Litteraturtrötthet

Åh, jag vet inte, det är inte en pose. Faktiskt, jag tror inte det. Men jag blir så trött på sånt där som andra hyllar och alla (eh, eller snarare "alla", då förstås) plötsligt talar om, att jag på rent trots, möjligen mot bättre vetande, helt vill låta bli. Särskilt litteratur. För att jag tuggar den, jobbar med den, läser den, möter den, bla bla bla, dagarna i ända.

Såhär:

I en kombo av storhetsvansinne och gratiserbjudande har vi just nu TRE morgontidningar. Jag läser kulturdelarna på morgonen, rätt hastigt (hastigheten i fallande skala från kulturdel till kulturdel, kan man säga lite generellt) och resten i varierande grad på eftermiddagen. Eller inte.

Men, jo, de där tre kulturdelarna med sina självtillräckliga och allsmäktiga och liksom påfrestande lite gälla bekräftelsekrävande röster. De ropar. De hävdar. De påstår. Och så säger det swisch, och någons ansikte och/eller bokomslag är överallt. En recensionsdag kommer och passerar, om man gav sig på att googla så skulle träffarna öka lavinartat för varje dag. Reservationskön växer, böckerna dyker som på default upp i nätbokhandlarnas "andra som köpt [random boktitel] har också köpt"-spalter. Etc. Ni fattar. Jag vet att ni fattar.

Och de där böckerna, det går i perioder, de är en eller ett par eller tre, och de finns på alla listor, det är intervjuer och recensioner, stort uppslagna bilder (för att ge intryck av helsida, vilket det aldrig är) ... Och också när jag faktiskt verkligen tror eller anar att det är Något Bra, något för mig, rätt uppför min gata, så kan jag inte låta bli att bli lite sur, att irritera mig, att tycka att de där högljudda tidningarna lägger beslag på litteraturen, kladdar på den med smutsiga små fingrar (som extra snoriga barn på biblioteket, kanske). Så istället för att bli sugen på att läsa blir jag uttråkad och anti, och väljer nåt annat, en Isherwood, en debutroman som redan är "gammal", eller nåt annat.

Brasklapp här då: det handlar inte om att jag har något som helst emot de här böckerna eller författarna, alltså. Det handlar om att jag har nåt emot att få dem nerkörda i halsen. Och att jag har nån reflex mot sånt som alla ska ha.

(Hypotetisk motfråga: om det var min egen bok, min egen nuna? Skulle jag inte uppskatta det? Well, författaren i mig skulle väl det, antar jag, och egot skulle uppskatta uppmärksamheten (och frestas att blanda ihop det med framgång, kanske), men jag är inte säker på vad Läsaren i mig skulle säga eller tänka)

(Ytterligare en hypotetisk fråga: handlar det här inte bara om att man vill vara lite cool för att man är den enda som upptäckt [random coolt författarskap]? Kanske. Jag vet inte.)