är det förstås budskapet jag gläds åt. Han är patriotisk och genomamerikansk och kallar det visserligen (bara) för demokrati, men nog fasen är det "that other -ism" (som han vid ett tillfälle kallar det) som man tänker på? Upp till kamp! tänkte jag och gick ut med ett stort leende. Det finns alltså hopp.

Moore har dramaturgin för sig också: först presenteras bakgrunden, sedan bryter en ekonomisk kris utan dess like ut, därefter följer begynnande protester från Folket och så tillslut alltså: Yes We Can! och Obama väljs till president. Yay! Tillbaka till Folket, som nu stärkts i sina protester och så: Finale.

Låter det som att jag raljerar? Det gör jag faktiskt inte! Själva dramaturgin är ju tydlig nog, men en film om kapitalismen hade ju kunnat bli förtvivlat torr/trist/deprimerande utan dessa lite snärtiga grepp. 

Stor humor i detta att man beskyller Obama för socialist där borta, och Moore konstaterar torrt att "the more people talked about it, the more young people got curious and started looking it up". Heh! 

Men hur bisarrt är det inte att Obama säger till en man i en folksamling att han tror på att om ekonomin är bra för de längst ner så är den bra för alla, hela vägen upp – klipp till samma man som med armarna korsade över bröstet säger: "I don't want any socialism in this country". Suck. 

För mig är det obegripligt att man INTE kan tycka att det låter som en bra idé. 

På eftertexterna en Sinatra-klingande engelsk version av "The Internationale". Helt fantastisk! Men svår att få tag på, verkar det. 

På tal om musik hittade vi oss genom filmen ett nytt favoritband, jag och A., (som alla säkert känt till i hundra år, ursäkta i så fall): Penguin Café Orchestra! Deras musik ljöd i lägenheten hela lördagen och en bit av söndagen också. Det var den catchy biten av den här som fångade mig: Music For A Found Harmonium.

Kolla upp!

Modstandsbevægelsen. Igen.

Den här ska jag kolla på någon dag framöver: 

Inga skyhöga förväntningar direkt. 

Jag misstänker nämligen (det är delvis affischen som gör det) att den gör sig skyldig till viss romantisering av 

a) motståndsrörelsen och (framför allt?) 

b) våld. 

Så vanligt. Så lätt hänt, verkar det som. Alltså: en grop man måste akta sig jävligt noga för att inte falla i.

Flammen och Citronen förekom eller snarare skymtade förbi i Birkelands bok. och eftersom jag just nu när ett passionerat intresse för dansk motståndsrörelse, så... Och med min bakgrundskunskap i färskt minne tror jag nog att det ska kunna bli intressant. Återkommer (troligen) med rapport.

Uppdatering: jag älskar att affischen är skrynklig på bilden!

Närkontakt

På lustiga vägar kom vi att prata om ljud och filmljud igår. Rena klanger och toner som i introt till Also sprach Zarathustra. A. kommenterade att Närkontakt av tredje graden hade samma sorts toner, och jag satt som ett frågetecken. Så den rotade vi fram i hyllan och kollade på, mycket otippat. 

Från 1977, men faktiskt Sci-Fi som fungerar riktigt bra fortfarande. Inget skjutande, inte så värst mycket springande. Otroligt skönt tempo och jag gillade att fokus låg på människornas besatthet istället för eventuella faror och våld. Ändå var det bitvis riktigt spännande. 

Alla äventyrsbitar höll rätt fint, men när det skulle börja handla om människor svajade Spielbergs handlag lite. Ett segt mittparti med byggandet av en jättelok kopia av det där berget, Devils Tower inne i huset. Besatthet i all ära, men då ska den ju vara trovärdig också! Och som vanligt funkar over-the-top sämre än subtiliteter...

Innehöll en vansinnigt söt unge som dessutom lurats att agera helt strålande: 

Det visade sig att vi oss själva ovetande hade en special edition av filmen, med två skivor (inte nog med att vi över huvud taget hade den, alltså)! Kollade även på "dokumentären" om hur filmen gjordes. En rolig sekvens om hur Spielberg fick pojken (Cary Guffey) att agera som han gjorde i en viss scen. Två filmarbetare klädde ut sig till gorilla respektive clown, och stod i det rum till vilket pojken skulle springa. Han tittar upp, får syn på clownen och börjar nästan le, sen ser han gorillan och blir först lite rädd, men då tar filmarbetaren av sig gorillahuvudet och pojken ser mindre rädd men fortfarande undrande ut. Det funkar så vansinnigt bra i filmen! 

Påminner om när A. regisserade en liten tjej till Sommarlek, och fick reaktionsbilder genom att stå bakom kameran och rita olika figurer i luften åt henne, som hon skulle gissa. Fantastisk barnregi! 

Som hängivet fan av all things hindi njöt jag förstås storligen av sekvensen från Indien med de sjungande massorna som på frågan om Kahan hai...? Varifrån hörde ni tonerna? svarar med:

Upar! (eller vad de nu verkligen ropar i filmen...)

Taget af tyskerne - om danskere i 2. verdenskrig

Jag köpte ju, efter tips från J., en bok om danska motståndsrörelsen, Taget af tyskerne, av Sven Arvid Birkeland. I synnerhet handlar den om de tillfångatagna motståndsmännen, om tortyren av dem och om de spår som detta har lämnat hos dem och deras efterkommande (i tredje och fjärde led). 

Jag har  plöjt mig igenom den och läste ut den nu idag. Oavbrutet intressant! Mycket mycket otäck. Mycket klarar jag på något underligt sätt att läsa, eller åtminstone skumma mig igenom, men beskrivningen av hur man gör för att hänga barn (som är för lätta för att dö av den metoden) gjorde mig alldeles vilse och yr av avsmak och sorg igår kväll. 

Idag grät jag lite över ett sista brev från en dödsdömd ung man till sin käraste.

 

Det är ett fantastiskt arbete han lagt ner, Birkeland, som intervjuat alla dessa människor och satt in det i sitt sammanhang. Visst är det vissa saker som jag inte är helt med på – referenser till särskilda datum under kriget, t.ex., men inte behöver man vara dansk för att begripa. Så allmängiltigt. Så intressant också detta att det är vårt grannland och/men att situationen här såg så helt annorlunda ut under kriget, och alltså även efter. 

Alla dessa berättelser om att återvända från fängelse/tortyr/koncentrationsläger och försöka återgå till ett alldeles vanligt liv. Ett begynnande femtiotal med en idé om att man skulle tiga och gå vidare. 

Alla familjer som det påverkat, och fortfarande påverkar. 

Alla dessa skrämmande samstämmiga berättelser om att sova med ljuset tänt/med radion på/med mardrömmar/med vapen under kudden. 

Vad jag sen använder denna läsning till, hur det sipprar in i skrivandet och texten, det kan jag tyvärr inte berätta för er, kamrater. Det återstår för mig att veta och er att upptäcka. 

(Som en fotnot kan jag meddela att jag numera tänker på danska.)

Ett pratigt inlägg om LITTERATUREN

En del saker är svåra att skriva eller säga utan att det låter platt och/eller klyschigt. Men: litteraturen är ändå fantastisk. 

Det slår mig (nästan) varje gång jag är ute och pratar om romanen. Jag har suttit där vid mitt skrivbord och hittat på en massa saker, skrivit och skrivit och gnetat ihop en helhet och så kan någon (som idag) sitta vid ett bord och titta på mig och säga att det är sant, det där kan jag ju inte bara ha hittat på. Som beröm, alltså. Och det är förstås beröm, men det blir dubbelt, det där. För det är ju inte sant. Det var inte något jag visste när jag började skriva, det kom, det gav sig, det blev. Jag har skrivit fram det: det blev sant. 

En annan man sa att alla de där dofterna jag beskriver (hästgödsel, kodynga, matos medmera), det kan man ju ändå inte hitta på, dem måste man ha känt! Och jag sa inget, men det är ju inte (heller) sant! Är det något jag har hittat på så är det just dofterna. Helt och hållet, till hundra procent, inte ens bara de där bondgårdsdofterna. Allihop. 

Jag känner nämligen ingen lukt, har alltså inget luktsinne. Anosmi heter det, det kan jag skriva mer om en annan gång. 

Men för mig är det på något vis ett yttersta bevis för att hittepå tar en vart som helst, ja: hela vägen fram. Inget slår hittepå, inte ens verkligheten. 

Och, som Stewe Claeson en gång sa på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje (om en text där allt liksom av misstag var gult, och som mycket riktigt handlade om avund och ovilja): man vet mycket mer än man tror. 

Det finns ju där. Det skrivs fram, det blir sant. 

Jag märker det nu, i arbetet med roman nummer två: jag har skrivit in saker som långt långt senare visar sig stämma. Trots att jag då inte trodde mig veta det jag vet nu om personerna. 

Research

Senaste fyndet bland mina långa vindlande surfningar efter information om jag-vet-inte-vad:

Tänk om man faktiskt kunde köpa alla böcker man hittar. Den här finns (åtminstone delvis) på Google Books, men ändå.

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Bokcirkelträff på Lerumsbibblan igen, nu var det Mot fyren vi hade läst. Vi var två som gillade den (mycket!) och resten, dvs fyra personer, som ogillade den (mycket!). 

Det poetiska, det svävande, de långa meningarna, de underliga glidningarna från person till person, miljöbeskrivningarna, tidens gång i det korta mittersta avsnittet – allt detta var sådant som vi två alltså tyckte om och fann njutbart, och de fyra ogillade. 

Jag har läst romanen en gång tidigare, för (vad som känns som) länge sedan. Jag minns fortfarande mycket starkt bilden av köksbordet uppe i trädet, samt parentesen i mittavsnittet som berättar om Mrs Ramsays död. Det skakande i detta sätt att göra det på. Tiden går och vad är vi annat än parenteser? Banalt, ja kanske det, men också sant, visst? 

Ja, det är en mycket bra roman, men visst kräver den koncentration! Visst är den någonting eget? 

Hur Woolf fångar kvinnornas ständiga blick på männen och deras sätt att ge dem uppmuntran, medkänsla, en blick, ett leende i rätt tid för att stabilisera dem! Och så konstnären Lily Briscoe som träder utanför den traditionella kvinnorollen – hon blir inte gift, hon blir inte mor, hon målar! – som mycket tydligt ser männens behov av det där men i det längsta försöker undvika att ge dem det. Strålande.

Jag vill läsa Mrs Dalloway. 

I bokcirkeln är det till nästa gång Kärlekens raseri av Ian McEwan. Enduring love heter den i original, visst är det en mycket vackrare titel?

Kvällsljus över Masthugget, 2

Jag skriver, tycker att det går framåt (men hur vet man, hur vet man någonsin??)

Hela dagen jämngrå med strilande regn. Så plötsligt hände något utanför fönstret, jag tittade upp och himlen var rosa. Ett ögonblick bara (länge nog att låta sig fotograferas), sedan stängdes molntäcket igen och himlen gjorde plats för skymningen. Nu är det redan mörkt.

Research

Den här fick jag på posten idag! 

Otroligt att man kan bli så glad för en sådan bok, över 500 sidor är den dessutom ...

Uppdatering: 

Ja, glad är ju inte precis vad man blir av att läsa, men otroligt intressant är det. Om en smärta och en tystnad som förs vidare genom generationerna. Om människor som utsatts för de mest fruktansvärda upplevelser och sedan kastas in i det vanliga livet. Hur klara av det? Vilket mastodontarbete han gjort, Birkeland, otroligt imponerande. 

Starkt och gripande och bitvis outhärdlig läsning. 

Det här blir jag inte färdig med än på ett tag! 

Textmardröm

Drömde inatt att A. läst texten (det har han ännu inte gjort, i verkligheten, men det närmar sig). Han var FRUKTANSVÄRT kritisk. Det jag minns tydligast är dels att han hade läst väldigt slarvigt, skummat igenom texten, vilket sårade mig väldigt mycket, och dels att han inte lyckades hitta någonting positivt att säga, inte det allra minsta.
Hemskt hemskt hemskt!
Minns den där långsamma insikten i drömmen: det finns alltså verkligen INGET som är bra eller intressant med texten? Men ... men ... ?
Usch.

Eh...

Jag hittade just den här bilden på mitt USB... 

Helt fantastisk!

Men jag kommer inte alls ihåg var den kommer ifrån. 

Någon som kan vara till hjälp?

Att lämna ifrån sig texten, del 4

Att få respons på sin text kan ibland påminna om om känslan av när någon blir arg och skäller på en. Till en början vet man inte riktigt varför, eller vad problemet är, för visst har man betett sig alldeles vanligt och trevligt? Men något gnager! Det är en känsla som om man blivit påkommen. Där har man gått på som om ingenting, som om texten höll, som om man var helt snäll och trevlig. Medan det i själva verket alltså finns en anledning till den där ilskan/kritiken/responsen! Att man alltså trott på sig själv/på texten och att det är just DET som är genant. Man är avslöjad, någon har genomskådat en. 

