Var på bio i helgen och kollade på Michael Moores senaste: Capitalism: A love story.
Fantastisk!
Inte som film i första hand, men som pepp. Missförstå mig nu inte: jag menar bara att det är rätt ointressant att diskutera Moores filmer utifrån begrepp som "filmkonst". Men som budskaps-filmer, absolut! Moore vet vad han gör och han gör det bra. Här har han också verkligen använt sig själv och sin mediepersona: den där liksom sävligt uppretade och besvärlige. Nu VET dörrvakterna att det blir problem när han dyker upp.
Och: han måtte ha en stab av folk som sitter och genomsöker diverse arkiv för rörlig bild: reklam, femtiotal, nyheter... Allt finns ju där, det är snärtigt klippt och musiksatt och det funkar otroligt bra för att kontrastera till eller förstärka det han vill få fram.
Men framför allt är det förstås budskapet jag gläds åt. Han är patriotisk och genomamerikansk och kallar det visserligen (bara) för demokrati, men nog fasen är det "that other -ism" (som han vid ett tillfälle kallar det) som man tänker på? Upp till kamp! tänkte jag och gick ut med ett stort leende. Det finns alltså hopp.
Moore har dramaturgin för sig också: först presenteras bakgrunden, sedan bryter en ekonomisk kris utan dess like ut, därefter följer begynnande protester från Folket och så tillslut alltså: Yes We Can! och Obama väljs till president. Yay! Tillbaka till Folket, som nu stärkts i sina protester och så: Finale.
Låter det som att jag raljerar? Det gör jag faktiskt inte! Själva dramaturgin är ju tydlig nog, men en film om kapitalismen hade ju kunnat bli förtvivlat torr/trist/deprimerande utan dessa lite snärtiga grepp.
Stor humor i detta att man beskyller Obama för socialist där borta, och Moore konstaterar torrt att "the more people talked about it, the more young people got curious and started looking it up". Heh!
Men hur bisarrt är det inte att Obama säger till en man i en folksamling att han tror på att om ekonomin är bra för de längst ner så är den bra för alla, hela vägen upp – klipp till samma man som med armarna korsade över bröstet säger: "I don't want any socialism in this country". Suck.
För mig är det obegripligt att man INTE kan tycka att det låter som en bra idé.
På eftertexterna en Sinatra-klingande engelsk version av "The Internationale". Helt fantastisk! Men svår att få tag på, verkar det.
På tal om musik hittade vi oss genom filmen ett nytt favoritband, jag och A., (som alla säkert känt till i hundra år, ursäkta i så fall): Penguin Café Orchestra! Deras musik ljöd i lägenheten hela lördagen och en bit av söndagen också. Det var den catchy biten av den här som fångade mig: Music For A Found Harmonium.
Kolla upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar