Något lite om tempus

En gång, när Allt som återstår var ny, var jag med på Bokens dag i Karlskrona. Där medverkade även bland andra Per Wästberg. Vi hälsade, han visste något om vem jag var, och han sa: ”Jag har noterat att du är en av de författare som använder presens …” Inte ogillande, möjligen uppskattande. Jag minns inte mer av det där samtalet, men det gjorde intryck på mig.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna i imperfekt preteritum. Tiden är inte än är också den skriven i presens.

Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte  är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.

Men jag återkommer om detta, lovar.