Textsamtal

Jag skrev väl att jag skickat text till Jessica? Det var ju i det vacuumet som den där nya idén uppstod. (Den Nya Idén, förresten, ett av de roligare förslagen vi hade på namn på den tidskrift som sen blev Fantasin ... "Har du hört den nya idén?" var det nån av oss som frågade nån annan, och det tolkades då som att det senaste namnförslaget VAR "Den Nya Idén". Något som vi allvarligt övervägde en kort tid, men sen lät bli. Lite för att det lät som nån sorts väckelserörelse-publikation. Typ. Men som skämt var det roligt att ha. )

Eh. Jo. 

Skicka text, ja. 

Och häromveckan hade vi textgenomgång/prat/responsträff. 

Och jag var tvungen att mitt i Jessicas respons på min text avbryta henne och säga:

"Vänta, jag måste fråga ... och jag går delvis med håven nu, men verkligen inte bara. Kan man GÖRA såhär?"

Fast jag ju hörde henne mycket tydligt och klart. Det kan man. 

Och det fantastiska som händer när hon läser, och pratar och berättar om sin läsning, är att SKISSEN BLIR SYNLIG. Ofärdigheten som någonting bra, därför att jag då ser var jag ska fylla i och fylla ut, vad som är bara antytt, vad som inte finns alls, vad som nog finns fast jag inte begripit det, vad som bara finns i mitt huvud än så länge. Det är så mycket kvar, det visste jag ju, det är bara drygt fyrtio sidor än så länge (med generösa sidbrytningar). Men ändå. Att se det så tydligt, genom hennes läsning. Underbart! 

Så läget är just nu detta: Den nya idén får vila lite, nu är det detta jag vill göra.

Märkligt nog (eller kanske inte alls, kanske är det helt följdriktigt) kan det vara så att detta blir min mest "samtidskommenterande" text/bok/roman, samtidigt som det ligger längst ifrån nutiden i tid, så att säga.