Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”
Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.
Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar