Vad jag läste 2016

Nu blir det väl inte mycket mer läst det här året, så jag kör slutsummeringen nu.
Så här ser det ut:

Januari
När döden gästar, Hagberg (200 sidor av ca 700, resten läste jag 2015)
Gånglåt, Olofsson
Hermogenes gås, Colquhoun
Svarta havet, Davrichevy
Spådomen, Pleijel
Audacity, Crowder
Döden och alla hans vänner, Leandoer
Gudarna, Cullhed

Februari
Begravd jätte, Ishiguro
Den utvalde, Lowry
För vad sorg och smärta, Lundberg

Mars
Kallocain, Boye
Den gröna cirkeln, Casta
Hon han och döden, Wollter

April
Min fantastiska väninna, Ferrante
Korp, Bergengren
Singers melodi, Rosenberg
Kurragömma, Dahlin
Celestine, Ravn
Stengudarna, Winterson
Fripassageraren, Wahldén
Boy, Snow, Bird, Oyeyemi

Maj
Tidsklyftan, Winterson
Carry on, Rowell

Juni
Christopher and his kind, Isherwood
Huset mittemot, Haridi
Att lära en sten att tala, Dillard

Juli
I lodjurets timma, Enquist
The Handmaid’s Tale, Atwood
Hjärtat jagar allena, McCullers

Augusti
Världens viktigaste kyss, Levithan

September
H som i hök, Macdonald
Dagar bland skuggor, träd och vatten, Lundberg
Jag vill att mina barn ska tillhöra, Hallström

Oktober
Dagar utan ljus, nätter utan skugga, Norlin
Sommarleken, Mattson
Berättelse om ett äktenskap, Gulliksen
Vitt hav, Jacobsen
Glömskans bibliotek, UKON
Jag vet allt det här, Paldanius
Apollyon, Ricksten
Urskilja oss, Mannheimer
Aftonland, Bohman
Pojkflickan, Bouraoui

November
Olyckornas tid, Fowley-Doyle
(m)ornitologen, Thydell
Det är natten, Ramqvist
Gud hjälpe barnet, Morrison
Den gröna vägen, Enright

December
Guldgossar, Hartnett
Våra kemiska hjärtan, Sutherland
Sorgen bär fjäderdräkt, Porter
Fallet Meursault, Daoud
Hjältinnor, Zambreno
Gay Berlin, Beachy

Summa summarum 55 böcker. Dessutom har jag läst mitt eget manus (200 A4-sidor) tre gånger, inklusive korrekturläsningen, men vet inte hur det ska räknas ... 

Räknar inte heller bilderböcker, eller Hcf-kapitelböcker som jag läst med barnen. Det skulle man väl kunna göra, men det har inte blivit så. 

Liten uppställning:

Kvinnor: 36

Män: 19

För barn/unga: 13

För vuxna: 42

Facklitteratur: 5 (räknar inte UKON hit)

Skönlitteratur: 50

Sträckläsning

Läste den här boken igår. I ett sträck.

Jessica har översatt, och är i sluttampen av korrekturläsningen. Jag skulle liksom bara läsa och bidra med eventuella korr-pet. Men fastnade helt, och läste (från skärm!) i tre timmar eller så. Tills det var över läggdags, men då var jag klar.

Boken kommer inte förrän i januari-februari, så jag ska inte föregå några recensioner, men den innehåller personer som jag gärna ville vara med, och vars internskämt och referenser och sms-konversationer jag ville få smygläsa... Tips tips!

Lite ögongodis i tider av Weltschmerz

#peggysous #OTP

Nionde november 2016

Snabb uppdatering om Silver (och Dolores?)

Jag följer ju inte serien Black Sails, såg ett eller kanske två avsnitt, men fastnade inte, och gillade framförallt inte castingen av Silver.
Följer den ändå lite på håll, via bloggar, och det verkar åtminstone arta sig något. Nu har Silver blivit av med benet, odlat skägg och ser lite mindre ut som en smörsångare från 1992. DOCK ATT jag fortfarande anser honom felcastad, och att han borde vara blondare, grövre, längre, och mindre spoling. Men men. Man kan inte få allt, förstås.

Se här:

Är det månne Silver och hans blivande partner-in-crime och diverse annat? Hon som jag (och Björn Larsson) kallar Dolores? Man kan ju hoppas!

Mer grubbel här. Flint i bakgrunden.

Serien tycks vila tungt (åtminstone i fansens ögon) på en halvt-om-halvt/icke uttalad romans mellan Flint och Silver. Jag är för! Flint i serien är tydligt bi, vilket jag ställer mig bakom (även om ”min” Flint  enligt Dolores varken åtrådde män eller kvinnor, bara sig själv, och makt. Ifråga om VISSA saker är jag faktiskt öppen för olika tolkningar. Däribland Flints sexualitet.).

Först fick Silver i serien träben, vilket alltid retar mig, eftersom det inte är kanon (som i följande av (litterär) tradition, alltså, inte den som säger boom…), men nu verkar han ha krycka istället. Och bord att stödja sig på. Allllll is well.

Bilderna hämtade härifrån. 

Skrivprocess

På fredag åker jag till Stockholm för att träffa Redaktörn och gå igenom manuset.

Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”

Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.

Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.

Redigering?!?

Härifrån.

Min humor

Nog nu!

Det var alltså precis nu, precis idag det hände: jag fick NOG. Nu räcker det. Nu biter jag ihop om allt som det innebär att skriva om detta, och så gör jag det.
Alltså. De flesta av er vet detta redan (några gör det inte), men ni kan få hjälpa mig att sprida det. För det behövs uppenbarligen information.
En enkel regel: fråga inte om någon är med barn. Inte ”när är det dags?”, inte ”Du borde ta det försiktigt i ditt tillstånd”, inte ”Vad roligt, när ska det bli?”. Säg INGENTING, helt enkelt.
Kanske är personen gravid – det har du inte med att göra. Kanske är den det inte – och det har du inte heller med att göra. Kanske är det tionde gången personen får frågan eller påståendet slängt i ansiktet, kanske blir det svårare och svårare att med lätt ton säga nej, säga ”jag är inte i nåt tillstånd”, säga ”det är så här jag ser ut”, andas djupt och säga ”man behöver faktiskt inte kommentera folks magar”. Det blir bara för alla parter oerhört pinsamt och stelt sedan, när du ska be om ursäkt och ta tillbaka och klampa längre och längre ut i det JÄVLA klaveret. En enkel regel, alltså: håll bara tyst. Säg ingenting. Du vet ingenting om den här människan som står framför dig, vars mage du tittar på. Ingenting. Var bara tyst, lägg dig inte i. Det är oartigt, otrevligt, elakt, gränslöst och dumt. Du har inte med min kropp att göra, inte när den är gravid och inte när den inte är det. Kan vi säga så? Tack.

Något lite om tempus

En gång, när Allt som återstår var ny, var jag med på Bokens dag i Karlskrona. Där medverkade även bland andra Per Wästberg. Vi hälsade, han visste något om vem jag var, och han sa: ”Jag har noterat att du är en av de författare som använder presens …” Inte ogillande, möjligen uppskattande. Jag minns inte mer av det där samtalet, men det gjorde intryck på mig.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna i imperfekt preteritum. Tiden är inte än är också den skriven i presens.

Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte  är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.

Men jag återkommer om detta, lovar.

INGENTING har hänt på sex år! Eller: Det är tydligen så här det ska kännas

Hehe. Jag klickade på min tagg "redigering" här i högermarginalen, och läste allt jag skrivit om manusredigering genom åren. Suck.
Men alltså. Jämför det här inlägget från 2010 (det var då Mot ljuset det handlade om) med det jag skrev häromdagen. Också i oktober - eftersom alla romanerna utom den första kommit på våren, så har ju de olika faserna i manusarbetet infallit vid samma tid på året.
Ja, ja. Jag säger exakt samma saker. Färdas genom tiden, och visst är det något skönt i att det har känts så här förr, men. Jag upplever precis samma sak, om och om igen. Jo. Det finns en tröst i det, förstås. Detta att kunna skilja process från vanlig ångest.

Wohoo! Kolla här!

Nu finns ju faktiskt boken till och med att bevaka!

Och i förlagets vårkatalog.

Kolibrin och trumpetrankan

(Alltså, jag vet faktiskt inte hur det är, om man FÅR posta en dikt såhär. Copyright etc? Men jag chansar.)
Det här tyckte jag var väldigt fint.

When the hummingbird
sinks its face
into the trumpet vine,
into the funnels

of the blossoms,
and the tongue
leaps out
and throbs,

I am scorched
to realize once again
how many small, available things
are in this world

that aren’t
pieces of gold
or power–
that nobody owns

or could buy even
for a hillside of money–
that just
float about the world,

or drift over the fields,
or into the gardens,
and into the tents of the vines,
and now here I am

spending my time,
as the saying goes,
watching until the watching turns into feeling,
so that I feel I am myself

a small bird
with a terrible hunger,
with a thin beak probing and dipping
and a heart that races so fast

it is only a heartbeat ahead of breaking–
and I am the hunger and the assuagement,
and also I am the leaves and the blossoms,
and, like them, I am full of delight, and shaking.


