Himlakroppar

  


Hej bloggen, jag är lite kär. Vem jag är kär i? Eleanor Cattons hjärna ...
Låter konstigt kanske, men om "kär" låter för stort så ta "attraherad" istället då.

Härom veckan (veckorna? jag minns inte ens hur lång tid det tog.) sträck- och njutningsläste jag mig igenom 1100 sidor (elvahundra!) guldgrävarroman. Fast "guldgrävarroman" är på tok för enkelt, förstås.

Om jag inte hade läst i förväg att romanen är uppbyggd på något vis enligt stjärnbildernas och planeternas rörelser genom olika stjärntecken så hade jag inte fäst någon vidare vikt vid "stjärnkartorna" som inleder varje nytt avsnitt av romanen. Men inte heller MED den förhandsinfon fäste jag särskilt stor vikt vid det.
Det funkar utmärkt att läsa romanen som roman.

Lite handling:
Walter Moody stiger i land i guldgrävarstaden Hokitika på Nya Zeeland, det är 1866 och han ska skapa sig en förmögenhet och en framtid.
Men innan han hunnit mycket mer än gå till sitt hotell råkar han avbryta en hemlig sammankomst mellan tolv män som alla på ett eller annat sätt har anknytning till några olika (mer eller mindre mystiska) händelser på platsen: en mans försvinnande, en annan mans död, en klänning full med guld, en horas medvetslöshet och uppvaknande mitt i natten, en packlårs försvinnande, en skurks ankomst ... typ.

När jag hade läst dryga 400 sidor var det fortfarande bara bakgrunden som rullades upp, vi var fortfarande kvar i rökrummet på Crown hotel.
Och jag älskade det!

Jag ska inte säga mycket mer om handlingen tror jag, men det är dessa tolv män, plus Walter Moody, horan Anna Wetherell, eremiten Crosbie Wells, ytterligare några som det cirklar kring. Personer och händelser som knyter dem samman. Guld och längtan efter guld. Våld och hämnd.
Jag tycker att originalomslaget är briljant för att det säger något om just det som boken visar: tolv olika personers högst subjektiva bild av Anna. Ingen av dem har förstås hela bilden, och boken ger oss inte heller helheten. För att den inte finns? Det skulle kunna vara ett budskap.
Det svenska omslaget är förvisso fint, men tappar lite av det betydelsebärande.

Romanen är vid första anblicken väldigt mycket 1800-talsroman, med en berättare som talar i vi-form, som griper in och berättar personernas historier åt dem, som kan blicka framåt och bakåt. Varje kapitel inleds med ett par korta kursiva rader, typ "Där Walter Moody ställer en fråga och Ah Sook bryter en vana". Jag citerar inte nu, eftersom jag lämnat tillbaka boken, men ni fattar grejen.
Mot slutet tycks formen och berättandet bryta samman. Istället för de långa svepen blir kapitlen kortare och kortare, och det allra mest fantastiska: de kursiva kapitelinledningarna blir längre och längre! Det är förstås ingen 1800-talsroman, det visste vi ju, men inte heller till formen. Den bryter sig loss och gör något annat, och kan därmed säga och göra något annat med allt det vi läst och tagit oss igenom och tänkt och känt. Vad blir egentligen kvar? Var lämnas vi? Hur är det berättat? Denna KONSTRUKTION! Den är fantastisk!

Jag vill bara varmt rekommendera alla som inte är rädda för långa romaner att prova den här.

Och läs för all del även Cattons debut, Repetitionen, som jag läst och gillat och VÄLDIGT GÄRNA vill diskutera, eftersom jag inte blir klok på HUR meta den egentligen är!