Kupé nr. 6

Jag har läst (ut) en bok till. Hej vad det går.
Rosa Liksoms Kupé nr. 6 fick jag i ett bokpaket i höstas, efter löfte på bokmässan från en förlagsperson. Började på den då, läste typ två tredjedelar och sen hände nåt, som inte hade med boken att göra, utan den här läsovilligheten som kommit över mig.
Återfann boken häromdan, under sängen, och tog fram den nu ikväll. I ett huj var den utläst.
Och jag blev tvungen att äta lite saltgurka efteråt, för att behålla stämningen.

Det är verkligen ingen romantisk bild av varesig Sovjet eller Transsibiriska järnvägen, men jag blir så vansinnigt sugen på att äntligen göra slag i mina och A's planer att åka. I ett obevakat ögonblick köpte jag till och med LonelyPlanet-guiden.
Men hur göra med ett barn? Vänta tills han är lite större. Stor nog att själv uppskatta det, eller bara stor nog att uthärda?
Nå.

Det är en bok som rabblar, kan man säga. Beskrivningar, bilder, människor, intryck staplas och kontrasteras eller kompletterar. En och en halv sida, som mest, med bara den sortens uppräkning när tåget till sist rullar in i Mongoliet, och de lämnar Sovjet bakom sig (det är 80-tal). Det är fantastiskt! Utmattande. Ovanligt. Egensinnigt. Humoristiskt och ändå ofta väldigt svart. Det dricks vodka och pratas om horor och fittor, men ja, nej, grundtonen är ändå ... något annat. Jag gillar den. En liten, SNABB bok, både i att det inte egentligen tar särskilt lång tid att läsa, och för att den rör sig så snabbt, hoppar mellan bilder och sinneintryck, stämningslägen och andra stämningar, minnen.

Det finns hela tiden ett vagt NÅGOT i rörelse mellan huvudpersonen, Flickan (som är från Finland men studerar och bor i Moskva), och hennes medresenär. Hans försök (på fyllan) att få ligga med henne, hur han ångrar sig eller skäms eller glömmer. Ändå en sorts värme, samtal, underliga utflykter tillsammans när tåget står stilla på någon station.
Ofta blir stämningen drömsk, de färdas, stannar, äter, pratar med någon, det är kallt, snöar eller töar, de fryser, inget finns, allt är ett hopplock, fallfärdigt, grumligt, men ändå: det pågår, folk lever och rör sig, äter, älskar så gott de kan, kanske, hatar på lika vis.

Under läsningen har har tänkt: Jag är rädd för Ryssland, och jag har framkallat andra bilder som jag sett eller läst, jag har längtat efter tågresan, den stilla rörelsen genom något väldigt, ett landskap som är obevekligt.
När tåget rullar in i Mongoliet står det:

Flickan undrade hur hon kunde älska det här underliga landet, dess ödmjuka, anarkistiska, lydiga, upproriska, totalt likgiltiga, påhittiga, tålmodiga, fatalistiska, stolta, allvetande, hatfulla, sorgliga, glada, desperata, belåtna, undertryckta, älskande och anspråkslöst förnöjsamma folk. (s. 153)