 Mary Oliver, Summer Story

Hittade det här.

Smärtan i texten

Jag vet att jag brukar skriva - och säga - att jag gillar redigeringsfasen. Finslipandet, petandet med detaljer, en känsla av att det blir bättre. Samarbetet med min redaktör, som är en i ordens bästa bemärkelser petig och noggrann person.
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!

Le Böb

Text och musik

Jag lyssnar mycket på musik i hörlurar när jag skriver. Ofta klassisk musik, eller instrumental, eller med text på ett språk jag inte kan. Lyssna på svensk musik funkar inte alls, och bara en del med sång på engelska.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.

När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.

Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.

Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.

Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.

Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.

Mot ljuset

Jag och Jessica pratade om vårt Bläckäktenskap på biblioteket i Kungsbacka nu ikväll. Som en del av detta läste vi varsitt kort stycke ur ”Mot ljuset” respektive ”Pojkarna”, om nattfjärilar, närmare bestämt. Jag tyckte att det var fint, så där ovanligt så att min egen text, mina egna ord, talade till mig. 

Så här:

Längs hela verandan utanför matsalen flyger nattfjärilar och malar mot lamporna. Små flyn med tunna vingar, och större fjärilar. Bleka färglösa nattvarelser med långa känselspröt. Deras kroppar är stora och ludna, som om de inte alls vore insekter, som om de vore något annat.
Deras oförnuftiga längtan efter ljuset, efter att gång på gång slunga den där tjocka håriga kroppen mot lamporna. De kommer ur mörkret utanför, ur de mörka kvällarna och nätterna, de kommer som om de sögs mot ljuset av en kraft utanför dem själva.
Ljudet när de träffar lampkuporna: en duns, som en lätt klapp av en handflata. Ett köttigt ljud. Och ibland, när de förirrar sig in i lampkupan: det vidriga ljudet av bränd kropp, brända vingar, bränd päls. Hur de surrar och störtar, eller som med ny kraft i döden virvlar upp ur lampan och ursinnigt slungar sig mot taket innan de singlar till marken.

Den som väntar på nåt gott?

Ramlade just över nyheten eller tillkännagivandet att Arundhati Roy - vars "De små tingens Gud" jag håller som en av mina alla tiders favoritromaner - kommer med sin nästa (andra!) roman nästa år. "The ministry of utmost happiness". Lite mer, fast mest inom-branschen-ryggdunkningar här.

Läser just nu

Den tiden på året

Hej stackars lilla bortglömda blogg. Och eventuella läsare!

Det är ju den tiden på året igen: tiden då skiftet från sommar till höst sker i och med Bokmässan. I år hade jag ett mycket lugnt program, åtminstone vad det gällde eget deltagande. Pratade med Jessica på lördagen på Biblioteks- och berättarscenen om vårt Bläckäktenskap – som för övrigt annonserades i Vi Läser i våras, under rubriken ”Vi har hört …”:

I övrigt gled jag omkring och var på oförskämt bra humör och lyssnade på olika seminarier. Meg Rosoff, Herta Müller, Kristian Lundberg, Nina Björk och Göran Greider, Hans Ruin och Henrik Berggren, Ove Sernhede, Anna Larsdotter (om boken ”Kvinnor i strid”).
Summa summarum mycket bra.

Det dracks bubbel. Jag var på middag både med min agentur och med förlaget. Pratade och pratade och pratade. Fick testpitcha kommande romanen några gånger för olika människor. Fortfarande lite svettigt, men det ska nog ge sig!

Sen är mässan över, som varje år. Och en sorts post-bokmässe-blues kommer och sveper in en i en blöt yllefilt, innan man hittar tillbaka till sin egen verklighet. Tur då att jag har ett jobb som liksom rycker en tillbaka: förbereda bokprat, göra affischer, arrangera fotograferingar, planera projektansökningar, läsa och köpa ungdomsböcker … Och det är bara tisdag.

Släkt

Att den här kvinnan

är mamma till den här mannen

var en total nyhet för mig idag. Men det gör mig glad, av nån anledning.



Likheten syns lite bättre här, tycker jag:

Vatican Cameos

Snart snart snart.
Nu finns det en framsida. Hihooooooo. Redigering i slutfasen, snart manuslämning.
Jag tror det blir bra det här, hörrni. Bok fyra, helt otroligt!

Sjörövaralgoritmer

Satt här och läste lite gamla recensioner för att kanske hitta nåt som kan platsa på baksidan till nästa bok. Och så skrattade jag lite åt google:

Kommunikation

 (Hittad på tumblr. Not my image!)

Lite bolly, lite Shahrukh

Inte en jättefantastisk låt, men svängig. Inte en jättefantastisk video, men ... tjusig? (och märkesplaceringen ska vi bara inte prata om ...)

Och men Shahrukh är ju alltid SHAHRUKH.

Ögongodis

Våldsamt snygg affisch:

Läsmissnöje

De här böckerna har jag lånat hem just nu:

"Rebel of the sands"

"White is for witching"

"Låt oss tala om barnet och kvinnorna och staden"

"Husmoderns död och andra texter"

"Arthur Gordon Pyms äventyr"

"A tyranny of petticoats"

Plus ett gäng barnböcker.

Men det där är till mig själv.

Och ingenting lockar, jag fastnar inte, dras inte in. Längtar efter en STOR ROMAN, något som kan svälja mig, som kan vara sommarens läsning. Går runt och känner mig allmänt litteratur-missnöjd, det är tråkigt. 

Förlåt, ville mest gnälla lite. Boktips, någon?

Andra berättelser om kvinnor

Watching a woman repeatedly subsume her entire emotional and artistic life to a totally worthless man for years is as exhausting to me in fiction as it is in real life, and while I suppose “we had a healthy relationship! the end” is a pretty short story if I am going to read about straight women I would prefer they be doing something more interesting than being made miserable by men over the course of a thousand pages—because, in the end, that’s not a book about women, it’s a book about dudes. So much of the Neapolitan quartet is about Nino! and let’s face it, Nino really, really sucks. It’s like reading early Margaret Atwood, where for a certain amount of time you’re like OMG yes exactly all men will fail you and then at a certain point you’re like, Lady, just go do something else. To me, certain books seem to suggest that the essential struggles of women’s lives center on negotiating boundaries with emotional labor, with raising children, and with male lovers, partners, and husbands, but that’s an essentialism that also serves to universalize heterosexuality and the nuclear family unit and leaves out whole swathes of other women’s lived experiences and histories and struggles.

Härifrån.

Ursula! Ursula!

Making anything well involves a commitment to the work. And that requires courage: you have to trust yourself. It helps to remember that the goal is not to write a masterpiece or a best-seller. The goal is to be able to look at your story and say, Yes. That’s as good as I can make it.

//Ursula K LeGuin
 

Håller tummarna för fler säsonger av dessa två

Gifarna från http://fitzsimmmonsy.tumblr.com

Carry on!

Jag har läst Rainbow Rowells Carry on, och här är några rader om den.

Jag läste hennes Fangirl, och gillade den (förstås!) men tyckte sen att det lät som en jätteknasig idé att göra en bok av kanon bakom den fanfiction som huvudpersonen i Fangirl skriver. Men nej. Inte knasigt. Jättebra idé och härlig bok!
Som en som aldrig läst vare sig Harry Potter (!! jag vet!!) eller HP-fanfiction missar jag nog en del referenser och kopplingar, men inte så att det stör, inte alls. För detta ÄR ju inte Harry Potter, även om det på sätt och vis springer ur det universat. Det står helt och hållet på egna ben.

Det är en kärlekshistoria, ett äventyr, en magisk berättelse i bemärkelsen att det handlar om magi. Det som jag gillar i sammanhanget är att det på många sätt KÄNNS som fanfiction - och det menar jag förstås som beröm. En sak som särskilt slog mig är detta: det finns en plot, ett äventyr, ett drama som rullas ut, men på många vis är det hela tiden i bakgrunden. Det som verkligen är i fokus är Simon (The worst Chosen One who's ever been chosen) och Baz (vampyr! tjusig! dödligt förälskad i Simon!), samt Penelope och de andra personerna. Så jobbar fanfiction ju också ofta: plotten kan ni redan, här är det jag VERKLIGEN vill gräva i. Snyggt grepp.

Jag älskar det Rowell gör med magin i romanen, att trollformlerna är slitna fraser, rader ur sångtexter, pjäser, barnvisor, klyschor i allmänhet. För att de mest slitna fraserna är de med starkast magisk kraft. Här trollar de med "Candle in the wind", med "Helter skelter",  "Be our guest", "paper beats rock", och kanske bäst av allt: "These are not the droids you´re looking for" (helt enkelt för att dölja något för folks blickar). Ljuvligt!

Efter att jag läst googlade jag lite, och hittade en text som är väldigt väl underbyggd och väldigt intressant, om fanfiction, litteratur, Harry Potter, fantasy och om Rowells gärning när hon tar sig an allt detta. Läs!

Sant

I’m still working out how the fuck to be a writer, and I’m three books and thirty-six years in now. I should like to be more regular in my habits and more functional in my output, but I would also like not to be crazy, and to be a millionaire, and to live in a world where all human beings have basic human rights and my taxes go to fund schools and free healthcare and abortions instead of drone strikes on children, so. We work with what we’ve got.

Härifrån.

Inte exakt överensstämmelse i alla detaljer, men PRINCIPEN, javisst.

Lilla Björka

En vecka med solsken, milda vårvindar, vitsippor, tofsvipa och tranor på fälten intill har jag och Jessica tillbringat i Elin Wägners Lilla Björka, i Bergs socken i småland.
Fabulöst.

Vi har pratat, skrivit, läst, diskuterat, redigerat och tänkt så att vi blivit helt utmattade. Även när vi FÖRSÖKTE vara lediga blev det att vi skrev. ”Nu tar vi kväll, om du riggar datorn för lite Sherlock där uppe, så diskar jag undan så länge” – vilket sedan resulterade i att den som skulle förbereda för filmkväll bara skrev lite till, och den som diskade och sen kom upp blev så sugen att hon också hämtade sin dator.

Vi har pausat för att laga mat, och äta på verandan, vi har pausat för att gå långpromenader och en gång cykla till lanthandeln i Tolg.
I övrigt har det varit arbetsintensivt och ljuvligt.

Jag har påbörjat redigeringen av det som fortfarande kan gå under namnet Digerdödsromanen (lovar återkomma när det finns en bra titel…), samt lustskrivit på nästa grej. Känner igen mina faser vid det här laget. I redigeringsfasen FLYR jag till annat skrivande. Så också nu.

Här satt Elin Wägner, i arbetsrummet på ovanvåningen. Nu har jag suttit precis där, skrivit med samma vy utanför, samma rum för ögonen. 

Också arbetsrummet. Idel vackra detaljer. 

Fönstret nedanför trappan. Varje eftermiddag detta ljusfenomen.

Vi sov i sängar som stått i prästgården i Tolg, där Elins morfar var präst. Teoretiskt möjligt, alltså, att hon någon gång legat i dessa järnsängar. Oavsett sov vi gott, med Elin vakande över oss. 

Verandan i söder. Lämplig för frukost, lunch, samtal, läsning, eftermiddagspauser i solen. 

Och sedan, allra sist: Elin och jag i arbetsrummet. 

… då var jag glad – och korgen tung. Men nu är korgen lätt.

I avdelningen gråtlåtar vill jag gärna dela den här med er. Målaren och Maria Pia, av Taube men här sjungen av Olle Adolphson.
Jag tycker väldigt mycket om den, men kan inte höra den utan att gråta åtminstone lite.
”Sen var det bara Nino kvar ...” – där ungefär.

Lilla Björka

På måndag far jag och Jessica till Småland. Närmare bestämt hit. Elin Wägners hus Lilla Björka, dit man kan vara lyckosam nog att få gemensamt stipendium. Vi ska vara där nästan en hel vecka. Skriva, läsa, prata, dricka champagne, promenera (eller jogga, om andan faller på!), läsa, skriva, prata. Sa jag prata? Skriva? Ni fattar.
Det kommer att bli ljuvligt.
Ganska många veckor nu, genom en hetsig och intensiv tid både på jobbet och hemma, har jag sett fram och sett fram och sett fram emot denna resa, denna vistelse. Denna TID. Så värdefull.
Och nu är det alldeles strax dags.

Jag tror att jag kan lova rapporter här, och/eller i diverse sociala medier.

Olika sorters deadline

Sedan jag skickade romanmanus till förlaget har jag skrivit på något annat. Vänstrat, prasslat, varit helt och hållet otrogen det där som ska bli nummer fyra (!!!!).
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!

Kärleksförklaring till litteratur

Snubblade ju över ett citat ur en annan av Oyeyemis böcker, sen googlade jag vidare, och nu läser jag den här:

Gillar den, och upplevde nyss (dvs igår) vid läsningen att en bra bok ett tu tre lyfte sig, skiftade, fick (annat?) fokus och riktning och blev BRA. Har knappt halva boken kvar, mycket nöjd. Tänker att den nog kommer att vrida sig och utvecklas ytterligare under vägen. En författare jag vill läsa mer av!

