Det poetiska, det svävande, de långa meningarna, de underliga glidningarna från person till person, miljöbeskrivningarna, tidens gång i det korta mittersta avsnittet – allt detta var sådant som vi två alltså tyckte om och fann njutbart, och de fyra ogillade.
Jag har läst romanen en gång tidigare, för (vad som känns som) länge sedan. Jag minns fortfarande mycket starkt bilden av köksbordet uppe i trädet, samt parentesen i mittavsnittet som berättar om Mrs Ramsays död. Det skakande i detta sätt att göra det på. Tiden går och vad är vi annat än parenteser? Banalt, ja kanske det, men också sant, visst?
Ja, det är en mycket bra roman, men visst kräver den koncentration! Visst är den någonting eget?
Hur Woolf fångar kvinnornas ständiga blick på männen och deras sätt att ge dem uppmuntran, medkänsla, en blick, ett leende i rätt tid för att stabilisera dem! Och så konstnären Lily Briscoe som träder utanför den traditionella kvinnorollen – hon blir inte gift, hon blir inte mor, hon målar! – som mycket tydligt ser männens behov av det där men i det längsta försöker undvika att ge dem det. Strålande.
Jag vill läsa Mrs Dalloway.
I bokcirkeln är det till nästa gång Kärlekens raseri av Ian McEwan. Enduring love heter den i original, visst är det en mycket vackrare titel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar