Fragment

Öppnar lite gamla textdokument. Hittade nedanstående, och kunde först knappt minnas att det var jag som skrivit. Fick läsa och läsa om och tänka efter innan jag mindes. Jo. Visst. Sommaren 2011, barnvagnspromenerade genom Egna-hem i Kristianstad.

Stilla dag, varmt, molnigt/mulet. Ett villaområde, sommarstilla. Tomma uppfarter, ett avstannat byggprojekt. Tomma trottoarer, fullt utslagen och mörkgrön grönska: sensommar. En park med någonting av New york över sig. Tomma parkbänkar, en scen eller dansbana i ett hörn, ingen som går på promenadvägarna, ingen som sitter på gräset.
Luften står stilla och himlen är vit, överdragen med tunna moln som mönstrar sig som sand i långgrunt vatten. Vågmönster. 

Vet inte vad jag ville, vad jag vill. Inget. Det är bara en bild. Nu finns den här. Varsågoda.

SQUEEEEEEEEE

... som vi säger på svenska.

En första officiell bild från tredje säsongen av Sherlock (som kommer i england nån gång i början av 2014). Mitt hjärta! Mitt hjärta!

Mitt inre är fyllt av tumblr-versaler. Men jag har ingen tumblr, så detta får vara mitt expansionskärl för det som flödar över.

Jag Ger Mig Till Tåls.





(Extremt oseriöst att jag har en tagg för John Watson men faktiskt ingen för Sherlock. Hah. Säger väl vad det är jag är intresserad av. Ähm.)

Nämen HURRA, hörrni!

Idag damp den ner (enbart som metafor då, eftersom vi har postfack i svalen*, och inget dimper ner, utom möjligen tidningen på morgonen som jag tror (sitter ofta och ammar så dags) att tidningsbudet kastar från porten och mot vår ytterdörr (halvtrappa upp, bara) att döma av dunsen (utom söndagsbudet, som snällt traskar upp och lägger den i postfacket)** – förlagets katalog över vårens böcker!

Och HEJA vad bra det kändes att se att jag och boken 1) fått en helsida på första uppslaget och 2) nämndes först i Åsas lilla introduktionsspalt.

Såhär:

Jag vet inte om det blir stort nog att läsa texten om man klickar på bilden, men omslaget syns ju i alla fall.
Och nu är det ute!
Hohoo, denna sjukt roliga skrivprocess har jag snart rott i hamn (med diverse hjälp! Bland annat Urban, som gjort en ypperlig och detaljerad litterär faktagranskning.).
Oj oj oj. Det fanns en tid när jag tänkte (fast det har jag förstås gjort med VARJE roman, så jag borde kanske lärt mig?) att vafan håller jag på med? Men det gick ju bra. Eller. Såhär långt, då. Vad recensenterna ska säga vet jag förstås inte. 10 april är recensionsdatum, då får vi se.






* Göteborgska (tror jag väl) för trappuppgång.

** Ursäkta dessa sjukt överdrivna parenteser ...

Läs den här boken

Jag tillbringade ännu en dag på Östra Sjukhuset igår, väntade och vaktade medan bäbisen fick blodtransfusion (för lågt hb pga det höga bilirubinet. Ständigt denne Billy Rubin!). Jag hade tagit med mig en bok, som jag läste ut under dagen. Stefan Gurts Så dödar vi en människa.
Vi delar förlag, och redaktör faktiskt, och jag träffade honom på bokmässan förra året. Fick boken från förlaget sist jag var uppe. Haft den stående i hyllan.

Först tänkte jag Ånej, vad har jag gjort, jag kommer aldrig att ta mig igenom denna (döds)ångest sittande här i ett litet rum med bäbis kopplad till blodpåse! Mitt hjärta!
Men tog mig igenom. Förstås. Och hastigt gick det, för det är välskrivet och flödande, en stil som bitvis är nästan kåserande, fångar in allt, målar svepande bilder. För att sedan bromsa, stanna, zooma in på detta: döden och döendet, vad är en människa, hur behandlar vi de gamla, vad är det för ett samhälle vi byggt och bygger?
Stora allvarliga frågor.
Blandat med andra scener och tankar: barndom, uppväxt, skillnader och likheter mellan Sverige och Kina ...

Mycket bra, tycker jag, och mycket viktigt.
Det är inte en stridsskrift mot just äldreboendet där Stefan Gurts pappa dör (ägt av Carema ...), det är en stridsskrift (fast jag vet inte om han skulle hålla med) mot hela vårt samhälle, mot ensamheten vi skapar kring våra gamla, mellan oss. Och om den behöver vi läsa, behöver vi tänka, behöver vi tala.

Gör det, läs den här boken, så kan vi tala sedan! För så här vill inte jag att det ska vara.

Det verkade helt enkelt passande

Djungel.
Besatthet (Fitzcarraldo i synnerhet, men också, tror jag, Herzog själv).
Papegoja (grön!).

Japp.




(Nej, jag vet inte vems bilden är, förlåt förlåt excuse me etc.)

Besatthet!

Jag står i kö på Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria på biblioteket, men ska nu logga in och ta bort reservationen. Skulle köpa en anteckningsbok igår, och fick oförhappandes syn på nämnda bok på en skylthylla.
Oh!
Den var ju stor, och illustrerad, och tjock, och såg så fantastisk ut att jag tvärvände (med barnvagnen bland hyllorna) och återvände till kassan för att utan tvekan köpa mig den.
Mums.
Eftermiddagen tillbringades därefter (mellan amningarna - jag har inte hittat nåt riktigt fungerande sätt att läsa och amma samtidigt ...) med att SLUKA boken i fråga. Slurp.

Nu är jag lite besatt själv, känner jag, en aning bara. Lite uppjagad, fylld av obehag, fascination. Känslan påminner om när vi sett Into the wild på bio, den tyckte jag var extremt obehaglig där i slutet, och fascinerande och bet sig kvar.
Nu är det Andrees polarexpedition som spökar för mig. Kan inte släppa livsödena, gåtorna, isen. Så väl uppmålat, så lekfullt och skickligt och UNDERHÅLLANDE spelat med cliffhangers och hemligheter och sökande efter ledtrådar. Så gripande. Huvva.
Och fascinerande med Uusmas besatthet av detta, hennes jagande efter ledtrådar och detaljer och data. För min del kunde ännu mer ha fått plats i boken, jag slukade den som sagt på en eftermiddag.

Rekommenderas alla med minsta minsta KORN av intresse för ... is? polarexpeditioner? människoöden? evig kyla och ensamhet? historia? Etc etc. Läs!

Cinnamon and Gunpowder

Mer piratlitteratur? Javisst! Denna gång faktiskt en roman som min redaktör tipsade om, inte för att han läst den men utifrån den kvalificerade gissningen att det skulle roa mig, samt att förlaget, Farrar, Straus & Giroux brukar "borga för kvalitet" (f ö ett av mina favorituttryck).

Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.

Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.

Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?

Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!

BB-Blogg

Jag kan väl lika väl blogga lite, då. Sitter i en sal på lasarettet... nej! Men på neonatal, där vi befinner oss för att bäbin får ljusbehandling mot höga bilirubinvärden. (Bilirubin, låter det inte som en jazzsångare? Billy Rubin...) Jag vaktar, ammar, läser, kollar fb och twitter... Just nu ganska långtråkigt.
Läste ut Hollinghursts "Främlingens barn" i förmiddags. Den var ... bra? Men lite lång? Och lite vag, kanske. Inte så gripande. Men jo, jag läste ju ut den. Tja, vet inte riktigt vad jag tycker, tror att den kommer att blekna med tiden.
Nu läser jag (om) Maja Lundgrens "Pompeji" för kanske tredje gången. Skrattar inte högt, som jag minns att jag gjorde första gången, men häpnar fortfarande över hennes briljans. SÅ ska/kan en historisk roman skrivas. Mycket inspirerande!

Har jag slutat blogga?

Inte vet jag. Här sitter jag i soffan idag, hur som helst, och det är min sista dag som enbarnsmamma. Imorgon klockan åtta är jag inbokad på Östra Sjukhuset för igångsättning av den här andra förlossningen. Inte en dag för tidigt. Nu är jag skapligt trött på att vara tjock och trött och orörlig och inte kunna andas ordentligt eller sova ... ja ja, bla bla. Ni vet. Gravidkrämpor är väl sådär intressanta, inte riktigt heller vad den här bloggen utger sig för att handla om. Men just nu, så.

In other news: Det finns ett omslag till boken, kommer i en vårbokskatalog nära dig. Det finns författarporträtt, som blev väldigt fina och ingen tjock mage syns, förstås. Det finns en titel på boken, som låter så här:

Mary Jones historia. 

Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. 

Om mitt liv samt om Dolores & John Silver, 

så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Den undertiteln kan man ju tugga på en stund. Jag tänker att det ska bli den nya "du är som rötterna som sover ... nej! jorden som ligger vid mina fötter, nej jorden som håller rötterna på plats? Hur var det nu?" Kanske?

I April kommer boken.

Nu ska ajg gå in i bäbisbubbla nummer två ett tag, jag kanske tittar förbi här och säger hej, så glöm mig inte! Ha det fint!

Bok-kollo*

Jag gillar ju mitt jobb mycket i vanliga fall, men ibland är det extra skoj.
Som när man får åka på bok-kollo med nio ungdomar från vår kommun och nio från grannkommunen, en kollega och två från grannkommunen. Två övernattningar på lägergården Härsjösand mitt i skogen. Boktips, skrivövningar (som jag håller i), femkamp, matlagning, quiz, poesibingo, författarbesök av Hanna Jedvik ...
Om tjugo minuter tar jag vagnen, och så åker jag och kollegan C och handlar all maten för lägret.

Förra året gjorde vi det för första gången, då med bara en övernattning. Men de som var med, inklusive vi själva, tyckte det var lite kort. Så i år blir det mer av allt. (Något annat de saknade i sina utvärderingar förra året var choklad och marshmallows ... så det kändes som att vi gjort ett rätt så bra jobb med planeringen i övrigt!)

Tjarrå!




* ett ord som jag tycker kräver sitt bindestreck för att inte läsas som en finsk (?) sport...

Lägesrapport

Det går ju inte så bra det här, bloggandet alltså, för tillfället. Jag tittar på bloggen och tänker att jag borde, att jag kanske skulle, osv etc. Men inget blir skrivet.

Redigerar lite roman. Sakta, sakta. Lektörsläst åt förlaget.
Jag läser ändå en del.
Fallet Collini, av Ferdinand von Schirach, som var kort och spännande och bra.
Kattens bord, av Michael Ondaatje, som var långsam och stämningsfull och som jag gillade.
Vinterträdet, av Ellen Mattson, som var mystisk och skarp och långsam och lågintensivt elektrisk som hennes romaner brukar och jag gillade den.
Just nu Ge mig arsenik, av Klara Krantz, som verkar bra.

Snart är det midsommar, sen är det semester, i slutet av augusti går jag på föräldraledighet. Vem vet.
Jag vill ju blogga, eller jag vill liksom åtminstone ha den här bloggen någotsånär levande. Det är så trögt bara.
En liten paus kunde kanske vara nåt? Släppa på pressen och se om det känns roligare då?

Hej hej i alla fall, ni som droppar in emellanåt.

Lägesrapport: redigeringen

Jag klipper ut, skriver om, klipper in. Gulmarkerar. Stryker. Grovredigerar och petar om vartannat. En del är lätt, det faller sig som om det alltid varit meningen, som om jag bara missat det i alla de första genomarbetningarna. Annat är intill märgen svårt. Är detta en darling eller inte? Är det bra och viktigt, eller vill jag ha det kvar för att jag bara är förtjust i det? För att det var längesen jag skrev det och jag läst det så många gånger? För att orden liksom sjunger i huvudet på mig? Hur ska jag veta?

Sånt här håller jag på med just nu. Min egen sista redigering innan manus ska lämnas för "finredigeringen", arbetet tillsammans med herr redaktörn. Det där både njutbara och plågsamma i att få manuset hemskickat med hans blyertsmarkeringar. En skarp blick på den egna texten – det kan vara något av det  bästa som finns att få!

Deadline har jag ingen, inte annat än den givna: att vi ska ha en bäbis i september, och innan dess vill jag ha gjort färdigt det här grovjobbet, och så att säga "bara" ha redaktörsjobbet kvar. Och just nu, när det faktiskt gått bra i några dagar, så känns det som gott om tid. En hel sommar, även om jag ju vet hur somrarna brukar bli i skrivhänseende. Nå. Görbart är det hursomhelst!

Böcker jag borde bloggat om

... eftersom jag läst dem (OCH gillat dem! Och kanske rentav har nåt att säga? Men bloggtiden, var är den?):

Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget

Hans Falladas Ensam i Berlin

PO Enquists Liknelseboken: en kärleksroman


Kanske en dag att jag tar mig tid. Till dess: läs dem!

Astronauter som faller på månen

Jag har ägnat en förskräckande stor del av min sjukdag idag åt den här bloggen. Högst beroendeframkallande. Hittade bland annat klippet ovan, som är det roligaste jag sett på länge.

Fantastiska nyheter! (och en övervikt av meningar som slutar med utropstecken)

Hurra hurra hurra hurra!!!!!!!
En månad och två dagar exakt fick jag vänta, sedan (igår!) ringde min förläggare och sa att de vill ge ut min bok.
Min tredje roman!

JAG GJORDE DET!

Jag fattar inte riktigt varken att eller när eller hur det har skett, men jag har skrivit den och de har läst den och de gillar den (fast de var lite överraskade, sa hon) och de vill ge ut den. De SKA de ut den!
2014 blir det, höst eller vår är inte klart än. *

En annan gång ska jag berätta lite om vad det är för en bok jag har skrivit. Inte riktigt redo än. Bara skitglad!







* Betyder att jag håller stadigt treårsintervall sedan debuten. 2008, 2011, 2014. Fin kurva!

Ibland, men kanske inte just nu.

Får man dela saker såhär rakt av? Jag minns inte var jag hittade detta. Mycket roligt! Och sant. Ofta. Inte just nu, dock, för jag skriver inte för tillfället. Jag väntar.


Kanske gillar jag vaggandet med huvudet bäst? Bedömningen av det skrivna ...

Jag, En

Jag skrev ju aldrig att jag läste David Levithans "Jag, En."
Herregud, en sån bra bok! Sträckläste den på två dar kanske, vilket med tanke på min lässvacka det senaste var rätt anmärkningsvärt.

Huvudpersonen, som kallar sig för En, är en person, en själ, en människa, som varje dag vaknar upp i en ny persons kropp. Under en dag och alltid bara en dag, bebor hen denna kropp. Ibland en kille, ibland en tjej, just när boken utspelas är de sexton år, eftersom det är så länge som En har levt.
Så mycket om handling och upplägg.
En kärlekshistoria är det, och spännande, och underligt förstås men liksom så omedelbart begripligt att det inte känns (för) konstruerat. och roligt.
Och SORGLIGT! Jag grät allt i slutet, och det knep i hjärtat ganska många gånger, när jag tänkte på denna i grunden så fruktansvärt ENSAMMA människa/själ som aldrig fått lära känna någon - föräldrar, syskon, vänner, älskare - i mer än en enda dag.

Läs!



Edit: råkade skriva efternamnet som "Leviathan", inte helt oväntad felskrivning kanske, men som Urban upplyste om i kommentarerna så heter han faktiskt Levithan ...

