Återseende

Jag tog en paus i läsande och skrivande och sitta-inne-och-titta-på-regnet-ande och såg om De tre Musketörerna, från 1993.

När den kom var jag alltså 14, och den innehar fortfarande rekordet som den film jag sett flest gånger på bio. Hur många, tre? fyra? Plus några gånger till på teve och video.

Men nu var det ett tag sen sist.

Den var precis som jag mindes den. Faktum är att det är förfärande så mycket jag minns. Scener, gester, repliker. Det haglar one-liners genom filmen, särskilt Oliver Platt som Porthos och Tim Curry som kardinalen får frossa i att slänga ur sig snärtigheter.

Och oj vad jag som 14-åring crushade på allihop, nästan. Framförallt Charlie Sheen som Aramis och (aningen mer oväntat, kanske) Kiefer Sutherland som Athos. Chris O'Donnell har alltid varit lite för snäll och rundkindad för mig.

Nu, däremot, måste jag säga att i särklass snyggast är ju Michael Wincott som Rochefort. F-e-ruktansvärt stilig, svartklädd, bitter, med lapp för ögat och (liksom de andra) en jäkel på fäktning. Wohoo!

Se här:

ooooh!

(bilder från michaelwincott.org)

Damerna har inte mycket att göra, de är knappt ögongodis. Julie Delpy är skitsöt förstås men är med i typ tre scener. Inte ens Lady De Winter är mycket mer än blond och högbröstad (men oh att ha en dolk i korsetten! Stiligt! Och ännu en i håruppsättningen, förstås) och lite småfarlig. Döden eller äktenskapet är vad som väntar kvinnorna. Medan männen får äventyr i stora mått.

Nå ja, det var väl aldrig för moral eller budskap som jag såg filmen. Knappast nu heller.

Det är män med pösskjortor, fäktning, hästar, pistoler, rappa tungor och stora stora konspirationer ... Hej vilt med äventyr, ganska så underhållande även idag. Men kass är den, förstås, om än på ett rätt charmigt sätt.

Tre plus en. Extra allt.

Och som alltid (tycks det mig) så leder det ena till det andra. Det började med att bildgooglingen gav träffar på Orlando Bloom, och jag tänkte: huh? Och så började jag fundera över hur en nyinspelning skulle vara, och så tänkte jag: ungefär som den förra. Lite Pirates of the Caribbean minus spöken och vatten och Johnny Depp ... Och sen kunde förstås Imdb avslöja att 2011 kommer det en ny. Pust. Med just Orlando Bloom. Pust. Dock inte som nån av musketörerna, utan som självaste Duke of Buckingham. Minsann. Övrig musketörscasting inte så imponerande. Men! Christoph Waltz som Richelieu! Och Mads Mikkelsen som Rochefort. Tjenare!

Men vi får väl se.

Bonusbild:

"How pathetic! Killed by the same man that killed your father."

This night of our union

Filmen Abhimaan från 1973 om två strävande sångare, spelade av Jaya Badhuri (sedermera Bachchan) och självaste Big B: Amitabh Bachchan, sägs vara inspirerad av Ravi Shankars liv/relation. Samma gamla story om Stort Manligt Ego som inte klarar av konkurrens från mycket begåvad hustru. Hon drar sig tillbaka, han är ett svin, hon blir olycklig etc etc.

Det var längesen jag såg den, men jag lyssnar ofta på musiken. Favorit är Tere mere milan ki yeh raina (This night of our union). Vackert, lite sorgligt.

Låten förekommer två gånger i filmen, först som litet mellanspel (i en version som jag skulle önska var hel och gick att få tag på) och i slutet som riktigt sångnummer, där makarna efter sju sorger och elva bedrövelser återförenas både känslomässigt och på scen.

Här är första gången:

Jaya är verkligen fantastiskt vacker! Notera också att hon är kortare än Amitabh när han sitter på en pianopall ...

Och här, andra gången:

Jag är inte överdrivet förtjust i Big B, i synnerhet inte som skådespelare, jag tycker han ser ungefär likadan ut hela tiden. Men gillar honom mer såhär, tror jag, än i rollerna som Arg Ung Man.

De vita kläderna, tårarna, inzoomningarna på kvinnan på första raden – allt har att göra med att makarna varit skilda åt en lång tid, och att hon förlorat barnet hon bar. Notera låtens text.

Här är en (annan) översättning av texten (från omistliga Bollywhat.com)

"This night of our union, a new flower will blossom.

That's why your gaze is so bashful.

Just look!

Look! This night of our union, a little flower will bloom;

our empty arms will be filled, darling."

Fint: att betydelsen blir annorlunda från första gången han sjunger den för henne, till andra gången, när den sjungs som tröst eller nytt hopp.

Omnämnande

Efter tips från Moa kollade jag in bloggen Fiktiviteter (alla dessa bloggar att läsa, alla dessa bloggar jag ännu inte hittat till!) och en text om Allt som återstår.

Dels är jag ju som jag är och dels vet jag vid det här laget i alla fall ganska väl vad det var för en sorts roman jag debuterade med, så jag blir glad för ord som tung (om boken) och svårtillgänglig (om Emma) – det senare tycker jag särskilt mycket om! Hon är inte, ska inte vara lätt att älska. Eller, jo, kanske det, men svårtillgänglig tror jag absolut!

Fina ord:

Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig.

Det är så jag tänker också, om Emma: detta är inte en människa som nödvändigtvis blev galen eller sjuk, detta är en människa som inte hade utrymme att bryta ihop, som inte hade utrymme varken att drömma eller förtvivla helt och hållet, utan ständigt begränsades av sin tid och sin plats. Och när hon väl bröt ihop fanns det inget skyddsnät över huvud taget omkring henne.

Kort notis om romanskrivandet

I öronen idag (som så många gånger förut): Yeh wada karo och Bachpan ke din.

In i skrivandet. Jag redigerar, det är en långsam rörelse genom texten, nästan lättjefull. Skrolla, pilla, läsa och läsa om, skriva nytt, skriva till. Några avsnitt och inslag behöver lite större grepp, jag arbetar mig fram till det. Där krävs det större koncentration, kanske flödesskrivning, eller bara en ordentlig ansträngning.

Just nu är jag med texten, tycker jag att jag fått till vad jag velat, tycker nog att den säger något. En känsla som är oerhört viktig att hålla fast vid, att unna sig, att njuta av.

Ville bara säga det.

Omläsning, 3

Ja, som den efterlängtade tredje delen i min serie omläsningar av böcker med stort värde för mig och/eller världen kan jag presentera:

Robert C. O'Briens Nimhs hemlighet.

Jag antar att jag lånade den på Majornas bibliotek nån gång anno dazumal, och jag har inte läst den sen dess. Den kvalar lätt och snabbt in på listan över de där böckerna som jag tänker på då och då. När den nån gång (förvånansvärt ofta, den tycks ha påverkat många) dyker upp i samtal intygar jag med hetta att jag tyckte förfärligt mycket om den, att den gjort starkt intryck på mig. Men vad minns jag egentligen? Inte mycket.

Men det finns en typ av genre som jag tyckte väldigt mycket om (och fortfarande gör, kanske), om olika sorters parallella världar vid sidan av den vanliga. Nortons böcker om Lånarna (men jag har nog bara läst en, tror jag) är en av dem, Nimhs hemlighet definitivt en. Mina mycket svaga men ändå starka minnen av den där julkalendern med tomtar och troll eller vad den nu kan heta hänger ihop med detta. Trådrullar till pallar, kapsyler till tallrikar etc. Att jag senare själv byggde små modellvärldar till mina playmobil-familjer var nog starkt inspirerat av det där.

Nå. Nimhs hemlighet.

Nu, långt senare och som vuxen med höga förväntningar, har jag först lite svårt att komma in i boken. Den behöver läsas som science-fiction för att fungera, och den läsningen tar det mig ett tag att komma in i. Som om en del av mig nu kämpar emot och vill läsa den som en berättelse om vanliga möss, kråkor och råttor. (Läser jag för mycket realism? För lite Sci-fi? Det är ju i huvudsak realistiska berättelser jag är intresserad av.)

Men läsarten ger sig ju när råttorna introduceras. "En råtta som heter Nikodemus", det är som att det EKAR emot mig från min läsande barndom. Åh! Justin, Brutus, gången in under törnrosbusken. Världen som uppenbaras där. Nikodemus berättelse om laboratorieråttorna hade jag faktiskt helt glömt, fastän det ju är den som är bokens kärna, och något av det som får mest utrymme i boken. Jag tror att det som gjorde starkast intryck på mig då var råttornas värld under rosenbusken, och deras Plan för sitt nya liv.

Det är en rätt enkel berättelse, i all sin utstuderade detaljrikedom och sina fantastiska inslag. Jag gillar den, men det finns en ton i den som i mina ögon tydligt gör den till en barnbok (eller ungdomsbok, då), och som sådan är omläsningen inte lika stark som första läsningen.

Vad den där tonen är och består av är en del av den stora svåra intressanta diskussionen om (de eventuella) gränserna mellan ungdoms- ungavuxna- och vuxenlitteratur. Den kommer jag säkert att återkomma till, en syn på det hela kan läsas hos Jessica, t.ex. i det här inlägget.

Är det nån mer här som läst och/eller läst om Nimhs hemlighet? Håller ni med om att boken bäst bevarar sin stämning i minnet, även om den faktiskt håller även nu? Eller gjorde den sig bättre som vuxenläsning?

Vykort från Alma Löv

Jag hoppas och hoppas att Alma Löv ändå får vara kvar. Men jag tänker också: byggnaderna finns väl kvar? Även om konsten försvinner (hur nu gränsen ska dras mellan konsten och platsen på detta ställe) så står väl Ladan/Palatset kvar? Med alla rum och våningar och fönster och fåtöljer? Och paviljongerna i skogen intill hästhagen?

Jag är otroligt svag för platser som denna. Otroligt alltså på gränsen till tårar, det är en sorts mycket märklig nästan ångest som griper mig: en kärlek, en längtan till en plats där jag ÄR men som jag aldrig kan HA. Skogsnäs kollektiv i norrland. (Delar av) Christiania. Vrångsholmen! Vissa mycket fina hus. Och nu: Alma Löv. Bitvis, då.

Så här: Det hade regnat, det var fuktig luft och bara en timme tills de skulle stänga bommen till parkeringen. Det var högsommar i sitt allra högsta. Gräs och fukt och betande hästar och dimstråk som tycktes ha fastnat i trädtopparna på de värmländska bergen och kullarna. Landskapets skönhet och skörhet och dysterhet.

Och mitt i allt detta då detta jättelika hus med sin trädgård och sina paviljonger och sin enorma lada med alla sina fönster. Stigarna genom gräset.

(så mycket Myst-känsla över just den här paviljongen!)

Jo, men kanske att jag borde skriva om konsten, om konstverken också. Jag upplevde dem mycket mindre starkt än PLATSEN, det måste slås fast. Vissa verk, som containerpaviljongen i beckmörker med sin tittskåpsscen längst in var fantastisk, en av paviljongernas teckningar i rosa och grått mycket fina (nåt för Fantasin, tänkte jag med visst vemod), en del av rummen och verken i ladan var häftiga/skrämmande (de tre barnen/figurerna i gröna huvor och ansiktena tryckta mot väggen! Hu, de gjorde mig så obehaglig till mods att jag vände direkt och ropade på A bara för att bryta stämningen), fina, coola etc etc.

Men jag tar med mig min känsla av alltihopa, av stämningen på platsen just den där dagen, på kvällen den 17 juli 2010, strax innan vi fortsatte in i värmlandsskogarna med husbilen och sedan hamnade vid en sjö utanför Molkom för natten.

En kort notis bara

Det ska göras film av En världsomsegling under havet – två stycken samtidiga verkar det.

Läs detta blogginlägg först.

Kan jag få lov att erkänna att jag hojtade JA och klappade händerna åt Anarchivists förslag på casting? [generat men samtidigt belåtet leende]

Jag citerar:

There's also the built-in appeal of having an iconic Indian character from classic European literature being played by an such an iconic Indian actor. SRK can do sympathetic, he can do morally ambiguous anti-heroic, and he can certainly do larger than life.

Shahrukh som Kapten Nemo, hur skulle något någonsin kunna bli mer strålande?!

Får jag påminna er? Här? ... eller här?

Jag älskar hur ni hittar mig!

Ja, google analytics är verkligen underbart.

Nu vinkar jag till er som googlat er hit på följande vis:

nerv i kläm vid örat (wtf??? Vad gjorde att du fick träff här? Inte för att jag minns allt jag skrivit om förstås, men ...)

dikt om besatthet (jag skulle fråga Therese Bohman om det, tror att det snarare är hennes avdelning!)

finns det någonstans man kan lämna bort dina djur? (Intefan vet jag, vill jag förstås svara. Dina djur eller mina? Prova Hanna Hellquist.)

Fåglar i litteraturen (Hurra! jag önskar att jag visste. Nej, jag önskar faktiskt att jag orkade skriva nåt om det. Lite apropå: senaste argumentet för att skaffa iphone är appen Kvitter: fågelljud, en klingande fågelbok! Några av mina favoriter: tofsvipa, näktergal, rördrom.)

Och sist en favvis: Jag vill veta om shahrokh khan liv (sic!). (Å raring, det är svårt jag vet, men du måste lära dig behärska både vokaler och konsonanter i det där ljuvliga namnet (som f ö lär betyda "prince-like face". Aye!). Alla h:n verkar sitta som de ska, men såhär: Shahrukh. Möjligen Shah Rukh. Googlar du honom sålunda blir det mycket lättare. Eller prova helt enkelt den här boken! Allt och lite till. Plus att omslaget i sig är värt priset. Nästan!)

Träben + engelska (lovely! Välkommen, hoppas du fann vad du sökte. Det skulle man ju faktiskt nästan kunna tro, om du inte är en seglare i dunklare vatten än mina. Man vet aldrig. Man kan välja alla inlägg taggade med L.J.S och se om det ger nåt...)

Vänersborgs hospital och asyl (jo. Där finns förstås utgångspunkten för min debutroman Allt som återstår. Journalanteckningarna om mammas farmor Emma Ulrika Johansson mellan 1922 och 1925.)

Och sen en massa bokgooglingar förstås. Befriande lite "Elin Boardy".

Omläsning, 2

Trixarna, av Margaret Mahy (1988).

Det finns böcker jag tänker på då och då, till synes utan yttre anledning. Scener, personer eller händelser dyker upp i minnet överraskande ofta.

Trixarna, av nyzeeländska Margaret Mahy är en sådan bok. Jag har egentligen ingen aning om varför just denna bok dykt upp i mitt huvud så pass ofta som den gjort sedan jag läste den som kanske fjorton-femtonåring. Men då och då dyker någonting upp: stämingen, huvudpersonen, familjen, huset, trixarna (tre mystiska bröder, vackra och läskiga och kanske lite magiska?), skrivandet, havet. Jag antar att en del av det helt enkelt var att jag identifierade mig så starkt med huvudpersonen. Hennes skrivande, hennes missnöje, hennes starka starka känslor. Ändå har jag inte gått och TÄNKT på boken, den har dykt upp och så har det försvunnit. En gång om året? Fler? (Jo, jag vet att jag skrev ofta, men kom igen, hur ofta tänker man på ungdomsböcker/böcker man läste som ungdom?)

Och en dag när jag och kollegan J gallrade på ungdomsavdelningen i Floda så stod den där. Trixarna. Samma omslag av Inger Edelfeldt som jag inte alls visste att jag mindes så väl: sanden, de två oerhört mysko och rätt läskiga brorsorna, och huvudpersonen halvt bakifrån, bara håret och ryggen.

Nå, jag läste givetvis om boken. Och jag förstår att jag greps av den, det gör jag, även om det fortfarande intresserar och fascinerar mig att jag tänker på just den av alla ungdomsbäcker jag läste under de där åren.

Jag tycker att romanen håller också idag. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av en stor och kaosig men ändå på något vis sammanhållen familj. Banden mellan dem, konflikterna och hemligheterna, pappans vän som är med, huvudpersonens blick på dem. Det finns en koncentration i boken, i tid och plats, som är en plattform för allt det som sker. Massor av dramatik på alla möjliga håll, men hela tiden sammanhållet. Snyggt gjort! Ingen vuxen förnumstig ton, bara tonåringens blick, och ibland perspektivbyten till några av de andra.

Jag antar att jag kommer att fortsätta att på ett mycket vagt vis tänka på den då och då ... Den är en sådan ungdomsbok som jag skulle vilja kunna skriva! Om uppväxande, skrivande, om kropp och familj och med en kittlande glidning mellan verklighet och Något Annat (Fantasy är det ju inte! Men förhöjd realism? Vad ska vi kalla det??) En bok jag skulle vilja äga, men hur och var i hela världen ska jag få tag på den?? Helst vill jag ju ha just den där som jag läste, med samma omslag menar jag.

Men det slutar inte där. När jag sedan, på Jessicas enträgna uppmaning, för ett tag sen läste Sonya Hartnetts Fjäril så tyckte jag att där fanns gemensamma drag. I stämningen, i perspektivbytena, i familjerna, hettan, den ensamma huvudpersonen, kroppsligheten, förtätandet av stämningar med små medel. De säger olika saker, och både böckerna och författarna är nog intresserade av olika frågor och perspektiv, men det finns nån sorts grundstämning som slog mig som besläktad.

Och: de är båda nyzeeländare! Jag har alltid haft för mig att Mahy är från Australien, men icke!

Detta öppnar förstås för intressanta funderingar kring särskilda nyzeeländska drag i litteratur. Hur är det t.ex med Janet Frame, som ju har en oerhört egen stil och ett eget språk – men det är det där med familjen igen, med jaget, med naturen, med sensibiliteten? Är det jag som hittar på eller kan det vara så här?

Vad tror mina kära kloka läsare?

Framtidsforskning

Efter tips från T. vill jag gärna dela detta mer er, kära läsare: Frank Zappa. Skarp och bitsk och väldigt rolig.

Det handlar om omoraliska låttexter (bland annat). Ja, vad ska man säga? Ge honom tjugo år bara. Och: hans analys!!

Omläsning, 1

Vredens druvor, John Steinbeck.

(Jag har läst den på svenska, alltså, men av nån anledning hittade jag ingen tillräckligt bra omslagsbild, så ni får den engelska, mycket mycket fina.)

Det var den första av sommar-läsningsböckerna som blev av. Och ett bra val var det, på många sätt. För när ska denna bok läsas, annat än när det är närapå 30 grader varje dag, skuggorna skälver, gräset torkar och jorden dammar bort? Precis rätt! En intertextualitet mellan bok och verklighet.

Jag minns inte när jag senast läste Vredens druvor, det var nog längesen. Tio år sedan eller så, kanske. Jag vet att jag i gymnasiet läste den på engelska, och att min engelskalärare tvivlade på om jag skulle klara av det. Jag vet inte om jag gjorde det, jag minns att jag läste den, och jag minns det förstås som rätt svårt, men görbart (och mitt argument: Men jag har ju redan läst den en gång, faktiskt!)

