Jag köpte ju, efter tips från J., en bok om danska motståndsrörelsen, Taget af tyskerne, av Sven Arvid Birkeland. I synnerhet handlar den om de tillfångatagna motståndsmännen, om tortyren av dem och om de spår som detta har lämnat hos dem och deras efterkommande (i tredje och fjärde led). Jag har plöjt mig igenom den och läste ut den nu idag. Oavbrutet intressant! Mycket mycket otäck. Mycket klarar jag på något underligt sätt att läsa, eller åtminstone skumma mig igenom, men beskrivningen av hur man gör för att hänga barn (som är för lätta för att dö av den metoden) gjorde mig alldeles vilse och yr av avsmak och sorg igår kväll.
Idag grät jag lite över ett sista brev från en dödsdömd ung man till sin käraste.
Det är ett fantastiskt arbete han lagt ner, Birkeland, som intervjuat alla dessa människor och satt in det i sitt sammanhang. Visst är det vissa saker som jag inte är helt med på – referenser till särskilda datum under kriget, t.ex., men inte behöver man vara dansk för att begripa. Så allmängiltigt. Så intressant också detta att det är vårt grannland och/men att situationen här såg så helt annorlunda ut under kriget, och alltså även efter.
Alla dessa berättelser om att återvända från fängelse/tortyr/koncentrationsläger och försöka återgå till ett alldeles vanligt liv. Ett begynnande femtiotal med en idé om att man skulle tiga och gå vidare.
Alla familjer som det påverkat, och fortfarande påverkar.
Alla dessa skrämmande samstämmiga berättelser om att sova med ljuset tänt/med radion på/med mardrömmar/med vapen under kudden.
Vad jag sen använder denna läsning till, hur det sipprar in i skrivandet och texten, det kan jag tyvärr inte berätta för er, kamrater. Det återstår för mig att veta och er att upptäcka.
(Som en fotnot kan jag meddela att jag numera tänker på danska.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar