Omläsning, 1

Vredens druvor, John Steinbeck.

(Jag har läst den på svenska, alltså, men av nån anledning hittade jag ingen tillräckligt bra omslagsbild, så ni får den engelska, mycket mycket fina.)

Det var den första av sommar-läsningsböckerna som blev av. Och ett bra val var det, på många sätt. För när ska denna bok läsas, annat än när det är närapå 30 grader varje dag, skuggorna skälver, gräset torkar och jorden dammar bort? Precis rätt! En intertextualitet mellan bok och verklighet.

Jag minns inte när jag senast läste Vredens druvor, det var nog längesen. Tio år sedan eller så, kanske. Jag vet att jag i gymnasiet läste den på engelska, och att min engelskalärare tvivlade på om jag skulle klara av det. Jag vet inte om jag gjorde det, jag minns att jag läste den, och jag minns det förstås som rätt svårt, men görbart (och mitt argument: Men jag har ju redan läst den en gång, faktiskt!)

Inledningen är värd att citera:

Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden. Plogarna skar fram och åter över de tomma vattenfårorna. De sista regnen drev hastigt upp grödan och strödde gräs och ogräs längs vägkanterna, så att den gråa jorden och den mörkt röda jorden började höljas av grönt. I slutet av maj ljusnade rymden och molnen som länge legat mjuka och stilla högt uppe på himlen skingrades och förjagades. Solskenet flammade dag efter dag över den växande grödan, tills en brun kant trädde fram längs eggen av varje litet grönt spjut. Molnen dök upp och försvann igen, och efter en tid uppgav de sina försök.

Jag minns att jag både på Skurup och på Nordiska brukade nämna Steinbeck när favoritförfattare efterfrågades. Det gör jag inte längre, det är väl inte så mycket för att jag slutat gilla hans böcker, som för att det var längesen jag läste dem, och annat bra har kommit emellan som förebilder. Och nu får jag säga: gillar gör jag, eller beundrar kanske, men.

Det är något med formen.

Varannat kapitel följer familjen Joad på deras mödosamma och oerhört smärtsamma färd, från sin gård i Oklahoma mot de utlovade ljuvligheterna och möjligheterna i Kalifornien. Varannat kapitel är författarens/berättarens/den allseendes röst och blick och iakttagelser. Av ungefär samma sak. En del av de där mellankapitlen är oerhört vackra och träffande. Andra är faktiskt bara ivägen. Jag tänker: men, kära Mr Steinbeck, du har ju precis gestaltat det där alldeles utmärkt, varför berätta det för mig igen? Jag VET redan allt det där!

Och jag tänker: är det inte så att en del av de där kapitlen kanske till och med kan klassas som bakland? Platsar de verkligen allihop i romanen? Åh, en hädisk tanke! Men formen blir lite för tydlig med detta varannan-varannan-varannan. Utöver denna invändning och fundering läser jag uppslukat, intresserat och med den där särskilt plågsamma känslan i magen när man VET att det inte kommer att gå särskilt bra i slutändan.

Ännu en invändning: slutet. Det finns feminism i boken, det får man väl säga. Porträttet av mamman är väldigt fint, men det finns också genomgående en tendens till "feminism" som i betydelsen "att värdera Kvinnan högt". Lite kvinnomystik. Särskilt i slutet, där jag tycker att det ballar ur heltl. Dottern Sarons Ros (underbart namn, f ö!) som fött ett dödfött barn, utbyter betydelsedigra ögonkast med Mamma, och går med på att amma en främmande äldre man som är nära att sväla ihjäl. Förutom det lite lagom läbbiga i detta så är det, tycker jag, ett bisarrt sätt att avsluta romanen på. Hur ska detta läsas? Hur i hela världen ska jag tolka det? Som inget mer än det det är: en ung kvinna hjälper någon annan att överleva, och växer i och med detta? Eller som något rätt så betydelseladdat och symboliskt – nä jag orkar inte! Skitskumt.

K har ytterligare en invändning: det tar ett dygn av sugande på brösten innan mjölken kommer igång. Detta visste kanske inte Steinbeck? Jag är nog beredd att acceptera just DEN aspekten av det hela, det är mer det överlastade som stör mig.

Men vilken revolutionär han är, Steinbeck ... Det hade jag helt glömt, eller såg jag det kanske inte sist? Ack, mitt yngre jag, hur läste du egentligen???

Vad sägs om detta:

Ägarna till de stora egendomarna […] gick i ständig fruktan för en anförare – trehundratusen – kommer de under en ledare – då är det slut. Trehundratusen, hungriga och olyckliga; blir de medvetna om sin egen kraft så är jorden deras, och all gas, alla skjutvapen i hela världen kan inte hejda dem. Och ägarna till de stora egendomarna, som genom sina förmögenheter blivit både för mer och för mindre än andra människor, rusade mot undergången och tog till hjälp alla medel som i det långa loppet skulle störta dem. (s. 272)

Att det långt senare gjordes en skiva som heter The Ghost of Tom Joad är bara fullständigt riktigt. Titelspåret citerar ju också Steinbeck alldeles utmärkt. Lyssna och läs.