Jag är otroligt svag för platser som denna. Otroligt alltså på gränsen till tårar, det är en sorts mycket märklig nästan ångest som griper mig: en kärlek, en längtan till en plats där jag ÄR men som jag aldrig kan HA. Skogsnäs kollektiv i norrland. (Delar av) Christiania. Vrångsholmen! Vissa mycket fina hus. Och nu: Alma Löv. Bitvis, då.
Så här: Det hade regnat, det var fuktig luft och bara en timme tills de skulle stänga bommen till parkeringen. Det var högsommar i sitt allra högsta. Gräs och fukt och betande hästar och dimstråk som tycktes ha fastnat i trädtopparna på de värmländska bergen och kullarna. Landskapets skönhet och skörhet och dysterhet.
Och mitt i allt detta då detta jättelika hus med sin trädgård och sina paviljonger och sin enorma lada med alla sina fönster. Stigarna genom gräset.
Jo, men kanske att jag borde skriva om konsten, om konstverken också. Jag upplevde dem mycket mindre starkt än PLATSEN, det måste slås fast. Vissa verk, som containerpaviljongen i beckmörker med sin tittskåpsscen längst in var fantastisk, en av paviljongernas teckningar i rosa och grått mycket fina (nåt för Fantasin, tänkte jag med visst vemod), en del av rummen och verken i ladan var häftiga/skrämmande (de tre barnen/figurerna i gröna huvor och ansiktena tryckta mot väggen! Hu, de gjorde mig så obehaglig till mods att jag vände direkt och ropade på A bara för att bryta stämningen), fina, coola etc etc.
Men jag tar med mig min känsla av alltihopa, av stämningen på platsen just den där dagen, på kvällen den 17 juli 2010, strax innan vi fortsatte in i värmlandsskogarna med husbilen och sedan hamnade vid en sjö utanför Molkom för natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar