Motståndet

Jo, jag såg ju den där filmen. 

Jag hade allt ganska rätt i alla fall, en viss romantisering var det. Men främst: varför tror man att man måste hotta upp en redan vansinnigt spännande historia? Varför slänga in alla dessa ingredienser som bara är slitna? 

En bortprioriterad blek hustru som klagar (inte vet jag, men det kändes faktiskt INTE särskilt 40-tal). Mads Mikkelsen kunde inte heller rädda det från att kännas som att filmen försökte göra Citron till en mer "modern" man. Det blev bara knepigt. 

En fullständigt orealistisk shoot-out med en resväska full av vapen och typ tvåhundra gestapo-soldater mot EN motståndsman (som redan har ett skott genom lungan, förstås). Det må vara sant, men det funkar helt enkelt inte! Det är inte trovärdigt. Där spårade filmen ur litegrann. 

Och sedan: "Den mänsklige skurken", hur trött är man på den klichén? Väldigt! (Helt bortsett från, alltså, att skurkar såklart kan vara mänskliga. Jag talar inte om verklighet eller sanning här, jag talar gestaltning på film (och i text).) Den visserligen onde men ändå till sist medkännande danske (fast tyske, förstås) Gestapochefen Karl Heinz Hoffman, som liksom ska förstå motståndsmännen och respektera dem (de är ju män allihop yada yada, så tröttsamt) och i slutet till och med skäller ut soldaterna som skändar dem... Fullständigt icke trovärdigt. I verkligheten tippar jag att Hoffman såg rätt lite av de avrättade motståndsmännen. 

Birkeland skriver om Hoffman: " [han] kom alligelvel til at stå for en radikalisering af Gestapos metoder og herunder anvendelse af tortur." I filmen är han skallig/rakad, med hårda drag. På bilden i boken är han mörklockig och leende med två småbarn och en hustru. Givetvis mycket mycket otäckare. 

Det som ändå funkade var nog trots allt psykologin, att vara del av en Likvideringsgrupp (även om de förvisso fick det att se ut som nån sorts superkommando och inte så kaosigt som det nog var), att faktiskt ha som daglig sysselsättning att skjuta människor. Pressen i detta, det absurda. 

Den unge rödhårige motståndsmannen, Flamme, var välspelad och gripande (Thure Lindhardt). Jag kan aldrig riktigt avgöra om det är filmen eller jag som romantiserar (säkerligen den senare, men kanske också den förra). Men: en sammanbiten haltande motståndsman – hey, jag är såld! (Det var den ytliga delen av bloggposten. Sorry.)

Spännande var det, och välgjort för det mesta. Men att allt måste kryddas så mycket! Var det inte spännande nog att vara motståndsman i ett ockuperat Danmark, att ha både Dansk politi och Gestapo efter sig, riskera fängelse, tortyr, koncentrationsläger.