Tredje romanen?

Jag drömde en grej, okej? Om ni inte vill läsa så strunta i det. Men jag måste bara skriva ner det.

Såhär: jag hade fått tredje romanen från tryck, åtminstone ett exemplar.
På framsidan var det en bild av en kvinna, som stirrade med väldigt speciell min in i kameran. Som en vansinnig, kan vi säga. Hon stod lite vriden, för hon höll tag i en stor rosa, taggig blomma som växte bakom henne. På bokens baksida var bilden på kvinnan igen, men nu hade hon den rosa blomman istället för huvud.

Jag bläddrade i boken, inte alls den bok jag i verkligheten skrivit, men i drömmen stämde det. Ännu en djungelroman tror jag att det var, ganska komplicerad intrig, jag minns inte alls vad den handlade om. Däremot var boken väldigt tjock, typ 500 eller 600 sidor. Och jag tänkte: Men oj, manuset var ju inte ens 200 A4 (vilket stämmer med verkligheten).
Så pratade jag med min redaktör, som sa lite som i förbifarten, att:
"Det är ju inte ditt slut som är med i romanen, utan det som jag och Michel skrev utifrån dina ramar." "Ojdå", sa jag, "Det har ingen sagt till mig. Jag har inte ens fått läsa det!"
"Inte?"
Jag bläddrade i boken igen, och i slutet började boken handla väldigt mycket om förintelsen, tydligen som nån sorts liknelse eller förtydligande av det som resten av romanen handlade om.

En väldigt underlig känsla. På gränsen till mardröm, men inte riktigt.
Inte heller särskilt svårtolkat, antar jag. Särskilt med tanke på att jag skickat manuset till förlaget för ett par veckor sedan ...

Rollbesättning

Medan jag väntar på att internetbanken ska sluta apa sig, rollbesätter jag och Axel filmatiseringen av Mot ljuset (som givetvis aldrig kommer att ske).
Såhär långt har vi kommit:

Som Laurids: Thure Linhardt.

Som Thomsen: Mads Mikkelsen (gråhårig, då, och med små 40-talsglasögon.)

Niels då. Där vet vi inte, det är jäkligt svårt.
Men. Ähum. Om han hade varit dansk så hade Benedict Cumberbatch i den här avataren (tror att det är hans egen hårfärg, faktiskt) funkat alldeles perfekt. Men tja, han är ju inte det. Dansk, alltså.

Elly och Annie har vi inte kommit på någon till än. Två svenska skådisar, och helst ska de ju inte var mer än typ 25-30.

Och så Kit då, här funderar vi lite på den här snubben, men som mer mörkhårig då.


Några synpunkter eller kompletteringar??

Ånej,

nu kom jag att tänka på ett foto jag såg i ett fotoalbum jag bläddrade i på loppisen på Straße des 17. juni i Berlin i höstas.
Bilden föreställer tre personer, eller ... ja. En man, en kvinna och i mitten någon i en åtminstone ganska realistisk björndräkt. Två personer och en björn. Kvinnan står till vänster, har jag för mig, och ser leende på björnen. Eller? Var det att björnen tittade på henne som var det speciella.
Hur som helst har jag inte det där fotot i min ägo för att
a) det satt i ett album som var för dyrt för att det skulle vara meningsfullt att ens börja pruta
eller
b) jag var för feg/ärlig för att helt enkelt rycka bilden ur albumet och köpa den ihop med de andra lösa jag köpte.

Har inte tänkt på den sedan dess, men nu. Å, denna bild!

En varm kofta att trä på.

All cred hit.

Någonting viktigt

Vi gör en bra grej på mitt jobb, när vi har mediemöten (inköpsmöten kallas det på en del bibliotek, det är alltså när vi pratar medier och inköp och sånt): varje gång tipsar vi varandra om böcker i en viss genre. Sist var det biografier. Väldigt mycket bra tips, och rätt olika, eftersom vi ju (ta-daa!) är olika personer. Ähum. Men hur som helst, Johannka tipsade om den här, som jag lånade hem genast och läste ut nu ikväll:

Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon. 

Jag hade bara tänkt lägga upp bild och typ "Den här läste jag ut idag, läs den", men det känns så himla kort och torrt.

Jag tyckte om den, även om det inte var den mest välskrivna bok jag nånsin läst. Ämnet bär den, snarare är formen eller gestaltningen. Katarina Taikons liv är intressant, romernas situation i Sverie är intressant och viktig och ganska hemsk oftast och känns som nånting man extremt sällan hör talas om idag. Det hade varit intressant: med en pendang till den här boken som sa nåt om hur det är idag, vad händer, hur ser det ut, hur lever man, hur blir man behandlad, synlig/osynliggjord, etc. 

Något som är bisarrt vill jag gärna citera. Det handlar om en lösdriveriutredning som publicerades 1923.   Mohtadi skriver, med citat ur utredningen:

Utredarna går vidare till att diskutera en för tiden populär fråga, nämligen den svenska folkstammen. Vist innebär de resandes "inblandning i den svenska folkstammen" en "försämring av vår folkras" men det går inte att göra mycket åt: "Då det i de flesta fall gäller svenska medborgare, kan utvisning av dem icke äga rum." Man konstaterar att det inte heller går "att genom några andra direkta  eller indirekta åtgärder utrota dem." (sidan 50)

Utrota alltså. Jag lämnar er med det. Och så tycker jag att ni ska läsa den här boken. 

Ett tips

för den som händelsevis kikar på mina bollywoodbrudar som då och då skiftar i marginalen här nere. Kolla in den här bloggen, eller tumblrn eller vad det kan vara: umbartha.
Fantastiska bilder, på mestadels 80-och 90-talsstjärnor.

Den där stilen de har, det finns något väldigt väldigt oskuldsfullt över det/dem tycker jag, trots smink och stil och hårspray och vad det kan vara. Men sexigheten uttrycks på ett ANNAT sätt än idag, tycker jag, när det är mycket mer avklätt och liksom ... fuktigt, och ganska annorlunda (porrigare? rätta mig gärna om om ni tycker jag har fel) poser jämfört med då, för att gestalta sexighet.
(det dyker upp nyare bilder också, på bloggen, och då syns skillnaden extra tydligt.)

Det är roligt/sorgligt att jämföra bilder på stjärnor som debuterade där på 80-/90-talet och är stora nu.
Här till exempel: Karisma Kapoor då och nu.

Karisma, Karisma, vad har hänt med dina snygga ögonbryn, och din lite truliga uppsyn?!

Jag lämnar resten åt er. 

Kupé nr. 6

Jag har läst (ut) en bok till. Hej vad det går.
Rosa Liksoms Kupé nr. 6 fick jag i ett bokpaket i höstas, efter löfte på bokmässan från en förlagsperson. Började på den då, läste typ två tredjedelar och sen hände nåt, som inte hade med boken att göra, utan den här läsovilligheten som kommit över mig.
Återfann boken häromdan, under sängen, och tog fram den nu ikväll. I ett huj var den utläst.
Och jag blev tvungen att äta lite saltgurka efteråt, för att behålla stämningen.

Det är verkligen ingen romantisk bild av varesig Sovjet eller Transsibiriska järnvägen, men jag blir så vansinnigt sugen på att äntligen göra slag i mina och A's planer att åka. I ett obevakat ögonblick köpte jag till och med LonelyPlanet-guiden.
Men hur göra med ett barn? Vänta tills han är lite större. Stor nog att själv uppskatta det, eller bara stor nog att uthärda?
Nå.

