Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.
Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.
Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?
Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!
lite ot men, ett av mina favoritord: defenestrering!
SvaraRadera