Mot ljuset

Jag och Jessica pratade om vårt Bläckäktenskap på biblioteket i Kungsbacka nu ikväll. Som en del av detta läste vi varsitt kort stycke ur ”Mot ljuset” respektive ”Pojkarna”, om nattfjärilar, närmare bestämt. Jag tyckte att det var fint, så där ovanligt så att min egen text, mina egna ord, talade till mig. 

Så här:

Längs hela verandan utanför matsalen flyger nattfjärilar och malar mot lamporna. Små flyn med tunna vingar, och större fjärilar. Bleka färglösa nattvarelser med långa känselspröt. Deras kroppar är stora och ludna, som om de inte alls vore insekter, som om de vore något annat.
Deras oförnuftiga längtan efter ljuset, efter att gång på gång slunga den där tjocka håriga kroppen mot lamporna. De kommer ur mörkret utanför, ur de mörka kvällarna och nätterna, de kommer som om de sögs mot ljuset av en kraft utanför dem själva.
Ljudet när de träffar lampkuporna: en duns, som en lätt klapp av en handflata. Ett köttigt ljud. Och ibland, när de förirrar sig in i lampkupan: det vidriga ljudet av bränd kropp, brända vingar, bränd päls. Hur de surrar och störtar, eller som med ny kraft i döden virvlar upp ur lampan och ursinnigt slungar sig mot taket innan de singlar till marken.