Jag vet att jag brukar skriva - och säga - att jag gillar redigeringsfasen. Finslipandet, petandet med detaljer, en känsla av att det blir bättre. Samarbetet med min redaktör, som är en i ordens bästa bemärkelser petig och noggrann person.
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar