HerreminJE, det trodde jag väl aldrig. Se föregående inlägg om svacka etc. Men idag har jag varit hemma på vab med en tämligen pigg unge, som dock sov två och en halv timme på dagen. Och då läste jag. Två tredjedelar eller så av Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Och sen resten nu på kvällen.
Jag har sträckläst.
Jag har vikt sidor! (Och jag är ändå bibliotekarie. Men i min egen bok.)
Jag har instagrammat ett avsnitt.
Jag har fått kramp i bröstet och gråtandning.
Tårar i ögonen.
Ett tag en känsla av att vilja luta huvudet mot kudden och storgråta, men så blev det inte.
Blivit varm i hjärtat.
Och läst och läst och läst.
Så fint det är. Snabbt flödande och fritt löpande. Starkt och hoppfullt och svart och mörkt på samma gång. Mycket handlar om skrivande och litteratur och jäklar vilken kraft det finns där, vilken tilltro, och jag vill ta det till mig, jag vill minnas hennes formuleringar och hennes tankar.
En bild där hon drömmer (eller inbillar sig?) att hon ligger på is, med en annan hon själv just nedanför, hand mot hand och mun mot mun, som fick mig att tänka på den där återkommande is/dödsfoto-temat hos P O Enquist. Fint.
Och Mrs Winterson, Elimförsamlingen, porslinet, maten och kölden och hur det kändes liksom som en annan tid, en uppväxt lång långt tidigare, och att läsa engelsk litteratur från A till Z, och passagerna om DDK och om kärleken. Att veta hur man älskar och att veta hur man kan bli älskad.
Oj! Dags för mig att läsa Winterson alltså. Lite pinsamt att jag ännu inte gjort det..
SvaraRaderaÅh, den vill jag så himla gärna läsa men jag glömmer bort det hela tiden av någon anledning. Nu ska jag inte glömma bort det mer.
SvaraRaderaSå bra. Jag fick lust att ta fram ett förstoringsglas för att kolla: Hur GÖR hon? Litteratur som en lätt inandning, som att hålla andan, som att se klart, som att få det intravenöst. Så bra!
SvaraRadera