Nu kan vi fira!

Förlaget har sagt ja till bok nummer fyra!

Frågor som ställs och som inte ställs

Ganska ofta, nästan varje gång jag pratar om Mary Jones historia i sammanhang där det finns möjlighet till frågor, är det någon som frågar varför jag gjorde henne lesbisk.
Ja, varför?

Jag har lite olika svar, beroende på sammanhang och vem som frågar. Men jag har aldrig haft mod nog att ställa den motfråga jag allra helst skulle vilja ställa: varför inte? 

Det är aldrig, inte en enda gång, någon som frågat mig varför jag gjort Elly i Mot ljuset heterosexuell.

Korpen i mitt hjärta

Läste den här boken igår, på buss- och tågresa från Lidköping till Göteborg. Kunde inte slita mig.
Vackert språk, spännande, intressant, underhållande. En bok om ett enda: fågeln Korp. Korta avsnitt med olika scener och detaljer. Ur korpens liv, enskilda korpar, historia, mytologi, beteende med mera. Allt med samma lätta handlag och poetiska ton. Väldigt väldigt fint! Läs den!

Min(a) crush(ar) just nu

Besattheten är en dimma som tränger undan allt annat. Det är som gröt som fyller huvudet. Men JÄVLIGT god gröt … Det är väl det som är problemet.

Läsning: mars

Ja, det var det lilla det.
Såhär:

Kallocain, Karin Boye
Den gröna cirkeln, Stefan Casta
Mitt eget manus på papper, 192 sidor
Hon han och döden, Sven Wollter

Och så halva Stengudarna av Jeanette Winterson.
Och drygt halva Min fantastiska väninna av Elena Ferrante.

Nä, inte så imponerande i mängd, precis. Ferrante lär jag väl återkomma till, ska läsa ut den strax, kanske till och med ikväll.
Sven Wollters roman överraskade mig och jag tyckte om den.

Kanske, kanske inte

Organisatoriska nyheter

På ett årsmöte häromveckan valdes jag in som medlem (suppleant) av Författarcentrum Västs styrelse. Ännu lite osäker på exakt vad det kommer att innebära konkret, men det känns bra. Återkommer om jag har något intressant att rapportera.

Blunda. Andas. Kasta sig ut.

Nu skickade jag manuset till förlaget.

Egentligen får man ju inte kommentera sina recensioner, men

(Här är sågningen.)

Jag visste vad jag gjorde när jag döpte min blogg

De här två...

Närmar mig

Läst igenom manuset på papper. 192 sidor, en rejäl bibba. Satt i fredags och läste det sista, samt gjorde redigeringar i datorn. Fick den här känslan (och den är rätt så jäkla sällsynt faktiskt): Det här är nog faktiskt ganska BRA!
Otroligt skönt, även om det är en känsla som är svår att vila i. Men den fanns där. Jag läste min text och tyckte att jag såg den, kände den, kunde se den åtminstone (delvis) utifrån.
Håller fast vid det.
Nu är det faktiskt bara några scener mot slutet som ska skrivas klart och sys ihop. 

Snart, snart, ska jag skicka den där wordfilen till förlaget.
HEJA!
... och sen bryta ihop lite nervöst tills de har läst och hör av sig.
Jag vet: det är dumt. Sannolikheten att de säger nej är väl inte superhög. Men försök säga det till den lilla rösten i mitt huvud. TVIVLAR-rösten.

I would like her to be free

Please tell a story about a girl who gets away.”I would, even if I had to adapt one, even if I had to make one up just for her. “Gets away from what, though?”“From her fairy godmother. From the happy ending that isn’t really happy at all. Please have her get out and run off the page altogether, to somewhere secret where words like ‘happy’ and ‘good’ will never find her.”“You don’t want her to be happy and good?”“I’m not sure what’s really meant by happy and good. I would like her to be free. Now. Please begin.

— White is for Witching, Helen Oyeyemi

Som så mycket annat ramlade jag över det här: havingbeenbreathedout

Hoppsan, ny liten besatthet...

Marvels Agent Carter har jag sörplat i mig de senaste kvällarna. Gillar det och håller tummarna för att det blir en tredje säsong.

Och så här utbrast jag på twitter, kanske både förutsägbart och oväntat.

Fan

Min bloggheader utlovar ju fortfarande (indisk) film så jag får väl dela det som senast kommit i min väg då. Shahrukhs senaste/kommande/nya: Fan.



