Text och musik

Jag lyssnar mycket på musik i hörlurar när jag skriver. Ofta klassisk musik, eller instrumental, eller med text på ett språk jag inte kan. Lyssna på svensk musik funkar inte alls, och bara en del med sång på engelska.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.

När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.

Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.

Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.

Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.

Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.