Bronsåldersmordet

För en som en gång i tiden hemskt gärna ville bli arkeolog är detta en drömbok. Jonathan Lindströms barnböcker har jag redan rekommenderat, och nu, lite efter semestern, har jag läst Bronsåldersmordet - om arkeologi och ond bråd död. Man skulle kunna ge boken undertiteln om vad som gör oss till människor.

Jag måste säga att boken är fantastisk! Lång och ibland (för?) utsvävande, men fantastisk! Den storslagna berättelsen om en hel epok, bronsåldern, utifrån ett mord, en död, ett skelett uppgrävt på femtiotalet.

Lindström skriver lätt och ledigt, han kan levandegöra inte bara en människa utan en hel tid. Han roar sig med att ifrågasätta tidigare idéer om bronsåldern, och kastar fram egna teorier. Det är lärt, det är grundligt, det är hela tiden intressant. Det är lite långt, dock (över femhundra sidor). Mot slutet skummade jag vissa partier, och följde bara mordgåtans lösning. När jag sedan läst ut boken återvände jag till de tidigare skummade partierna och läste dem noggrannare.

Genom boken löper Lindströms letande efter svaren på alla sina frågor kring hur Granhammarsmannen dog, hur han levde, vem som slog ihjäl honom och hur. En deckarintrig, ett jättekallt men icke desto mindre intressant cold case. Var levde han, vad åt han, hur var hans barndom? Utifrån denna man som en gång levt tecknas en bild av alla upptänkliga aspekter av en tid för länge sedan. Det blir levande, det kommer nära, och det väldigt allmänmänskliga blir tydligt och kännbart.

Se här, en bit av inledningen:

Han drev med ytvattnet ut till fjärdens mitt, trehundra meter från närmaste strand. Vid ena foten hängde en lösriven tångruska med några blåmusslor. Mannen hade den håglösa ställning som de döda i havet nästan alltid har. Han låg framåtlutad med hängande armar och ben och ansiktet vänt neråt. Högerögat stirrade blint ner i djupet, vänstra ansiktshalvan var sönderhuggen och ögat förlorat. Vänsterarmen hängde i trasor med djupa köttsår. Bara skuldrorna skymtade strax över ytan i vågdalarna.

[---]

På ett år växte bottnen med en bråkdels millimeter, under ett sekel med några centimeter. Resterna av mannen doldes sakta i leran.

Under tiden hände nästan allting i världen. Mannens släktingar och bekanta åldrades, dog och gick bokstavligen upp i rök i komplicerade kremeringsritualer. Hundra år efter mannens död och trehundra mil söderut diktade Homeros Iliaden och kanske Odysséen. Efter ytterligare ett par sekel fanns inte ens en förhöjning i lerbottnen efter mannens kranium. Då skrev Sapfo sina dikter, och något senare övergav Buddha sin fru och sitt nyfödda barn för i sitt tycke större syten. I Norden övergick bronsåldern i järnåldern. (s. 15-16)

Så fint!

Det finns en ton genom hela boken som jag uppskattar väldigt mycket, jag tror att det är folkbildarens ton. Se här, låt mig visa er vad jag läst och vad jag vet! Visst är det fantastiskt? Min latinlärare på gymnasiet hade samma inspirerande ton: känslan av att kunskapen är fantastisk och verkligen oupphörligen intressant. Det funkar på mig, jag sugs in och följer Lindströms alla vindlingar. Han springer före genom boken som en glatt uppjagad guide, visar, pekar, skrattar inemellan åt sig själv och blir aldrig tröttsam.