Presidentens hustru

Läste Sittenfelds första för ett tag sen, Prep (eller I en klass för sig på svenska, det var ju på svenska jag läste den, men jag gillar Prep så mycket), efter tips från en kollega. Blev sugen på mer, även om jag tyckte att den var ANINGEN pratig och analyserande mitt i alla smärta och utsatthet som berörde mig starkt.

Gav mig på Presidentens hustru och jag måste säga att jag slukade den. För mig räknas det som sluka när jag tar med mig boken i fråga på helgresa till skåne, sätter mig med den efter frukost, släpar omkring på den, beter mig på gränsen till asocialt bara för att få läsa vidare. Härligt! (Och det, kära läsare, kan ni få tolka precis som ni vill! Jag bjuder på det.)

Jag gillar Sittenfelds språk, hennes känsla för detaljer och för miljöer och människor. Kläder, bilar, drinkar, färger. Allt känns tidstypiskt, det målar med exakta penseldrag (och därför gillar jag den här svenska framsidan också, förutom att den också är snyggt amerikanskt glassig!) För att jag VERKLIGEN ska bli såld kanske jag möjligen hade velat ha lite ytterligare gestaltning?

Vet inte!

Det tycks ju hur som helst inte vara hennes stil, riktigt. Och det köper jag.

Jag läste intresserat, fångades både av huvudpersonen Alice och hennes liv och idéer, och av den där extremt charmiga snubben till karl, Charles Blackwell.

(En parentes här bara, vad är det med Curtis Sittenfeld och avsugningar?? Både i Prep och i den här är det återkommande. Det verkar som en ... grej? Jag började fundera på om det är extra tabubelagt att skildra det i amerikansk litteratur, om det är ett statement eller om hon bara ... vill.)

Jag uppskattade också de fina och bitvis fantastiska beskrivningarna av Alices arbete som bibliotekarie (fast det verkar hela tiden också som att hon är lärare – har hon biblioteksundervisning?), hur hela hennes lägenhet invaderas av papier-maché-figurer i stor skala av barnboksfigurer som hon bygger till biblioteket. Lovely!

Och sen den där odågan till karl som jag tror att rätt få läsare INTE blir charmade av. Fast det förstås är otroligt konstigt att tänka på George DubbelW samtidigt. En mycket märklig och intressant dubbelexponering genom hela boken, som hon förstås vinner väldigt mycket på, Sittenfeld. Läsaren kommer ju oundvikligen att tänka: å,var det så i verkligheten också? Å, är det han, är det hon, var de såna, bodde de där?

Hade min läsning varit mindre koncentrerad så skulle jag säkert satt mig och googlat lite under tiden, på Laura Bush och hennes bakgrund... På Georgie W också, kanhända (mer motvilligt). Men det har jag faktiskt inte gjort (än).

Men något som jag måste säga, och det smärtar mig en liten liten smula eftersom vi delar förlag, Sittenfeld och jag (heh! Delusions of grandeur, minsann!), är att översättningen inte var helt hundra. Rätt mycket anglicismer tyckte jag, särskilt i repliker. Jag är definitivt FÖR en kreativ omskrivning till något som låter bra på svenska, snarare än att behålla ordföljd etc från originalet. På ett ställe rätt tidigt i boken (det är väl kanske 60-tal eller möjligen 50-tal) kommer Alice ner till sina föräldrar innan hon ska på fest, och mamman utbrister "Men är du då inte söt?" vilket ringer helt otroligt konstigt i mina språköron. Jag tänker mig att hon i original säger typ "Aint you pretty!" och det kan man väl med bevarat tonläge översätta till "Men, vad du är söt!" tänker jag.

Lite andra såna grejer genomgående som störde mig lite (säger man "Jag är fisk" om man är född i det stjärntecknet? jag vet inte, jag känner ingen sån, uppenbarligen. Se det som en fråga). Synd!

Det andra jag vill säga, eller i alla fall diskutera, är detta med president George W Bush. Alltså, det är väldigt intressant, tycker jag, med de moraliska ställningstaganden som Alice gör eller snarare inte gör, som handlar om Bush-administrationens krig i Afghanistan och Irak. Hur ska man leva med en man som är nykter alkoholist, pånyttfödd kristen, stockrepublikan etc etc och går ut i krig för allt vad tygen håller, när hon själv står rätt långt från det där och från början till och med är demokrat (det tycks hon förbli). Att hon inte håller med förstår man, att hon väljer att inte lägga sig i förstår man också. Det är intressant! Det är ett intressant problem.

Vad är jag ute efter? Att det skulle lyfts fram ännu mer, tror jag. Att Sittenfeld gott kunde ha dragit det längre. Det talas liksom lite lite om Bush-administrationens olika krig och idéer i boken, läsaren sitter (åh, jag iallafall) ju och vet att det i verkligheten var ännu mer av allt, ännu värre, att det stormade och drog och att det efter vad det verkar kommer ta ett bra tag att åtgärda en del av det där.

Men kanske är det oschysst kritik? Det kanske inte var hennes avsikt etc etc. Men jag tror att det VAR det! Eftersom problemet alls finns där, det moraliska dilemmat menar jag. Hm. Tycker alltså att det kunde blivit starkare.

När Moa skrivit om boken på Textappeal kommenterade jag lite, och var inne på nåt åt det här hållet. Men jag håller också med Moa om att det finns där i boken, och att det samtidigt är meningen att man som läsare ska förstå och känna Alices kärlek/attraktion/sympati för maken. Och det gör man, tycker jag, det framgår. En svår balansgång där.