Något liknande det här har jag grubblat över sedan min och Jessicas senaste textvända ner i norra skånes skogar. Och i den stämningen är det lätt, bara alltför lätt att bara se problemen i texten. Att genom den andres ögon få syn på det som INTE syns i texten av allt det man skulle vilja få fram. Också detta är ju en sorts blindhet, precis som när maninte alls kan få syn på texten, inte har en aning om vad man håller på med, vad som fungerar eller inte. 

Men vi pratade om det där idag, och jag fick lite pepp. 

Det senaste har det gått trögt om än framåt, men idag var det något som lossnade. Kanske behövdes bara den där välvilliga utifrånblicken på texten: det FINNS verkligen något där, jag famlar inte i tomma luften. 

En märkbar skillnad för mig mellan första och andra boken är den där oron och stressen inför Att Bli Färdig. När jag skrev Allt som återstår skrev jag ju bara: det var en rörelse, en djupdykning, en resa (och varje annan halvbra metafor). Men jag minns inte att jag tänkte särskilt mycket på att bli Färdig med texten. Nu, däremot! Aj aj aj. Det jag minst av allt vill tänka på medan jag skriver är ju just det. Jag vill vara i skrivandet, INUTI, inte efteråt eller utanför!

Däremot är jag just nu jävligt besviken och faktiskt skitsur på att jag upptäckte att min fantastiska (arbets)titel redan är upptagen av en jäkla deckare som kom så sent som 2008! Fan! 

(jo, jag vet att "Allt som återstår" också är en deckartitel, av Patricia Cornwell)

Ett biblioteksinlägg

Var det bara jag som irriterade mig (gränslöst) på tonen i Pontus Dahlmans artikel i DN om SAB-systemet kontra Dewey på svenska bibliotek? 

Jag tyckte att texten var genomsyrad av en ton som kändes som ett (misslyckat) försök till humoristiskt grundantagande att bibliotek är konstiga, att SAB-systemet är knäppt och egentligen bara till för att försvåra det för folk och att siffror såklart är ännu knäppare. 

Och, suck, det där med att en bibliotekarie på sthlms stadsbibbla VISKAR till artikelförfattaren att hxn hört att i det där nya tunnelbanestationsbiblioteket ställer de böckerna lite hur som helst, och till och med med framsidan utåt. Herregud, Stockholms stadsbibbla kan ju vara världens minsta bibliotek, så trångt! Inte gjort för exponering! Vilka andra bibliotek har artikelförfattaren besökt (eller den citerade bibliotekarien, förresten)? Inga som ställer böckerna med framsidan utåt? 

Irriterande, tycker jag. 

Plus, förstås, att han felciterar själva SAB-systemet, i sin iver att ge exempel på hur himla konstigt det är: Gz är inte lika med svensk litteraturhistoria (den finner man under Gc, c:et står för Sverige precis som i Hc som betyder skönlitteratur på svenska). Gz betyder att det rör sig om biografier om/av författare, ej svenska (de svenska står förstås på Gcz!).

Inte för att jag tycker att det verkar himla kul att gå över från SAB till Dewey, men jag vet inte om det verkligen skulle bli svårare för folk att hitta? Spelar det någon roll om det står Hce på knubben (den lilla avgränsaren i hyllan) eller om det står 899? Blir det verkligen svårare att hitta till hyllan? 

Jag tänker mig att klassifikationen inte är till för låntagarna (det är där exponeringen kommer in. Framsidan utåt! Skyltning!) utan för biblioteket, bibliotekarierna, för Systemet. 

Problemet med att gå över till Dewey blir väl (förutom alla som ska lära sig ett nytt system), som en bibliotekarie i artikeln är inne på, att systemet i sin nuvarande form är så Amerikacentrerat, liksom SAB-systemet ju är enormt Sverige- och Euro-centrerat, efter principen Det Närmaste Är Viktigast. (I SAB-systemet står t.ex. bokstaven A för Bok- och Biblioteksväsen – det är humor om man vill driva med SAB!)

För er med intresse för bibliotekssystem kan jag rekommendera en Wikipediasurfning på olika klassifikationssystem för bibliotek, där det (gamla) kinesiska är bland de roligare (apropå det där med det viktiga först: A1 är texter av/om Karl Marx och Friedrich Engels).