Omläsning, 3

Ja, som den efterlängtade tredje delen i min serie omläsningar av böcker med stort värde för mig och/eller världen kan jag presentera:

Robert C. O'Briens Nimhs hemlighet.

Jag antar att jag lånade den på Majornas bibliotek nån gång anno dazumal, och jag har inte läst den sen dess. Den kvalar lätt och snabbt in på listan över de där böckerna som jag tänker på då och då. När den nån gång (förvånansvärt ofta, den tycks ha påverkat många) dyker upp i samtal intygar jag med hetta att jag tyckte förfärligt mycket om den, att den gjort starkt intryck på mig. Men vad minns jag egentligen? Inte mycket.

Men det finns en typ av genre som jag tyckte väldigt mycket om (och fortfarande gör, kanske), om olika sorters parallella världar vid sidan av den vanliga. Nortons böcker om Lånarna (men jag har nog bara läst en, tror jag) är en av dem, Nimhs hemlighet definitivt en. Mina mycket svaga men ändå starka minnen av den där julkalendern med tomtar och troll eller vad den nu kan heta hänger ihop med detta. Trådrullar till pallar, kapsyler till tallrikar etc. Att jag senare själv byggde små modellvärldar till mina playmobil-familjer var nog starkt inspirerat av det där.

Nå. Nimhs hemlighet.

Nu, långt senare och som vuxen med höga förväntningar, har jag först lite svårt att komma in i boken. Den behöver läsas som science-fiction för att fungera, och den läsningen tar det mig ett tag att komma in i. Som om en del av mig nu kämpar emot och vill läsa den som en berättelse om vanliga möss, kråkor och råttor. (Läser jag för mycket realism? För lite Sci-fi? Det är ju i huvudsak realistiska berättelser jag är intresserad av.)

Men läsarten ger sig ju när råttorna introduceras. "En råtta som heter Nikodemus", det är som att det EKAR emot mig från min läsande barndom. Åh! Justin, Brutus, gången in under törnrosbusken. Världen som uppenbaras där. Nikodemus berättelse om laboratorieråttorna hade jag faktiskt helt glömt, fastän det ju är den som är bokens kärna, och något av det som får mest utrymme i boken. Jag tror att det som gjorde starkast intryck på mig då var råttornas värld under rosenbusken, och deras Plan för sitt nya liv.

Det är en rätt enkel berättelse, i all sin utstuderade detaljrikedom och sina fantastiska inslag. Jag gillar den, men det finns en ton i den som i mina ögon tydligt gör den till en barnbok (eller ungdomsbok, då), och som sådan är omläsningen inte lika stark som första läsningen.

Vad den där tonen är och består av är en del av den stora svåra intressanta diskussionen om (de eventuella) gränserna mellan ungdoms- ungavuxna- och vuxenlitteratur. Den kommer jag säkert att återkomma till, en syn på det hela kan läsas hos Jessica, t.ex. i det här inlägget.

Är det nån mer här som läst och/eller läst om Nimhs hemlighet? Håller ni med om att boken bäst bevarar sin stämning i minnet, även om den faktiskt håller även nu? Eller gjorde den sig bättre som vuxenläsning?