Litteraturtrötthet

Åh, jag vet inte, det är inte en pose. Faktiskt, jag tror inte det. Men jag blir så trött på sånt där som andra hyllar och alla (eh, eller snarare "alla", då förstås) plötsligt talar om, att jag på rent trots, möjligen mot bättre vetande, helt vill låta bli. Särskilt litteratur. För att jag tuggar den, jobbar med den, läser den, möter den, bla bla bla, dagarna i ända.

Såhär:

I en kombo av storhetsvansinne och gratiserbjudande har vi just nu TRE morgontidningar. Jag läser kulturdelarna på morgonen, rätt hastigt (hastigheten i fallande skala från kulturdel till kulturdel, kan man säga lite generellt) och resten i varierande grad på eftermiddagen. Eller inte.

Men, jo, de där tre kulturdelarna med sina självtillräckliga och allsmäktiga och liksom påfrestande lite gälla bekräftelsekrävande röster. De ropar. De hävdar. De påstår. Och så säger det swisch, och någons ansikte och/eller bokomslag är överallt. En recensionsdag kommer och passerar, om man gav sig på att googla så skulle träffarna öka lavinartat för varje dag. Reservationskön växer, böckerna dyker som på default upp i nätbokhandlarnas "andra som köpt [random boktitel] har också köpt"-spalter. Etc. Ni fattar. Jag vet att ni fattar.

Och de där böckerna, det går i perioder, de är en eller ett par eller tre, och de finns på alla listor, det är intervjuer och recensioner, stort uppslagna bilder (för att ge intryck av helsida, vilket det aldrig är) ... Och också när jag faktiskt verkligen tror eller anar att det är Något Bra, något för mig, rätt uppför min gata, så kan jag inte låta bli att bli lite sur, att irritera mig, att tycka att de där högljudda tidningarna lägger beslag på litteraturen, kladdar på den med smutsiga små fingrar (som extra snoriga barn på biblioteket, kanske). Så istället för att bli sugen på att läsa blir jag uttråkad och anti, och väljer nåt annat, en Isherwood, en debutroman som redan är "gammal", eller nåt annat.

Brasklapp här då: det handlar inte om att jag har något som helst emot de här böckerna eller författarna, alltså. Det handlar om att jag har nåt emot att få dem nerkörda i halsen. Och att jag har nån reflex mot sånt som alla ska ha.

(Hypotetisk motfråga: om det var min egen bok, min egen nuna? Skulle jag inte uppskatta det? Well, författaren i mig skulle väl det, antar jag, och egot skulle uppskatta uppmärksamheten (och frestas att blanda ihop det med framgång, kanske), men jag är inte säker på vad Läsaren i mig skulle säga eller tänka)

(Ytterligare en hypotetisk fråga: handlar det här inte bara om att man vill vara lite cool för att man är den enda som upptäckt [random coolt författarskap]? Kanske. Jag vet inte.)

The World in the Evening

Mer Isherwood! Orkar ni mer? Jag gör det i alla fall.

Här en roman av honom som är lite annorlunda, på ett sätt, än de andra jag läst. Mindre självbiografiskt präglad, möjligen. Friare? Jag är övertygad om att de självbiografiska dragen finns där, men de var inte riktigt lika lättspårade här (för mig, åtminstone).

Men den handlar på ett mycket Isherwoodskt vis om relationer, tro, sexualitet, skrivande, om andra världskriget, om politik och övertygelse.

Jag fattar över huvud taget inte vad de tre snubbarna på omslaget har med någonting att göra, men det får stå för University of Minnesota Press. (Det känns som en framsida som, med en annan färgton, skulle passa rätt bra till nån av Steinbecks "mindre" romaner: Det stora kalaset eller Riddarna kring Dannys bord – snubbar som hänger och dricker gallon efter gallon av vin och snackar mycket men har rätt lite verkstad. Åh, så otroligt länge sen jag läste de där böckerna, blev sugen på en omläsning nu. Mmm, Steinbeck! Perfekt omslag, faktiskt, men kanske mer åt sepiahållet då.)

Men, alltså, Isherwood. Jag förblir lika förtjust, även om jag inte tycker att NÅGOT kan matcha En enda man. Den här grep mig dock, och intresserade mig, och engagerade mig. Läste färdigt den under Earth Hour, med stearinljus och chai i min engelska temugg, satt vid skrivbordet och läste, det gör jag nästan aldrig annars (sängen, soffan, kökssoffan).