Inledningen är värd att citera:

Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden. Plogarna skar fram och åter över de tomma vattenfårorna. De sista regnen drev hastigt upp grödan och strödde gräs och ogräs längs vägkanterna, så att den gråa jorden och den mörkt röda jorden började höljas av grönt. I slutet av maj ljusnade rymden och molnen som länge legat mjuka och stilla högt uppe på himlen skingrades och förjagades. Solskenet flammade dag efter dag över den växande grödan, tills en brun kant trädde fram längs eggen av varje litet grönt spjut. Molnen dök upp och försvann igen, och efter en tid uppgav de sina försök.

Jag minns att jag både på Skurup och på Nordiska brukade nämna Steinbeck när favoritförfattare efterfrågades. Det gör jag inte längre, det är väl inte så mycket för att jag slutat gilla hans böcker, som för att det var längesen jag läste dem, och annat bra har kommit emellan som förebilder. Och nu får jag säga: gillar gör jag, eller beundrar kanske, men.

Det är något med formen.

Varannat kapitel följer familjen Joad på deras mödosamma och oerhört smärtsamma färd, från sin gård i Oklahoma mot de utlovade ljuvligheterna och möjligheterna i Kalifornien. Varannat kapitel är författarens/berättarens/den allseendes röst och blick och iakttagelser. Av ungefär samma sak. En del av de där mellankapitlen är oerhört vackra och träffande. Andra är faktiskt bara ivägen. Jag tänker: men, kära Mr Steinbeck, du har ju precis gestaltat det där alldeles utmärkt, varför berätta det för mig igen? Jag VET redan allt det där!

Och jag tänker: är det inte så att en del av de där kapitlen kanske till och med kan klassas som bakland? Platsar de verkligen allihop i romanen? Åh, en hädisk tanke! Men formen blir lite för tydlig med detta varannan-varannan-varannan. Utöver denna invändning och fundering läser jag uppslukat, intresserat och med den där särskilt plågsamma känslan i magen när man VET att det inte kommer att gå särskilt bra i slutändan.

Ännu en invändning: slutet. Det finns feminism i boken, det får man väl säga. Porträttet av mamman är väldigt fint, men det finns också genomgående en tendens till "feminism" som i betydelsen "att värdera Kvinnan högt". Lite kvinnomystik. Särskilt i slutet, där jag tycker att det ballar ur heltl. Dottern Sarons Ros (underbart namn, f ö!) som fött ett dödfött barn, utbyter betydelsedigra ögonkast med Mamma, och går med på att amma en främmande äldre man som är nära att sväla ihjäl. Förutom det lite lagom läbbiga i detta så är det, tycker jag, ett bisarrt sätt att avsluta romanen på. Hur ska detta läsas? Hur i hela världen ska jag tolka det? Som inget mer än det det är: en ung kvinna hjälper någon annan att överleva, och växer i och med detta? Eller som något rätt så betydelseladdat och symboliskt – nä jag orkar inte! Skitskumt.

K har ytterligare en invändning: det tar ett dygn av sugande på brösten innan mjölken kommer igång. Detta visste kanske inte Steinbeck? Jag är nog beredd att acceptera just DEN aspekten av det hela, det är mer det överlastade som stör mig.

Men vilken revolutionär han är, Steinbeck ... Det hade jag helt glömt, eller såg jag det kanske inte sist? Ack, mitt yngre jag, hur läste du egentligen???

Vad sägs om detta:

Ägarna till de stora egendomarna […] gick i ständig fruktan för en anförare – trehundratusen – kommer de under en ledare – då är det slut. Trehundratusen, hungriga och olyckliga; blir de medvetna om sin egen kraft så är jorden deras, och all gas, alla skjutvapen i hela världen kan inte hejda dem. Och ägarna till de stora egendomarna, som genom sina förmögenheter blivit både för mer och för mindre än andra människor, rusade mot undergången och tog till hjälp alla medel som i det långa loppet skulle störta dem. (s. 272)

Att det långt senare gjordes en skiva som heter The Ghost of Tom Joad är bara fullständigt riktigt. Titelspåret citerar ju också Steinbeck alldeles utmärkt. Lyssna och läs.

Barndomsdrömmar

Ett absolut drömyrke för mig när jag var barn var att bli arkeolog. jag har för mig att jag och S. till och med lekte arkeologer ibland på rasterna, fast vad vi gjorde minns jag inte. Fascinerad och lite skrämd valde jag de böcker ur föräldrarnas bokhylla som innehöll skelett och gravar, stenar, fynd medmera.

I boken Arkeologiska upptäckter i Sverige, av Anna Lihammer, (samt nu också hos Ting & Tankar) hittade jag härom dagen en bild av ungefär hur jag kan ha tänkt mig yrket:

(Bilden föreställer arkeologerna Poul Nörlund och Elias Dahl. Foto av Nilz Åselius 1929, Riksantikvarieämbetet.)

Iklädd snygga kläder samt pipa, omgiven av skelett ... lovely!

Bildbevis till föregående

Ravlunda, Hanöbukten.

Finfika hos M och B i Hammenhög.

Födelsedagsvin på stranden. Oxfilé blev det även, sedermera.

Semester, del 2: skåne

Sålunda upplevde vi återigen skåne i husbil, jag & A: vänner, familj, jordgubbar med grädde, Haväng, Ravlunda, havet havet havet, sandstränder, tre små svarta kattungar i Norra Björstorp, middagar, samtal, Vredens druvor i långsam takt, jordgubbar med grädde, födelsedagsfirande på stranden, Hammenhög, havet igen, havskajak, sand i hårbotten, smältande smör och surnande mjölk, mjuka skuggor i trädgården i Kristianstad, åska över Vä. Och värmen värmen värmen!

Nu Göteborg en kort sväng. Orust, tvätt, djupandning i egna hemmet och därefter norrut i husbilen. Mot Storvik/Gästrike-Hammarby.

Jag tänkte att vi ska köra vägen om Alma Löv i Värmland, såg en notis i DN att de lägger ner i augusti. Synd! Vill gärna se. Kanske även Lars Lerin, möjligen Selma, samt farfar m fru i Västra Ämtervik. Om man ändå tar omvägen genom Värmland, menar jag, så kan man ju göra det ordentligt!

Bästa googlingen

"hur svårt är det att komma in på skrivarlinjen på skurups folkhögskola"

Jag blir lite varm i hjärtat av det här!

Jag kom in på Skurup 1998 och då kom jag knappast på tanken att googla vare sig skolan eller svårigheten. Hade det hjälpt? I någon sorts desperat/ängslig/determinism sökte jag inte till nån annan skrivarlinje. Har således inget att jämföra med.

Andra året var det vi elever som gjorde förstasållningen av sökande, vi var ganska stränga tror jag men inte strängare än andra årskullar tänker jag. Går det fortfarande till på samma sätt?

Jag var nitton, kom direkt från gymnasiet, direkt hemifrån, till denna lilla blåsiga ort med vitputsad kyrka, AG:s Favör, lerfält och stora skränande kajflockar. Den där första helgen innan terminen började minns jag mycket tydligt. Säkert har jag skrivit om den, åtminstone dagbok. Jag vill inte glömma, jag vill bevara den där stämningen: äventyr, ensamhet, hopp och förvirring.

... apropå detta, hur förvånad blev jag när jag en eftermiddag på väg hem stötte på den här reklamen i Lerum:

Semesterläsning

"Man får en liten hög" sa min charmige lärare på dramatikkursen på littvet. Han var exilamerikan, och det han egentligen menade var: you get a little high. (Jag minns inte alls vad det hela handlade om, bara denna roliga felöversättning.)

