Ett genombrott!

Efter att ha suttit i soffan några kvällar och skrollat och petat tämligen håglöst i texten hände något i fredags.
Jag och Jessica har skrivfredagarna tillsammans: frukost/brunch, skriva, prata, därefter träna. Det funkar förvånansvärt bra att sitta mittemot varandra vid ett cafébord med varsin dator och varsina lurar, och ömsom vara avskärmade och ömsom delaktiga.
Nu i fredags började jag med att beklaga mig över hur segt det var, hur svårt jag hade att få till vissa passager i texten. Vi tittade på kapitelöversikten och på en förteckning eller bild jag gjort av alla scener och hur de hänger ihop/vad som driver vidare framåt (ibland finns det inget annat än papper och penna som funkar när jag ska få överblick).
Och så kom ett sånt där genombrott av typen: ”Vad händer om du testar att…?”
Jag bröt upp texten i del I och del II, numrerade om kapitel, klippte bort, flyttade om, fick plötsligt syn på gammal och inaktuell text, oförklarliga darlings medmera sådant. Det blev många pauser med fingret i luften där jag sa ”aha!” och ”men då måste jag ju…” eller bara satt och glodde framför mig för att visualisera textens nya utformning.
Nu har jag haft några dagar på mig att bekanta mig med det nya, och skriva till, skriva om, peta mer. Det känns väldigt väldigt bra. Saker återstår fortfarande att skriva, och allting kanske inte har lagt sig sömlöst på sina nya platser, men det som skett har löst mycket.
Snart nu, alldeles snart, är det dags att skriva ut och läsa på papper – jag läser alltid på ett annat sätt då, och har lättare att SE texten. Sen ska Axel få läsa. Och sedan … ja, vem vet. Förlaget?