En del passager flyter jag fram igenom, tex vissa dialogpartier, och utdragen ur Elizabeths brev med tankar om skrivandet (dock inte de senare, jag antar att döden inte intresserade mig i samma utsträckning som skapandet, just för tillfället?). Jag tycker om huvudpersonen Stephen, och sättet som Isherwood arbetar med att spegla hans karaktär genom de människor som omger honom och pratar med honom och om honom (också det med honom, förstås). Inget ovanligt i sig, förstås, men jag gillar hur han gör det. Hur den där blankheten som en jagberättare kan ha, distanslösheten i det, till viss del vägs upp av de andra rösterna. En komplexitet i det som jag gillar. Och jag GILLAR Stephen, fast han i allra högsta grad är en person med fel och brister och osympatiska egenskaper. Eftersom det ligger inom bokens vokabulär (Aunt Sarah's) så kan jag väl sträcka mig till att säga att han har ett gott hjärta.

Och å vad jag önskar att det inte slutade som det gjorde. på ETT sätt knyts säcken ihop lite mer än jag önskar, och samtidigt finns den där smärtan där, verklighetens och världens smärta och svärta som ingen litteratur värd namnet rår på. Inte lika AKUT smärtsamt som, säg, Försoning, mera en stilla insikt om hur det ska gå, hur det ser ut.

Jag är verkligen nästan aldrig sugen på att referera vad böcker handlar om, har ni lagt märke till det? Jag går direkt på tycke och smak och teman. För att det (oftast) blir platt när man gör det. En del böcker extremt tydligt. Jag vill hellre säga något om formen: tre avsnitt, det första heter An end, det mittersta Letters and life och den sista delen heter A beginning. Snyggt, inte sant?

The World in the Evening är titeln på en roman som Stephens första fru, Elizabeth, skriver. Det är också stämningen i boken, framförallt i sista delen. Att världen närmar sig något. Kanske inte ett slut, men en skymning, en afton. Å, det är fint! Världen om aftonen. Tänk om jag kunde få döpa min roman till det. Attans synd att det redan är upptaget ...

Jag gillar hur romanen är upplagd: att Stephen råkar ut för en olycka och blir bunden till sängen för en rätt lång tid, att händelserna återberättas utifrån läsandet av brev, att det finns så mycket resor och relationer och motstridiga känslor. Att Stephens sätt att analysera sina egna känslor, handlingar och bevekelsegrunder i efterhand är så typiskt Isherwoodskt: känsligt, humoristiskt, med viss distans, och mycket klarsynt.

Intressant är också temat med kväkarna (vad fult det ser ut, Quaker är ju snyggare, eller hur?), Stephen har sina rötter där, även om han inte bekänner sig till deras tro eller utövande. Det finns med som bakgrund, miljö, tema, stämning. Det handlar som sagt en hel del om tro, om förtröstan, om hållning till liv och religion.

På Amazon är det någon som skriver att romanen slutar hoppfullt. Åhå, så läser jag det inte alls! Jag läser slutet som positivt för Stephen rent känslomässigt, men jävligt illavarslande i det stora hela.

Ett utbrott av något latent

Kanske visste ni inte det om mig, men jag har mycket länge varit en latent hästtjej. Började aldrig på ridskola av den enkla men smärtsamma anledningen att jag inte vågade göra det på egen hand, och den enda kompisen som också ville hade redan ridit, så vi skulle inte hamna i samma grupp.

Men jag hade hästbilder på väggarna i mitt rum, jag skrev hästberättelser och jag dagdrömde om hästar. Fortfarande kan jag luta mig mot bilrutan (om jag inte sitter vid ratten ...) och ropa "Å, titta, hästar!" (till mycket nöje för medresenären, som när ett näst intill gränslöst ointresse för allt som rör hästar)

Det är något bitterljuvt över den där kärleken. Som en crush som det aldrig blev nåt av, ett förhållande utan closure. Kärleken har aldrig konsumerats, helt enkelt. Jag kommer ju heller aldrig att bli varken ryttare eller hästägare, så det är med ett visst vemod jag tittar på hästar med mitt skolflicksaktiga "ååååh...". Konstigt det där, för mig har vemodet (om jag antar att det är den enkla anledningen) flyttats över till själva hästarna. Som om det var DE som var sorgsna/vemodiga. Bilder på arbetshästar särskilt, stora nordsvenskar, gör mig alldeles mjuk inombords.

Desto större glädje då när man får lov att gräva ner sig i hästvärlden om så bara för ett tag, i namn av research. Håhå! Det har jag gjort idag.

Kolla!

(klicka på bilderna för att komma till deras respektive flickr-sidor)

Och så denna:

Tyska konprinsen Wilhelm, ca 1910.

YouTube är som det alltid är, jag irriterar mig gränslöst på att det är så mycket "gone wrong" och "accident" och "crazy" och "you gotta see this". Vafan, jag vill ju bara se hästar springa!!

Schreiben schreiben schreiben

Nå. Alltså.

Jag stångas med texten. Jag knådar. Jag bökar och gräver och grymtar.

Jag försöker att ge mig själv tid och ro att inte vara effektiv. Jag letar efter ingångar. Men nu har jag ju också Annie Lamotts strålande devis SHITTY FIRST DRAFT fasttejpad på datorn.

Andas djupt, lägg händerna mot tangentbordet och SKRIV. Det är det vi på fackspråk kallar att blaja. Och efter en stunds blajande kan det lätta lite (i alla fall frustrationen). Dag två kanske något öppnar sig, en liten liten springa. Dag tre, vem vet?!

Jag återvänder gång på gång till flödet. Flödesskriva dialog, särskilt, är både segt och svårt och roligt. Vad som helst dyker upp. Påfallande ofta är jag dock inte lika sträng mot mig själv som jag är mot mina skrivarelever som ALLTID utan undantag blir utsatta för att prova flödesskrivning. Man FÅR inte stanna upp, det är ju för fasen regel nummer ett, eller kanske den enda regeln, faktiskt. Men vad gör jag själv? Jag lyfter händerna, jag stirrar ut i luften, jag skakar på huvudet, jag suckar och pustar och puffar. Inte bra, inte bra alls.

Jag SKA in i den jäkla texten, det finns ingen annan väg! In in in. Jag kan sitta och skrolla och peta hur mycket som helst, men det är SKRIVA jag ska, förr eller senare. Också när jag har en idé om vad som ska göras eller till och med hur, så tar det emot.

Gång på gång denna enkla men frustrerande insikt: att tänka ut något är inte på långa vägar samma sak som att göra det, att genomföra det, att skriva det. Tankarna är inte text.

Nästan oanständig glädje

Är det så att man finns på riktigt när Vi Läser skriver om en?

I så fall läser ni just nu en blogg som finns på riktigt, för jag fick ett fint omnämnande i senaste numret, apropå Alison Bechdels Husfrid som de också uppmärksammat.

Så här:

"... författaren och bibliotekarien Elin Boardys fina blogg Besattheten."

Yay!

Coolare än såhär är jag alltså inte, om ni nu trodde det.

Presidentens hustru

Läste Sittenfelds första för ett tag sen, Prep (eller I en klass för sig på svenska, det var ju på svenska jag läste den, men jag gillar Prep så mycket), efter tips från en kollega. Blev sugen på mer, även om jag tyckte att den var ANINGEN pratig och analyserande mitt i alla smärta och utsatthet som berörde mig starkt.

Gav mig på Presidentens hustru och jag måste säga att jag slukade den. För mig räknas det som sluka när jag tar med mig boken i fråga på helgresa till skåne, sätter mig med den efter frukost, släpar omkring på den, beter mig på gränsen till asocialt bara för att få läsa vidare. Härligt! (Och det, kära läsare, kan ni få tolka precis som ni vill! Jag bjuder på det.)

Jag gillar Sittenfelds språk, hennes känsla för detaljer och för miljöer och människor. Kläder, bilar, drinkar, färger. Allt känns tidstypiskt, det målar med exakta penseldrag (och därför gillar jag den här svenska framsidan också, förutom att den också är snyggt amerikanskt glassig!) För att jag VERKLIGEN ska bli såld kanske jag möjligen hade velat ha lite ytterligare gestaltning?

Vet inte!

Det tycks ju hur som helst inte vara hennes stil, riktigt. Och det köper jag.

Jag läste intresserat, fångades både av huvudpersonen Alice och hennes liv och idéer, och av den där extremt charmiga snubben till karl, Charles Blackwell.

(En parentes här bara, vad är det med Curtis Sittenfeld och avsugningar?? Både i Prep och i den här är det återkommande. Det verkar som en ... grej? Jag började fundera på om det är extra tabubelagt att skildra det i amerikansk litteratur, om det är ett statement eller om hon bara ... vill.)

Jag uppskattade också de fina och bitvis fantastiska beskrivningarna av Alices arbete som bibliotekarie (fast det verkar hela tiden också som att hon är lärare – har hon biblioteksundervisning?), hur hela hennes lägenhet invaderas av papier-maché-figurer i stor skala av barnboksfigurer som hon bygger till biblioteket. Lovely!

Och sen den där odågan till karl som jag tror att rätt få läsare INTE blir charmade av. Fast det förstås är otroligt konstigt att tänka på George DubbelW samtidigt. En mycket märklig och intressant dubbelexponering genom hela boken, som hon förstås vinner väldigt mycket på, Sittenfeld. Läsaren kommer ju oundvikligen att tänka: å,var det så i verkligheten också? Å, är det han, är det hon, var de såna, bodde de där?

Hade min läsning varit mindre koncentrerad så skulle jag säkert satt mig och googlat lite under tiden, på Laura Bush och hennes bakgrund... På Georgie W också, kanhända (mer motvilligt). Men det har jag faktiskt inte gjort (än).

Men något som jag måste säga, och det smärtar mig en liten liten smula eftersom vi delar förlag, Sittenfeld och jag (heh! Delusions of grandeur, minsann!), är att översättningen inte var helt hundra. Rätt mycket anglicismer tyckte jag, särskilt i repliker. Jag är definitivt FÖR en kreativ omskrivning till något som låter bra på svenska, snarare än att behålla ordföljd etc från originalet. På ett ställe rätt tidigt i boken (det är väl kanske 60-tal eller möjligen 50-tal) kommer Alice ner till sina föräldrar innan hon ska på fest, och mamman utbrister "Men är du då inte söt?" vilket ringer helt otroligt konstigt i mina språköron. Jag tänker mig att hon i original säger typ "Aint you pretty!" och det kan man väl med bevarat tonläge översätta till "Men, vad du är söt!" tänker jag.

Lite andra såna grejer genomgående som störde mig lite (säger man "Jag är fisk" om man är född i det stjärntecknet? jag vet inte, jag känner ingen sån, uppenbarligen. Se det som en fråga). Synd!

Det andra jag vill säga, eller i alla fall diskutera, är detta med president George W Bush. Alltså, det är väldigt intressant, tycker jag, med de moraliska ställningstaganden som Alice gör eller snarare inte gör, som handlar om Bush-administrationens krig i Afghanistan och Irak. Hur ska man leva med en man som är nykter alkoholist, pånyttfödd kristen, stockrepublikan etc etc och går ut i krig för allt vad tygen håller, när hon själv står rätt långt från det där och från början till och med är demokrat (det tycks hon förbli). Att hon inte håller med förstår man, att hon väljer att inte lägga sig i förstår man också. Det är intressant! Det är ett intressant problem.

Vad är jag ute efter? Att det skulle lyfts fram ännu mer, tror jag. Att Sittenfeld gott kunde ha dragit det längre. Det talas liksom lite lite om Bush-administrationens olika krig och idéer i boken, läsaren sitter (åh, jag iallafall) ju och vet att det i verkligheten var ännu mer av allt, ännu värre, att det stormade och drog och att det efter vad det verkar kommer ta ett bra tag att åtgärda en del av det där.

Men kanske är det oschysst kritik? Det kanske inte var hennes avsikt etc etc. Men jag tror att det VAR det! Eftersom problemet alls finns där, det moraliska dilemmat menar jag. Hm. Tycker alltså att det kunde blivit starkare.

När Moa skrivit om boken på Textappeal kommenterade jag lite, och var inne på nåt åt det här hållet. Men jag håller också med Moa om att det finns där i boken, och att det samtidigt är meningen att man som läsare ska förstå och känna Alices kärlek/attraktion/sympati för maken. Och det gör man, tycker jag, det framgår. En svår balansgång där.

Visste ni det här?

... det gjorde jag, alltså. Men jag hade faktiskt inte sett Cornwells bok innan. Hittade den bland utgallrade böcker på jobbet.

Vi kan väl säga att respektive formgivare lyckats rätt bra med att förmedla vad det är för sorts bok? (Förutom att Cornwells är rätt ful...)

Annika Lyth har gjort min. Himla fin är den, både i original och i pocket.

Jag har ett så tätt förhållande till den där framsidan att det är som att se sig själv på bild, eller nåt. Ett litet "ah" varje gång, och vad det innehåller kan jag inte helt redogöra för.

Nämen HALLÅ där!

Ni tror väl inte, ni understår er väl inte att ens för ett ögonblick förvänta er att jag, nu hemkommen från Sthlm, ska börja skriva om texten/romanen/manuset*? Att ni ska få veta allt? Att jag ska bli lösmynt som en annan ... ?
Nä, för så kul ska vi inte ha det, förstår ni. Det blir ingenting med det.

Nu ska jag däremot sänka ner mig själv i det fantastiska bad som är SKRIVANDET. Jag ska städa mitt skrivbord (bort "viktiga papper", bort halvsmutsig tvätt, bort skräp och pärmar och böcker som ska bäras till jobbet!) och jag ska leta efter koncentrationen.
Den där anteckningsboken jag köpte för ett litet tag sen har gapat rätt tom där i ryggsäcken, men nu.
Andas in.
Andas ut.
Lägg händerna mot tangenterna.
Fundera.
Skrolla lite upp och ner. Jag vet vad jag vill, men HUR ska det göras?




* intressant diskussion: ett textdokuments transformation i huvudet och i språket från texten till projektet till manuset till romanen. När inträffar de olika stadierna? Var befinner jag mig nu?

Lite mer om Fantasin

Två recensioner till av Fantasin, en i Helsingborgs dagblad och en i Göteborgs fria. Här och här(och ett superkort omnämnande i Kristianstadsbladet, faktiskt).

Hd's är rätt fin men kanske lite nedlåtande, möjligen? Eller?

Göteborgs fria sätter tummen eller pekfingret eller nåt annat finger på vad Klara faktiskt också sagt om numret: att det är så bra att man borde använda det på skrivarlinjerna! Hoho!

Långsamt, långsamt håller jag på och uppdaterar fantasins hemsida, mer info om numrets innehåll ska komma, för er som är nyfikna.

Att lämna ifrån sig texten, osv

En del av min lilla bloggpaus härförleden beror på helt andra saker, som jag inte tänker skriva om här.

En del av den beror på följande:

Sedan den 4/2 har jag inte skrivit. Inte på texten, på manuset. Det har kliat i fingrarna, jag har velat åtminstone öppna dokumentet i datorn och skrolla lite. Men nej! Mitt stränga överjag (påhejat av Jessica) har satt stopp. Den 4/2 skickade jag nämligen det hela som wordfil till förlaget.

Puh.

PUH!

Att trycka på send. (Och: den vardagliga och helt icke-romantiska avdramatiseringen av det, eftersom mitt mailprogram oftast misslyckas att bifoga filer av den storleken (708 kb) och jag fick försöka flera gånger innan det lyckades.)

Men därefter: pust. Aj. Oj. Ach. Blöh.

Etc.

Och alltså: skrivpaus. Ingen mening att tramsa runt ens med andra texter (om än frestande). Bättre att låta vara.

Det blev en del bollybloggande. Raskt bytte jag en besatthet mot en annan, för att sysselsätta mig. Trevligt förstås, men också ett sätt att hålla all möjlig angst på replängds avstånd.

Detta är en rapport av följande:

Nu läser jag manuset, för första gången på ungefär sex veckor alltså. Om ungefär en timme tar jag tåget till Stockholm för att prata text med min förläggare och min redaktör. Mina förlagsmänniskor!

Halva inne, alltså, skulle man kunna skämta. Räknat i procent vet jag inte hur stor del av texten som är inne, hela? De har förstås konstruktiv kritik att ge mig, jag tänker att jag väl möjligen i huvudsak kan föreställa mig vad det handlar om. Kanske. Jag började läsa texten i går och hey, jag har lite saker att säga själv, vilket känns skönt. Har inte tittat på den på vad blir det, nästan sex veckor?

(Alltså: jag hoppas att det är samma saker de har att säga som jag själv kan föreställa mig. På Skurup var vårt skräckscenario att någon skulle säga: "Det är en bra text, men vad skulle hända om du gjorde om huvudpersonen till en björn, som var väldigt snäll, och som blev väldigt stark när han åt honung?")

Kanske (troligen) kommer det en rapport till när jag är tillbaka från huvudstaden.

Pausbild

Drar till skåne över helgen.

Invigning av glashytta i Norra Björstorp, diverse häng, en liten djupdykning i gamla fotoalbum från Dalom. Medmera.

Här är en fin liten bild från en BW-film jag inte sett.

Jag har snott en screencap från en av mina forumvänner, men jag tror att hon är glad att jag sprider den ohejdade glädjen hos dessa två lejon ...

Den får i alla fall mig på gott humör. Trevlig helg på er!

Å kolla kolla kolla!

Vilken fin text, en hyllning nästan, i Ystads Allehanda, av Fantasin. Å vad kul att läsa, å vad fint skrivet och smickrande och och och

Jag saknar ord.

Läs!

Jag är så STOLT!

... och så framsidan i repris för att den är så snygg.

UPPDATERING:

... fast den här meningen förstår jag inte: "Elin Boardy försöker befria sig från sitt eget skrivande genom att hålla kvar vid redaktionsarbetet."

Har jag sagt det? Det var konstigt sagt. Växlingen mellan det "egna" skrivandet och fantasinarbetet är en aldrig upphörande rörelse åt båda håll, fram och tillbaka. Men nog är det snarare så att det är Fantasin som tar energi än tvärtom, eller, alltså, att det egna skrivandet alltid är tillflykten. Eller känner jag bara så nu? Blir osäker av känslan att hon kanske citerar mig någonstans ifrån. Nå. Jag vet ju att jag känner lite olika inför saker, beroende på NÄR jag får frågan.

Doing the omoralisk - - -

Det var nåt musikjippo på teve igår, va? Jag och A. drack vin i köket och spotifyade gamla nittitalslåtar. Exempelvis denna, och den här ... (Den senare, Coronas The Rhythm of the Night, är för övrigt sountrack till och betydande del av den STRÅLANDE avslutningen på Claire Denis film Beau travail (1999). Oväntat, minst sagt.)

Roligast var när jag ställde frågan "Vad gör Mike Oldfield idag, egentligen?" Och A. lät Spotify svara: han gör ständigt nya, eller "nya" versioner av Tubular Bells. Låten han helt enkelt inte kan komma över. Originalet är från 1971.

Jeeeez!

Nå.

Här är en uppmuntrande uppvisning för er som vill ha musikunderhållning som alternativ till det där tevespektaklet.

Om Shanti Om från filmen Karz (1980). Komplett med briljant scenografi, snygga bakgrundsdansare, halvtaskig koreografi (jag tror aldrig att Rishi Kapoor var så vidare värst som dansare). Den är apalång, men ni får väl skumma er igenom den, ni otåliga typer. Hoppa till ca 1.20 för mer action.

En fråga om tempus

Idag på promenad med S. i ett soligt och vårkallt gbg med trottoarer fulla av smältande is och ännu ouppsopat grus pratade vi om tempus. Om presens kontra preteritum (eller imperfekt som det hette förut). 

Jag skriver liksom på default i presens. Kollade igenom mina textmappar i datorn nu nyss och det är mycket mycket få om några texter som är skrivna i något annat än presens. 

S. bad mig att utveckla mina tankar om varför och vad och hur. 

Hm. Hm! 

Men något sånt här kanske: för mig ger presens närvaro. Det är här, det är nu. Att skriva: "Hon stod vid fönstret. Där utanför var djungeln, den låg tät […], genomkorsad av vägar men obesegrad." ger för mig en helt annan känsla än: "Hon står vid fönstret. Där utanför är djungeln, den ligger tät […], genomkorsad av vägar men obesegrad." 

Hon stod – för mig blir det genast en fråga om NÄRDÅ och VARFÖR och VARIFRÅN BERÄTTAS DET och VEM BERÄTTAR? Med presens är jag med, jag förutsätts vara på plats, jag ÄR på plats. Texten är nu, ett enda fortlöpande nu. Den skrivs och det är nu. 

Kan detta också vara ett problem kanske? Kan texten missgynnas av nuet, av det flödande PÅGÅENDET? Alltså, jag begriper ju att kanske inte alla texter fungerar i presens. Och något som tilltalar mig (teoretiskt, då, än så länge) med andra tempus är (den ökande) möjligheten att använda berättargrepp som går väl med tex preteritum, bättre kanske än med presens. Framåtblickande? 

Äsch. Jag vet inte. Liksom idag på promenaden går tankarna lite i cirklar. Eller: för mig är det så praktiskt och konkret, jag behöver liksom sätta mig med texter, böcker, läsa och smaka och byta och prova för att veta, för att kunna uttala mig. 

Jag pratade med K. om något liknande, och hon sa att preteritum har "en episk kvalitet". Jo! Det återberättande, det svepande, att berätta hur det var, hur det såg ut. Jag tänker på klassiska Stora Berättare. Stora Berättelser. Steinbeck, tex, måste väl vara en preteritumförfattare? 

S. menade att det å andra sidan kan bli sentimentalt, att tempuset har en sentimental egenskap. 

Men vad är det egentligen jag gillar så mycket med presens? Är det inte mer än så: närvaron, nuet, platsen, stunden? 

Not/bonustrack/PS: Den som kan hjälpa mig att återfinna en text ur BLM från ca 1996 som hette "Ett förkastande av presens" (möjligen ett annat ord där i mitten) skall bli rikligen belönad på ett eller annat sätt! Jag läste den på Schillerska gymnasiets skolbibbla, och jag minns att jag som skrivande sjuttonåring med möjligen begränsad litterär insikt blev upprörd över att det skulle vara något fel med presens. Redan då, alltså? 

Men, kära läsare, hjälp mig att återfinna denna text!

Jag jag jag!

Thereses inlägg fick mig att tänka Oh! Hello! För det där är en grej jag hållit på med också, redan med min vanliga kamera (Nikonen alltså) och förstås ännu mer med mobilkameran (alltför frestande att ständigt gå runt med en kamera i fickan...).

Voilá, ett urval:

Bokmässan. Strax före mitt framträdande. 

oj.

Fotominen.

På jobbet. Namnskylt och allt! Notera det bajsbruna kaklet. 

I en glasruta nånstans, jag vet inte var. I trappuppgången?

Gården med juldekorationer. På väg hem. 

Mars

Idag har jag:

Skrivit tio sidor (på något som jag inte kan berätta vad det är, för då skulle jag bli tvungen att döda er. Och det vore väl synd?). 

Tvättat.

Gått en promenad i solen, första dan med gympaskor! Ner till stan, suttit utanför Stadsmuséet en stund och läst McEwans På Chesil beach. 

Tagit bussen hem (latmask!) och suttit med en kopp te uppe på takterassen och läst lite till. 

Solen i ögonen. Smältande snöhögar. Röda och svarta plåttak runt omkring. Vårt eget tegeltak. Masthuggskyrkans fallos borta på berget. En av stenabåtarna som långsamt backade in till kaj. Den stora Full City som fortfarande ligger i DAMEN-dockan där tvärs över. Kranarna. 

Kortedala och Angered vid horisonten. Biskopsgårdens vattentorn som ett grekiskt tempel. 

Stadens ljud på avstånd: trafik, sirener, röster, fläktsurr. En stor flock trutar gled fram på cirklande vindar, runt och runt och mycket sakta förflyttande sig över himlen från norr till söder, till synes helt utan ansträngning. 

[ursäkta den dåliga kvalitén på både bild och komposition med min mobilkamera!]

Jorden de ärvde

Vansinnigt intressant läsning! Om kapital och gods och slott, om fideikommiss och bisarrt kringående av lagar och arvsregler. Om att bokstavligt talat plöja ner sina pengar i jord. 

Hans iakttagelser av hur de talar, klär sig, rör sig. Träffsäkra milt humoristiska beskrivningar av godsherrarna som kliver omkring på sina ägor.

Att de tycks leva i ett annat samhälle än det här vanliga, det här som jag ser varje dag (och som förstås rätt många inte tycker är ett dugg "det vanliga"!). Så många skikt och skiftningar det finns, så många olika kretsar och så många olika sorters folk, som aldrig möts, som aldrig är ens i närheten av att mötas. 

En bisarr liten passage om paret på ett av storgodsen (i Skåne tror jag, kanske är det Trolle-Wachtmeister?) som har personal som de inte duar utan tilltalar med förnamn, för att slippa en närhet de inte vill ha. Ja, just så. Alltså, det där med folk och folk. Verkligen. Detta är på 2000-talet alltså. 

Med A. som är uppvuxen på en liten lucka i Stjärnswärds mark, hans berättelser om slottet och familjen där, allt från att kollektivet Amerika startades på sent 60-tal – och vad tyckte slottsägarna om det? – och vidare framåt. Med mina egna minnen av en sommar, av att varje dimmig morgon köra moppen längs allén mot slottet, svänga av och passera storgods, ännu ett slott, en väg (enligt uppgift) byggd av ryska krigsfångar för längesedan, och sedan hamna på (sommar)jobbet på äldreboendet. En eftermiddag hängde sig kedjan och jag fick leda moppehelvetet hela vägen från sågverket och hem. Genom allén som aldrig verkat mer oändlig. Och med slottet i ryggen: formklippta (buxboms-?) buskar, änder i dammen och tornens spegling där i det grönskiftande vattnet. 

Vill ha!

Åh, det här låter faktiskt helt underbart! Bara titeln! Och den Caligaris kabinett-liknande layouten. Mums. Men den är stor och tung (300 sidor, väger över ett kilo, den lever upp till sitt namn) och kostar 275 spänn på Adlibris, så den får vänta lite. 

Shaadi - bröllopslåtar

[... möjligen möjligen är jag tillbaka från min paus. Men jag lovar inget.]

Människor som bara har en vag uppfattning om Bollywood (eller indisk film i stort) brukar framföra tron att det brists ut i sång och dans lite då och då i filmerna, utan mycket mer tanke. Detta är förstås inte fallet. Det finns dans och det finns dans.

Det finns låtar och sångnummer som fungerar ungefär som montaget i västerländsk film ("every movie needs a montage", som det heter i visan), t.ex för att illustrera framväxande kärlek eller liknande, och det finns de som infogas lite mer "logiskt" i handlingen (inom citationstecken här för att den där logiken verkligen kan tänjas i det oändliga). 

Fester och bröllop (eller förlovningar) är sådana scener, som är som gjorda för att det ska dansas. Någon enstaka gång är det kanske helt igenom lycklig dans, där brud och/eller brudgum dansar. 

Från Kabhi Kushi Kabhi Ghum: "Yeh ladka hai allah" (OMG that boy!). 

Rahul och Anjali dansar på hennes väns förlovning, men de är mest intresserade av varandra, förstås. Typisk män-mot-kvinnor-dans. Inte särskilt mycket angst, den kommer först senare ...

Men bröllopsdansen är förstås också ett ypperligt tillfälle till angst och olycka. Bollywood älskar att klippa från glada dansande människors ansikten till någon olycklig. Snaran dras åt, snart är det dags ...

Bruden älskar en annan, bruden ÄR en annan, något kommer att ske. Det vet man! Annan angst är ju det faktiskt genomförda bröllopet (mera sällan, då, eftersom man ofta siktar på ett lyckligt slut, inför något hinder för bröllopet som gör att de tu kan få varandra UTAN skilsmässa – inte att rekommendera i indisk kultur) där brud eller brudgum älskar någon annan. Scenen från Devdas nedan är ett exempel på det. Eh, fast minus det lyckliga slutet då. 

Här är ett litet litet urval. Några exempel på dans och angst i ljuv kombination. 

Från DDLJ: "Mehndi Laga Ke Rakhna". Raj sjunger ju egentligen till Simran, men hon är förlovad med en annan, så allt måste camoufleras. En klassiker! Han är där för att vinna henne på ärlig väg, inte för att röva bort henne. 

Från Kuch Kuch Hota Hain: "Saajan ji ghar aaye". Salman är inte nån favorit, och han dansar inte särskilt bra heller. Catchy låt där grejen är att Anjali "egentligen" (hon vet bara inte riktigt om det än) älskar någon annan. Pehla pyaar, Den Första Kärleken är ett helgat begrepp i hindifilm. Den första kärleken är den viktiga, den riktiga, den sanna. Och det är INTE han som är det för henne ... förstår vi av inklippsbilderna.

Från Devdas: "Hamesha tumko chaaha". Paro gifter sig med en annan och Devdas ser henne föras bort. De är så stolta båda två, det är deras fel! Inte så mycket dans, men vackert. Den allra första bollywoodlåt som snurrade i min mp3-spelare. För att Devdas var den första filmen jag såg. 

Från Na tum jaano na hum: "Chunariya". Jag har inte sett filmen, men kombon av Saif och Hrithik och Eshas mycket olyckliga uppsyn gör att man väl får placera den här i kategorin angst. Bruden älskar en annan. Uppenbart är att brudgummen (Saif i vitt) inte vet något. Obegripligt catchy låt, dessutom. Udit igen, förstås! (Men vad är den textad på för språk egentligen??)

Pausblogg (fortfarande)

Wikimedia commons har underbart snygga frimärken från Malaya, tidigt 1900-tal, som jag hittade idag.

Det var tider det! vill jag utbrista. Men det skulle ju inte vara särskilt politiskt korrekt, eller hur? 

Det var en tid av snygg design på bruksföremål! får jag väl utbrista istället. Inte lika klatchigt men vad gör man inte. 

Är det månne Shere Khan, lungri kallad, den halte, som störtar fram ur det höga gräset för att försöka ta en av människobyns bufflar?