Jag har också en liten hög, av semesterböcker. En hög som inte nämnvärt skiljer sig från högarna på olika platser av hemmet under resten av året. Men ändå, here goes:

På omläsningslistan står Vredens druvor, en favorit som jag nu inte läst på rätt många år. Jag har den på svenska i hyllan så det blir nog det. Har läst den både på engelska och svenska tidigare.

Om ondskans återkomst, om den "goda" litteraturen, med anknytning till pjäsen vi såg i Berlin i maj. Jag har läst de första avsnitten, läste lite högt för J. på stranden i Karlshamn häromdagen och det ledde till intensiva diskussioner över jordgubbarna och grädden (fast vi var ju överens, förstås).

Jag läste nyligen Fyra dagar i mars av Jens Christian Grøndahl, efter rekommendation av en kollega. Tänkte jag skulle provsmaka mig vidare genom hans författarskap och lånade Röda händer, som jag bara precis hunnit börja på. Sjuttiotal och lite Baader-Meinhof på ett hörn, det verkar lovande.

Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet.

Lindström är en favorit när det gäller faktaböcker för barn, kolla in hans Allt från början, tex, den är underbar! Den har jag bokpratat om för några tredjeklassare under våren – toppen! För ganska längesen läste jag om den här tegelstenen till bok på en blogg, och så dök den upp på en skylthylla på jobbet så lägligt precis innan semestern.

... och liksom förra sommaren ska jag se om det kommer en dag då jag plockar ner De välvilliga ur bokhyllan. A har läst och talar sig varm, men tjockleken, ämnet, etc. gör att jag drar mig lite. Men jag vill! Jag ska!

Semester, del 1: Karlshamn

Hälsade på J och P i Karlshamn i helgen. En intensiv, nästan underligt stark, känsla av ledighet och sommar och ... lycka.

J är höggravid och lättuttröttad, trots detta åt vi räkor, badade i iskalla Östersjön två dagar i rad, gassade en smula i solen, såg på fotboll ("vuxna män som gråter i grupp under bar himmel". Å jösses! Ghanas förlust var nästan mer än vi klarade av!), åt höjdarmat, blev störda av en dramatiserad stadsvandring (tema: Alice Tegnér) när vi skulle äta i trädgården ("det är teater i trädgården!" "Äh, det där är inte teater, det är bara en monolog i klänning!"), och pratade nästan oupphörligt, vår vana trogen.

Text, liv, val, framtid, nutid, och mera text.

Vårt täta textsamarbete under höst och vinter 2009 har ju burit frukt för oss båda två, och det finns fortfarande (alltid!) saker i texterna att diskutera. Redigering, funderingar, förändringar. Förutom jag själv är det ingen som känner den här texten så bra som hon. Bakgrund, bakland, val, versioner.

Sommarsverige for förbi utanför tågfönstret och jag var nästan obscent lycklig.

På den fantastiska bakgården satt en mycket skygg och vacker grå katt.

... och i Sölvesborg (?) såg jag världens högsta spiraltrappa (jag skojar inte!) (jo ...) sträcka sig mot himlen.

Protest mot det rådande

Bästa biblioteksklottret i pappersform, från ungdomsavdelningen:

Högst aktuellt i dessa dagar! Jag måste nog säga att jag håller med, fastän jag väl knappt varit vampyrtjej nån gång ...

Natt till den första juli

Jag inleder semestern och månaden juli med att flödesskriva mig in i natten med balkanmusik i lurarna. Det är i flödesskrivningen som språket finns. Detta vill jag närma mig och undersöka! Hur det kan användas, hur det görs. Det finns en hejdlöshet i det som tilltalar mig. Givetvis en hejdlöshet, det är ju just det som är kärnan i flödet: det ohejdade. Allt som släpps loss, det handlar inte om innehållet då, det handlar absolut inte om att skriva om mig. Det är språket jag jagar, det är det jag vill knåda och leka med. Och i flödet finns det.