Skriva?

Nej.
Nej!
Vi bestämmer det här och nu, tycker jag. Man behöver inte skriva när ens roman precis kommit ut. Inte alls. Man behöver inte, och man kanske inte ens ska?
Tankarna snuddar då och då vid de där textdokumenten i den där mappen och jag fylls av – vad? Missmod, rent av leda. Vad är det där? Finns det nåt?
Tillkommet i den där berusningen av att Lämna Det Gamla, kasta sig över något nytt innan det nya ens är färdigt. Härligt, härligt! Vidare!
Men nu: nu är jag vidare. Mary Jones seglar, och hon gör det med besked, så som jag inte ens vågat hoppas. Hon seglar och jag med henne. Det är en smula utmattande, det är berusande, belönande. Det är allt och det är upp-och-ner. Och det är så väldigt tydligt: det är en värld där SKRIVANDET inte finns. Skrivandet hittar ingenting att haka fast i inuti den här lite blanka uppblåsta hjärnan som nu är min. Och hjärnan, hjärtat, fingrarna, hittar ingenting att haka tag i i den där texten som är ett fragment en skiss en tanke en möjlig början.
Så: jag låter det vara.
Vi bestämmer det här och nu, som sagt. Inget skrivande förrän lugnet finns. Kanske inte ett yttre, men åtminstone ett inre. Väl så svårt att hitta.
Till dess låter jag det vara.
Att öppna och läsa den där texten, eller "texten", i det här läget är lika med döden. Inte för mig, men kanske för den. Och det vill jag inte!
Jag låter den vila.