Från 1977, men faktiskt Sci-Fi som fungerar riktigt bra fortfarande. Inget skjutande, inte så värst mycket springande. Otroligt skönt tempo och jag gillade att fokus låg på människornas besatthet istället för eventuella faror och våld. Ändå var det bitvis riktigt spännande.
Alla äventyrsbitar höll rätt fint, men när det skulle börja handla om människor svajade Spielbergs handlag lite. Ett segt mittparti med byggandet av en jättelok kopia av det där berget, Devils Tower inne i huset. Besatthet i all ära, men då ska den ju vara trovärdig också! Och som vanligt funkar over-the-top sämre än subtiliteter...
Innehöll en vansinnigt söt unge som dessutom lurats att agera helt strålande:
Det visade sig att vi oss själva ovetande hade en special edition av filmen, med två skivor (inte nog med att vi över huvud taget hade den, alltså)! Kollade även på "dokumentären" om hur filmen gjordes. En rolig sekvens om hur Spielberg fick pojken (Cary Guffey) att agera som han gjorde i en viss scen. Två filmarbetare klädde ut sig till gorilla respektive clown, och stod i det rum till vilket pojken skulle springa. Han tittar upp, får syn på clownen och börjar nästan le, sen ser han gorillan och blir först lite rädd, men då tar filmarbetaren av sig gorillahuvudet och pojken ser mindre rädd men fortfarande undrande ut. Det funkar så vansinnigt bra i filmen!
Påminner om när A. regisserade en liten tjej till Sommarlek, och fick reaktionsbilder genom att stå bakom kameran och rita olika figurer i luften åt henne, som hon skulle gissa. Fantastisk barnregi!
Som hängivet fan av all things hindi njöt jag förstås storligen av sekvensen från Indien med de sjungande massorna som på frågan om Kahan hai...? Varifrån hörde ni tonerna? svarar med:
Upar! (eller vad de nu verkligen ropar i filmen...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar