Men jag hade hästbilder på väggarna i mitt rum, jag skrev hästberättelser och jag dagdrömde om hästar. Fortfarande kan jag luta mig mot bilrutan (om jag inte sitter vid ratten ...) och ropa "Å, titta, hästar!" (till mycket nöje för medresenären, som när ett näst intill gränslöst ointresse för allt som rör hästar)
Det är något bitterljuvt över den där kärleken. Som en crush som det aldrig blev nåt av, ett förhållande utan closure. Kärleken har aldrig konsumerats, helt enkelt. Jag kommer ju heller aldrig att bli varken ryttare eller hästägare, så det är med ett visst vemod jag tittar på hästar med mitt skolflicksaktiga "ååååh...". Konstigt det där, för mig har vemodet (om jag antar att det är den enkla anledningen) flyttats över till själva hästarna. Som om det var DE som var sorgsna/vemodiga. Bilder på arbetshästar särskilt, stora nordsvenskar, gör mig alldeles mjuk inombords.
Desto större glädje då när man får lov att gräva ner sig i hästvärlden om så bara för ett tag, i namn av research. Håhå! Det har jag gjort idag.
Kolla!
(klicka på bilderna för att komma till deras respektive flickr-sidor)
Och så denna:
Tyska konprinsen Wilhelm, ca 1910.
YouTube är som det alltid är, jag irriterar mig gränslöst på att det är så mycket "gone wrong" och "accident" och "crazy" och "you gotta see this". Vafan, jag vill ju bara se hästar springa!!
oj, va du kan, oförstörd glädje att läsa dej
SvaraRaderaDet är aldrig för sent att bli en hästtjej skulle jag vilja säga. Själv hade jag fyllt 25 och hade ganska grov skäggbotten när jag började rida. Det är alla tiders research, om än något tidskrävande (en kväll i veckan ett par år). Bara att kontakta sin lokala 4h-gård eller motsvarande. Vill man gå fortare fram kan man ju kontakta någon hästgård fast det är ju skillnad på att rida islänning och exempelvis nordsvensk.
SvaraRaderaFast visst, den där kombinationen av totalt engagemang, tuffhet och oskuldsfullhet (?) kan man aldrig återskapa. Det är något märkligt med hästar. De kommer s a s lastade med ett tungt psykologiskt bagage. Den som kan sin Bettelheim minns att han påstår att flickors ridintresse är ett sätt för dem att tygla (oavsiktlig och inte särskilt lustig lustighet) omedvetna sexuella energier. De flesta psykoanalytiker skulle nog acceptera det som en tumregel för drömtydning men man måste vara rätt så övertygad för att vilja applicera det på verkligheten antar jag.
Däremot gäller det antagligen i litteraturen. Åtminstone de 2-3 hästböcker jag läst i studiesyfte var oerhört freudianska. Det handlar om ridning som inte vill sig för att hästarna brunstar eller fölar, övergången från ponny till stor häst och så finns där alltid någon äldre ryttmästare i bakgrunden som har erfarenheter man ska dra nytta av.
U.J.
Urban: hm, jag funderar på det oftare än man kan tro, att börja rida alltså. Jobbar ju i sveriges hästtätaste kommun dessutom, så tillgång på djuren finns ju... även om jag inte ser dem till vardags, direkt. Det är det där med en kväll i veckan som avskräcker lite... Får väl se vart framtida eventuella researchprojekt tar mig. Och sen det där med ridning och hästar och - ja. Där finns nog obegränsat av associationer tror jag, och alla behöver inte vara fel, heller. Upplagt för psykologiserande, hur som helst! Men ridande män, där finns inte alls samma flora av idéer och myter och psykologi, har jag rätt?
SvaraRaderaKort svar: nej.
SvaraRaderaLite längre svar: Nej, inte sedan motorcykeln uppfanns, för det var väl motoriseringen som innebar slutet för den stora manliga ryttarkulten. En häst har visserligen ansenliga kroppskrafter men måste ändå rastas och ryktas och vila några gånger om dagen. En motor fyller man bara på. (Vilket kanske passar i en tid som lägger sig till med vad som kallas en eruptiv maskulinitet.)
Fast visst finns det någon sorts myt under. Riddaren, kobojsaren. Fast riktigt vad den innehåller vet jag inte. Impulskontroll och behärskning kanske (och därigenom ledarskap).
Ridning är för den delen såpass trevligt att det kan utföras för nöjes skull. En hake är priset. Hade jag inte haft en 4H-gård (som i det här fallet låg betydligt lägre i pris) inpå knuten vet jag inte om det blivit av men nu är jag glad att det blev det, även om jag fortfarande har mycket kvar att lära och inte lär komma dit på ett tag.
U.J.
Ja, just det, män med motorer mellan benen, det förstås. Tämjandet, kontrollen! Du har (nog) rätt!
SvaraRaderaOch åh vad jag fick lust att börja rida nu då. En tur med islandshäst stundar fram i vår, får se hur det känns sen.