Alltså, mannen ÄR ju och LEVER ju sin egen kult, så att det kommer en film som handlar om det eller om honom själv, eller om myten, personan… är inte så konstigt. Jag har inte hängt med här riktigt, och jag har ingen trailer på engelska. Men.
Det jag vill dela är mest den där personen i filmen som är hans fan. Han ser så SJUKT läskig ut. Som Shahrukh men ändå inte som Shahrukh. Jag förstår ju att det är meningen, men… ÄR det han? Är det en mask? Datoreffekt? Shahrukh själv förnekar sig ju inte, alltså hans ansikte menar jag. Men den där andre? NÄSAN? Ögonen? Uuuh.
Känner (”känner”) jag honom rätt så spelar han förstås båda rollerna men HERREGUD så sjukt obehagligt det ser ut. Jag kan inte komma över det riktigt.

Intresseklubben antecknar. Men men.

Läst i januari och februari

Ligger lite lågt med bloggandet, märker jag. Det får väl vara så.
Men här kommer en kort redogörelse för läsning under årets två första månader:


Januari
När döden gästar, Hagberg (200 s)
Gånglåt, Olofsson
Hermogenes gås, Colquhoun
Svarta havet, Davrichevy
Spådomen, Pleijel
Audacity, Crowder
Döden och alla hans vänner, Leandoer
Gudarna, Cullhed

Februari
Begravd jätte, Ishiguro
Den utvalde, Lowry
För vad sorg och smärta, Lundberg

(Samt drygt halva Black Dove white Raven av Wein).

Vet inte varför det blev så lite läst i februari? Eller jo. För att jag spelat Minecraft… Ähum. 

Rekommenderar gärna Elin Olofssons Gånglåt, om familjerelationer, avundsjuka, kärlek. I Gärningsberg, denna fantastiskt vitsiga omskrivning av Offerdal. 

Även Elin Cullheds Gudarna, som jag tyckte var fantastisk, befriande, skitbra rent ut sagt. Och Thom Lundbergs För vad sorg och smärta. Min språkhjärna gick på högvarv inför all romani i boken, men jag tyckte även mycket om berättelsen.

Lika men olika

Nä, läst fanfic i infon har jag inte. Men ändå skoj.

ronspigwidgeon:

ziamsitonmyface:

i wanna thank the ao3 guys for making the page look like an academic website so that i can read fanfiction in the library so that people think i’m doing research for a paper when i’m actually reading about two guys fucking

I’m sorry to tell you this, but the librarians know. We know. We usually aren’t judging you about it, but we know. A guy used to come to my library every day and spend his time in the foyer at the back of the building reading Lord of the Rings fanfiction on AO3. He dressed nice and carried a briefcase, and I know legit thought we thought he was doing Important Work, but we all knew. 

It’s cool, though.  Honestly, librarians are mostly just grateful you’re being tasteful about it, as opposed to the mouth-breathers who come in, sit at the kiosks facing the aisle, and get the computers infected with malware while browsing raunchy graphics-heavy titty sites and staring creepily at co-eds.

Anyway, it’s not like the librarians aren’t on AO3 at their desks too, killing time between answering reference questions.

(via tirivel)

Tags: libraries librarians the internet ladies and gentlemen ao3 also it's not even funny how many librarians are involved in maintaining ao3 fanfiction fandom

Ett genombrott!

Efter att ha suttit i soffan några kvällar och skrollat och petat tämligen håglöst i texten hände något i fredags.
Jag och Jessica har skrivfredagarna tillsammans: frukost/brunch, skriva, prata, därefter träna. Det funkar förvånansvärt bra att sitta mittemot varandra vid ett cafébord med varsin dator och varsina lurar, och ömsom vara avskärmade och ömsom delaktiga.
Nu i fredags började jag med att beklaga mig över hur segt det var, hur svårt jag hade att få till vissa passager i texten. Vi tittade på kapitelöversikten och på en förteckning eller bild jag gjort av alla scener och hur de hänger ihop/vad som driver vidare framåt (ibland finns det inget annat än papper och penna som funkar när jag ska få överblick).
Och så kom ett sånt där genombrott av typen: ”Vad händer om du testar att…?”
Jag bröt upp texten i del I och del II, numrerade om kapitel, klippte bort, flyttade om, fick plötsligt syn på gammal och inaktuell text, oförklarliga darlings medmera sådant. Det blev många pauser med fingret i luften där jag sa ”aha!” och ”men då måste jag ju…” eller bara satt och glodde framför mig för att visualisera textens nya utformning.
Nu har jag haft några dagar på mig att bekanta mig med det nya, och skriva till, skriva om, peta mer. Det känns väldigt väldigt bra. Saker återstår fortfarande att skriva, och allting kanske inte har lagt sig sömlöst på sina nya platser, men det som skett har löst mycket.
Snart nu, alldeles snart, är det dags att skriva ut och läsa på papper – jag läser alltid på ett annat sätt då, och har lättare att SE texten. Sen ska Axel få läsa. Och sedan … ja, vem vet. Förlaget?

Läsning: 2015

Året då jag började skriva upp de böcker jag läste, och på köpet fick läslust utan dess like.

Här kommer hela listan!

Januari och februari

Jag ger dig solen, Nelson

Den vita duken, Stein

Att föda ett barn, Sandberg

Vi behöver nya namn, Bulawayo 

De användbara, Hagberg

Evighetsbarnen, Grimsrud

Apropå Opa, Butschkow

Mars

Gränsbrytarna, de la Reguera

Smaragdernas bok, Stephens

Sagas bok, Johansson 

Serenader två, Kihlgård 

Timme noll, Lundberg

Liksveperskans son, Nordenstrand

April

Jägarna på Karinhall, Wijkmark

Marcelo i den verkliga världen, Stork

The absolutist, Boyne

Livets outgrundliga mysterier, Sáenz

Män förklarar saker för mig, Solnit

Mördarens apa, Wegelius

Anden i näktergalsögat, Byatt

Hyresgästerna, Waters, ej utläst

Rosens namn, Eco

Maj

Vicekonsuln, Duras

Skymningsporten, Winterson

Kodnamn Verity, Wein

Fangirl, Rowell

Häxringarna, Ekman

Maresi, Turtschaninoff

Stormen, Shakespeare 

Vi kom över havet, Otsuka

Lila hibiskus, Adichie

Juni

Vitsvit, Farrokhzad

Diktsamling, Ekdahl

En engelsk korsfarare hos Djingis Khan, Höjer

Medeltiden i ord och bild, Kværndrup & Olofsson (påbörjad tidigare)

Jazz, Morrison (omläsning)

I ljusets makt, Bardugo

Springkällan, Ekman

Timmen före midnatt, Simons

De osynliga, Jacobsen

När Kejsaren var gudomlig, Otsuka

Linjen, Karlsson

Juli

Go set a watchman, Lee

Steglitsan, Tart, 400 sidor

Augusti

Steglitsan, Tartt, resterande 300 sidor

Wolf Hall, Mantel

Nemesis, Roth

Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, Hedlin

När hundarna kommer, Schiefauer 

Drömbärarna, Lundberg Hahn

Balladen om en bruten näsa, Svingen

Lite ihop, Lindbäck

Kärlekspizzan, Rundberg

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Riggs

September

Cities of ladies - Beguine communities in the medieval Low Countries 1200-1565, Simons

Döden som straff

Bli som folk, Stoor

För in de döda, Mantel

Paris, Lola & jag, Eriksson Sandberg

Hörluren, Carrington 

Drömmen om Ester, Jörgensdotter (outläst)

Självporträtt, Levé

Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, U.K.O.N

Den bästa dagen, är en dag av törst, Kolterjahn

Dödens dal, Westerfeld (halva boken)

Oktober

Butcher's crossing, Williams

Dödens dal, resten

Djupa Ro, Bjärbo

Om konsten att läsa och skriva, Lagercrantz

Manus lektörsläst åt W&W, 400 sidor

Ni inger dessa människor hopp, Gurt

Det går an, Almqvist

November

Hunger och törst, Tellström

Den sårade divan, Johannisson

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, Lockhart

Another day, Levithan

Den sovande och sländan, Gaiman

December

Som stjärnor i natten, Niven

Montaillou, en fransk by 1294-1324, Le Roy Ladurie
När döden gästar, Hagberg (500 av 700 sidor – håller fortfarande på!)
God jul, Karlsson

Summa: 76 utlästa och några outlästa. Jag tycker själv att det är rätt så imponerande.

Lite jämförelser då:

Vuxenlitteratur: 55

Litteratur för barn/ung: 21

Skön: 65

Fack: 11

Kvinnor: 43

Män: 33

En fem-i-topp?
(Obs då att det är helt utan inbördes ordning!)

De osynliga

Vi behöver nya namn

Jägarna på Karinhall

Vi kom över havet

Den sårade divan

… tror jag! Så svårt att välja. 

Kanske kommer även nån sorts översikt över vad jag gjorde och tänkte 2015. Lovar inget.