Det är en bok som rabblar, kan man säga. Beskrivningar, bilder, människor, intryck staplas och kontrasteras eller kompletterar. En och en halv sida, som mest, med bara den sortens uppräkning när tåget till sist rullar in i Mongoliet, och de lämnar Sovjet bakom sig (det är 80-tal). Det är fantastiskt! Utmattande. Ovanligt. Egensinnigt. Humoristiskt och ändå ofta väldigt svart. Det dricks vodka och pratas om horor och fittor, men ja, nej, grundtonen är ändå ... något annat. Jag gillar den. En liten, SNABB bok, både i att det inte egentligen tar särskilt lång tid att läsa, och för att den rör sig så snabbt, hoppar mellan bilder och sinneintryck, stämningslägen och andra stämningar, minnen.

Det finns hela tiden ett vagt NÅGOT i rörelse mellan huvudpersonen, Flickan (som är från Finland men studerar och bor i Moskva), och hennes medresenär. Hans försök (på fyllan) att få ligga med henne, hur han ångrar sig eller skäms eller glömmer. Ändå en sorts värme, samtal, underliga utflykter tillsammans när tåget står stilla på någon station.
Ofta blir stämningen drömsk, de färdas, stannar, äter, pratar med någon, det är kallt, snöar eller töar, de fryser, inget finns, allt är ett hopplock, fallfärdigt, grumligt, men ändå: det pågår, folk lever och rör sig, äter, älskar så gott de kan, kanske, hatar på lika vis.

Under läsningen har har tänkt: Jag är rädd för Ryssland, och jag har framkallat andra bilder som jag sett eller läst, jag har längtat efter tågresan, den stilla rörelsen genom något väldigt, ett landskap som är obevekligt.
När tåget rullar in i Mongoliet står det:

Flickan undrade hur hon kunde älska det här underliga landet, dess ödmjuka, anarkistiska, lydiga, upproriska, totalt likgiltiga, påhittiga, tålmodiga, fatalistiska, stolta, allvetande, hatfulla, sorgliga, glada, desperata, belåtna, undertryckta, älskande och anspråkslöst förnöjsamma folk. (s. 153)

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jag läste en bok idag! 

HerreminJE, det trodde jag väl aldrig. Se föregående inlägg om svacka etc. Men idag har jag varit hemma på vab med en tämligen pigg unge, som dock sov två och en halv timme på dagen. Och då läste jag. Två tredjedelar eller så av Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Och sen resten nu på kvällen.

Jag har sträckläst.

Jag har vikt sidor! (Och jag är ändå bibliotekarie. Men i min egen bok.)

Jag har instagrammat ett avsnitt.

Jag har fått kramp i bröstet och gråtandning.

Tårar i ögonen. 

Ett tag en känsla av att vilja luta huvudet mot kudden och storgråta, men så blev det inte.

Blivit varm i hjärtat.

Och läst och läst och läst. 

Så fint det är. Snabbt flödande och fritt löpande. Starkt och hoppfullt och svart och mörkt på samma gång. Mycket handlar om skrivande och litteratur och jäklar vilken kraft det finns där, vilken tilltro, och jag vill ta det till mig, jag vill minnas hennes formuleringar och hennes tankar. 

En bild där hon drömmer (eller inbillar sig?) att hon ligger på is, med en annan hon själv just nedanför, hand mot hand och mun mot mun, som fick mig att tänka på den där återkommande is/dödsfoto-temat hos P O Enquist. Fint.

Och Mrs Winterson, Elimförsamlingen, porslinet, maten och kölden och hur det kändes liksom som en annan tid, en uppväxt lång långt tidigare, och att läsa engelsk litteratur från A till Z, och passagerna om DDK och om kärleken. Att veta hur man älskar och att veta hur man kan bli älskad. 

Mer postkolonialism påväg!

Adlibris ber om ursäkt, själv har jag knappt hunnit märka att det tagit tid. Gläder mig bara åt min ovana att klicka "bevaka" på en massa grejer jag ramlar över när jag surfar omkring. Sen ett tu tre så dyker det upp.
Mer postkolonialism, mmmm .....!

Om läsningens möda

Jag skulle vilja skriva nånting klokt som jag har tänkt men ibland känns det som att jag inte tänker alls. Lässvackan från ... ett varmt ställe ... har mig i sitt grepp och jag kommer inte loss. Jag vill, på ett plan. Men är samtidigt inte sugen. Som när man är jättehungrig men inte SUGEN på nånting. Är ni med? Det är väldigt väldigt irriterande. Måste nog hitta nåt riktigt skojigt som kan bli inkörsport till tyngre grejer.
Nu i det närmaste ska jag avsluta ett par ungdomsböcker inför bokprat för sjundeklasser, sen är jag fri. Vad vad vad?
Jamen, Ellen Mattsons senaste har jag inte läst (fast hon är en av mina favoriter, ju), jag har inte läst Springa med åror (fast jag blev så sugen efter att ha läst ungdomsboken med samma personer/händelser, 62 dagar), jag har inte läst Nina Björks senaste, eller Jeanette Winterson eller Målarens döttrar som bokcirkeln ska läsa(den har jag i och för sig läst en gång innan för längesen, men minns nästan inget). Och inte och inte och inte.
Det är ett sånt M O T S T Å N D.

Har ni några tips? Läspepp? Tvång? Schemaläggning?

Årskrönika 2012

Ålrajt. Året 2012 i bilder. Varning: Det handlar mer om semester och heminredning än om litteratur. Den senare gör sig så mycket sämre på bild, tycks det. Men ni får åtminstone se hur jag haft det.

Januari
Året började med död och begravning. En alldeles för ung, alldeles för levande människa. Begravning i Maglehems kyrka, jag fick gå ut med gnöligt barn efter halva. Tittade på kyrkan och skymningen på håll.

Februari

Jag var fortfarande föräldraledig. Gick med Ivan till Slottsskogen och hälsade på Gotlandsrussen. Livet en stilla lunk.

Mars
Jag började jobba.

Vi kollade på Vasaloppet vid frukostbordet.

Vi var på Åland, på litteraturdagarna i Mariehamn. Mariehamn såg ut lite som Jokkmokk och fick genast en plats i mitt hjärta.

April

Vi gjorde vår årliga påskresa. Detta årets bonus: äta påskmat och få textrespons!

Maj
Var bland annat i Skåne.

Träffade nyfikna grisar som var lite blandade med vildsvin.

Juni
Ivan fyllde ett år. Jag och Jessica åkte till Stockholm och såg Tribadernas natt på Stadsteatern. Briljant pjäs!

Jag och kollegan C. ordnade bok-kollo ihop med Alingsås bibliotek. Vacker plats, glada ungdomar, fantastiskt jobb!

Juli

Vi körde husbil till Bretagne och var där i en vecka i det här fina huset. Prima liv.

På tillbakavägen (och just på min födelsedag) besökte vi Verdun.

Det syns ju knappt på bilden, men alla gropar och sänkor i marken är efter granater. Jag ville kräkas och gråta och ändå var det något av det bästa jag gjort.

Vi kom hem, fick nycklarna till nya lägenheten och började renovera.

Vi flyttade. En studie i självförakt och inverterad fengshui.


Augusti

Var på bröllop i zebraklänning. 

September

Bokmässa. Det vanliga. Fast jag blev intervjuad i teve om "bibliotekariens roll" (i förhållande till böcker med ev kontroversiellt innehåll).

Oktober
Vi åkte på höstbröllop i glashytta.

 Och alldeles strax därefter till Berlin.

Jag satt och skrev bland annat på ett fik där teet serverades i dessa pyttesmå koppar. 

November

Vi kaklade!

December
Vi slog in bokpaket på jobbet och gjorde oss till:

Det sista vi gjorde innan vi for till skåne för att fira nyår var att tapetsera köket, och så var det klart!

Och medan allt detta pågick skrev jag en ny roman NÄSTAN färdig. Med rätt mycket luckor kvar gick romanen och jag in i det nya året. Fulla av hopp och pirr och jäklaranamma.