The World in the Evening

Mer Isherwood! Orkar ni mer? Jag gör det i alla fall.

Här en roman av honom som är lite annorlunda, på ett sätt, än de andra jag läst. Mindre självbiografiskt präglad, möjligen. Friare? Jag är övertygad om att de självbiografiska dragen finns där, men de var inte riktigt lika lättspårade här (för mig, åtminstone).

Men den handlar på ett mycket Isherwoodskt vis om relationer, tro, sexualitet, skrivande, om andra världskriget, om politik och övertygelse.

Jag fattar över huvud taget inte vad de tre snubbarna på omslaget har med någonting att göra, men det får stå för University of Minnesota Press. (Det känns som en framsida som, med en annan färgton, skulle passa rätt bra till nån av Steinbecks "mindre" romaner: Det stora kalaset eller Riddarna kring Dannys bord – snubbar som hänger och dricker gallon efter gallon av vin och snackar mycket men har rätt lite verkstad. Åh, så otroligt länge sen jag läste de där böckerna, blev sugen på en omläsning nu. Mmm, Steinbeck! Perfekt omslag, faktiskt, men kanske mer åt sepiahållet då.)

Men, alltså, Isherwood. Jag förblir lika förtjust, även om jag inte tycker att NÅGOT kan matcha En enda man. Den här grep mig dock, och intresserade mig, och engagerade mig. Läste färdigt den under Earth Hour, med stearinljus och chai i min engelska temugg, satt vid skrivbordet och läste, det gör jag nästan aldrig annars (sängen, soffan, kökssoffan).

En del passager flyter jag fram igenom, tex vissa dialogpartier, och utdragen ur Elizabeths brev med tankar om skrivandet (dock inte de senare, jag antar att döden inte intresserade mig i samma utsträckning som skapandet, just för tillfället?). Jag tycker om huvudpersonen Stephen, och sättet som Isherwood arbetar med att spegla hans karaktär genom de människor som omger honom och pratar med honom och om honom (också det med honom, förstås). Inget ovanligt i sig, förstås, men jag gillar hur han gör det. Hur den där blankheten som en jagberättare kan ha, distanslösheten i det, till viss del vägs upp av de andra rösterna. En komplexitet i det som jag gillar. Och jag GILLAR Stephen, fast han i allra högsta grad är en person med fel och brister och osympatiska egenskaper. Eftersom det ligger inom bokens vokabulär (Aunt Sarah's) så kan jag väl sträcka mig till att säga att han har ett gott hjärta.

Och å vad jag önskar att det inte slutade som det gjorde. på ETT sätt knyts säcken ihop lite mer än jag önskar, och samtidigt finns den där smärtan där, verklighetens och världens smärta och svärta som ingen litteratur värd namnet rår på. Inte lika AKUT smärtsamt som, säg, Försoning, mera en stilla insikt om hur det ska gå, hur det ser ut.

Jag är verkligen nästan aldrig sugen på att referera vad böcker handlar om, har ni lagt märke till det? Jag går direkt på tycke och smak och teman. För att det (oftast) blir platt när man gör det. En del böcker extremt tydligt. Jag vill hellre säga något om formen: tre avsnitt, det första heter An end, det mittersta Letters and life och den sista delen heter A beginning. Snyggt, inte sant?

The World in the Evening är titeln på en roman som Stephens första fru, Elizabeth, skriver. Det är också stämningen i boken, framförallt i sista delen. Att världen närmar sig något. Kanske inte ett slut, men en skymning, en afton. Å, det är fint! Världen om aftonen. Tänk om jag kunde få döpa min roman till det. Attans synd att det redan är upptaget ...

Jag gillar hur romanen är upplagd: att Stephen råkar ut för en olycka och blir bunden till sängen för en rätt lång tid, att händelserna återberättas utifrån läsandet av brev, att det finns så mycket resor och relationer och motstridiga känslor. Att Stephens sätt att analysera sina egna känslor, handlingar och bevekelsegrunder i efterhand är så typiskt Isherwoodskt: känsligt, humoristiskt, med viss distans, och mycket klarsynt.

Intressant är också temat med kväkarna (vad fult det ser ut, Quaker är ju snyggare, eller hur?), Stephen har sina rötter där, även om han inte bekänner sig till deras tro eller utövande. Det finns med som bakgrund, miljö, tema, stämning. Det handlar som sagt en hel del om tro, om förtröstan, om hållning till liv och religion.

På Amazon är det någon som skriver att romanen slutar hoppfullt. Åhå, så läser jag det inte alls! Jag läser slutet som positivt för Stephen rent känslomässigt, men jävligt illavarslande i det stora hela.