Tunna röda linjen

Härom dagen/kvällen såg vi Terrence Mallicks Den tunna röda linjen. Andravärldskrigetfilm med Ambitioner. Men men men. 

Kära Terrence, jag vet att jag brukar sucka över filmer utan kvinnliga personer på rollistan, men jag kan ju också se fall där det är motiverat. Här, hade det nog varit det, för det blir nämligen pannkaka av det hela:

En av soldaterna har en fru som han drömmer om då och då, i tysta, poetiska bilder. Hon är gåtfull, halvt bortvänd, ser lite skör ut, de har sex, hånglar, i en sekvens gungar hon, i en annan står hon ute i vattnet i en klänning och säger "follow me" eller nåt liknande. Åh jösses, så patetiskt. Och helt totalt oväsentligt för filmen. Åtminstone så som det är gjort nu. Det hade varit mer trovärdigt om hon ANTINGEN var en person, eller om han vara tänkte på sexet, och om det då fått vara mer sex och mindre finstämt fyrtiotalshångel. 

Filmen börjar mycket bra, det tar fyrtio minuter innan någon skjuter, eller innan granater exploderar. En intressant inledning som bygger upp mot något annat än dussin-krigsfilmer. Men, MEN! Jag tycker att Mallick ändå faller i fällan, faller för lockelsen att framställa (en del av) sina personer i ett ärorikt ljus, i glansen av heder, mod, ärligt kamratskap. Jag menar inte att det där inte finns i en krigssituation. Jag menar att det hade varit intressant ifall han vågat (kunnat?) göra en film som inte sa det där som nästan alla krigsfilmer säger: att det FINNS något ärofullt i krig, en meningsfullhet ändå. 

Förutom detta var det bitvis oerhört vackra bilder, bra porträtt av flera av personerna (och de är några stycken), fint med de olika rösterna som talar, ofta svårt att avgöra exakt vilken av personerna det var. Och det fungerade väldigt bra. En mångstämmighet. 

Men, för en krigsfilm som är rå och brutal på ett ärligt sätt, som inte någonstans romantiserar kriget: se Gå och se (Idi i smotri). Rysk film från 1985 som är fruktansvärd men oerhört bra.