Att få respons på sin text kan ibland påminna om om känslan av när någon blir arg och skäller på en. Till en början vet man inte riktigt varför, eller vad problemet är, för visst har man betett sig alldeles vanligt och trevligt? Men något gnager! Det är en känsla som om man blivit påkommen. Där har man gått på som om ingenting, som om texten höll, som om man var helt snäll och trevlig. Medan det i själva verket alltså finns en anledning till den där ilskan/kritiken/responsen! Att man alltså trott på sig själv/på texten och att det är just DET som är genant. Man är avslöjad, någon har genomskådat en.
Något liknande det här har jag grubblat över sedan min och Jessicas senaste textvända ner i norra skånes skogar. Och i den stämningen är det lätt, bara alltför lätt att bara se problemen i texten. Att genom den andres ögon få syn på det som INTE syns i texten av allt det man skulle vilja få fram. Också detta är ju en sorts blindhet, precis som när maninte alls kan få syn på texten, inte har en aning om vad man håller på med, vad som fungerar eller inte.
Men vi pratade om det där idag, och jag fick lite pepp.
Det senaste har det gått trögt om än framåt, men idag var det något som lossnade. Kanske behövdes bara den där välvilliga utifrånblicken på texten: det FINNS verkligen något där, jag famlar inte i tomma luften.
En märkbar skillnad för mig mellan första och andra boken är den där oron och stressen inför Att Bli Färdig. När jag skrev Allt som återstår skrev jag ju bara: det var en rörelse, en djupdykning, en resa (och varje annan halvbra metafor). Men jag minns inte att jag tänkte särskilt mycket på att bli Färdig med texten. Nu, däremot! Aj aj aj. Det jag minst av allt vill tänka på medan jag skriver är ju just det. Jag vill vara i skrivandet, INUTI, inte efteråt eller utanför!
Däremot är jag just nu jävligt besviken och faktiskt skitsur på att jag upptäckte att min fantastiska (arbets)titel redan är upptagen av en jäkla deckare som kom så sent som 2008! Fan!
(jo, jag vet att "Allt som återstår" också är en deckartitel, av Patricia Cornwell)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar