Ett hallå

Jag är på kurs (i sociala medier!), just nu fikar vi, och provar på bloggar. Det tyckte inte jag att jag behövde...
Ett snabbt litet hallå bara.
Bokmässan är över, jag var där efter stängning på söndagen, hjälpte till att riva montern där Fantasin funnits med. Blev riktigt upplyft av kaoset. Överallt packning, rivning, upplösningstillstånd. Pallar, truckar, nedmontering. Tänkte: såhär är ju mässan riktigt charmig! Jag har inte varit kvar till slutet någon gång, tror jag. Söndagen brukar jag ligga hemma, eller nåt. Men nu fick jag nån sorts bisarr (och kanske kontraproduktiv) lust att åka dit vid fyra nästa år, hänga kvar till fem och sen se kaoset bryta loss...
Meddelas att Fantasin sålde för lite drygt 800 kronor, vilket är roligt för att det betyder rätt många nummer (senaste kostade 50 spänn, alla gamla nr 20 kr styck), om än inte särskilt mycket pengar.

Bokmässan

Jag trodde att jag skulle skriva som fasen om bokmässan, när den väl kom, att jag skulle vara taggad och rapp och kanske till och med lite witty. Men icke. Den stora bloggtröttheten sänkte sig över mig samtidigt som mässan anlände med en stilla pysning till stan och ett himla stoj till min twitterfeed.
Inget att säga. Inget att rapportera. Både torsdag och fredag gick jag på seminarier, träffade folk, tänkte saker, tittade på folk och på böcker och på författare. Men när jag sen kom hem hade jag ingenting alls att säga. Nada. Nichts. Niente.
Nå, så får det väl vara, det är inte precis som att det just nu är brist på berättelser om just detta: inköpa böcker, bevistade seminarier, avklarade mingel etc etc etc. Lite till bristningsgränsen, kan tyckas.

Ikväll ska jag på förlagsmiddag, imorgon ska jag hjälpa till att riva montern som Fantasin delat ett hörn av. Sen är det över och mer än nånsin känner jag detta år att jag blivit överkörd av nåt som gått lite för fort. Vad hände?
Jag vet inte om det handlat om mig, att jag helt enkelt inte varit i fas. För mässan ÄR onekligen som roligast om man kan hitta sin överväxel och gå på den där extra lite sömnlösa energin i åtminstone tre dar, för att sen krascha rejält. Det har jag inte lyckats med i år. Hittade bara en stadig framåtväxel, som bar mig genom torsdan och fredan och sen gjorde mig lätt apatisk och matt. Som tur var blev jag utlockad av min herr redaktör igårkväll, vilket på något vis resulterade i att jag åkte hem (istället för gläntafesten) och skrev i ett par timmar. Vilket nog faktiskt var PRECIS det jag behövde.
Det svåra att vara precis i takt med hösten, med sig själv, och med bokmässan.

Ett citat och en tanke

Ours is essentially a tragic age, so we refuse to take it tragically. The cataclysm has happened, we are among the ruins, we start to build up new little habitats, to have new little hopes. It is rather hard work: there is no smooth road into the future: but we go round, or scramble over the obstacles. We've got to live, no matter how many skies have fallen. (Lady Chatterley's Lover, s.15 (romanens första rader))

SD in. Fyra år till med de blå. 
Fy fan.  
Det är nu det gäller. Och: vi går inte runt hindren, vi klättrar över dem, vi angriper dem rakt framifrån.

Det närmar sig

Det mullrar i fjärran, mycket mycket dovt, som av långsam åska. Det är dammolnet som förebådar ryttarna, vinden som förebådar regnet.

Det är mässan. Den anmäler sin ankomst. Den pockar och påkallar och KRÄVER uppmärksamhet.

Imorgon, torsdag, är det dags, och då ska jag parallell-gå i tre avatarer: som bibliotekarie, som författare, och som Elin. Kanske rapporterar jag om vem som hade roligast.

Sen är det fredag, och sen blir det lördag och då kanske jag baxnar, eller bara står i Fantasins delade monter. Och på söndag stannar jag helt säkert hemma och smälter, om ingenting MÅSTE göras.

oj! åhå! *lätt rodnad*

Jag hade länge nån sorts idé om att jag – eller kanske då i synnerhet den här bloggen – liksom skulle stå lite utanför resten av bloggvärlden. Inte som att det jag skrev var bättre eller annorlundare än det andra, mest för att jag väl tänkte mig att ... jag vet inte, att jag skrev för mig själv? Nå, jag vet inte, kan inte riktigt förklara känslan. Men den kullkastades hur som helst helt nu när jag såg att jag av Moa på textappeal fått den här:

Som sagt: oj! åh! Tack!

Följande krävs som motprestation:

♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Allright.

Mina sju blir:

Yoicks: alldeles för sällan uppdaterad, men skarpt och roligt om diverse: konst, mode, reklam, litteratur. Just nu om/från Paris, där det vadas fram genom klichéerna (baguetter, takåsar...). Och: en fellow Issywoo:ian.

Spetsknypplerskan. För att jag tycker mycket om att ramla in någonstans och bli tipsad om saker jag inte kände till: konst, musik, litteratur, citat, infall. Och för att det är skönt med något som på det bästa av sätt inte alltid är "aktuellt". Ibland talar alla om samma saker, inte sant? Här är en som talar om sitt.

Band of Thebes. Om HBT-kultur: litteratur, film, politik, historia. Alltid intressant. Ofta något (för mig) nytt. Här hittade jag Isherwood. Här hittade jag Kingsolver. Här ramlar jag allt som oftast över författarskap som intresserar mig.

En blogg med nästan bara bilder är Advanced style: modefoton på "gamlingar" helt enkelt. Åldringar med style. Oftast fångade på gatan, allt från oerhört stylish till rätt bisarrt. Men ändå på något vis alltid hoppingivande och fint.

Nästan inte alls uppdaterad och kanske rentav död är Jessicas blogg: Shut up and write! som startades i ett uttrycksbehov i farvattnen kring debuten, och konsekvent har handlat om litteratur, bokbransch och skrivande. Just nu är Jessica hemma med bäbis så vi får väl se. Men nominering ska hon ha.

Istället för feelgood smakar det ju ibland bättre med lite feelbad, en smula bitterhet och ilska och ärlighet. Inte sant? Det får jag hos Arga bibliotekstanten, på ett bibliotek nära dig ... Hög [läs: nästan total] igenkänningsfaktor, även om jag ibland undrar om vi inte är rätt olika som personer, bloggförfattaren och jag ...

Slutligen nominerar jag gärna Ting och tankar. Om arkeologi och vetenskap, forskning, forskningsvärlden, avhandling(ar) medmera. Intresseväckande, spännande, lätt att följa och vilja läsa mer av.

Och sju saker om mig själv … äsch! Fem, jag orkar inte tänka ut fler. Fem är en bra siffra!

1. Jag saknar luktsinne sedan födseln. (= 7% invalid. Bisarrt men sant.)

2. Jag käkar LCHF (low carb high fat) sedan drygt ett år. Inga blodsockerfall. Yay!

3. Jag (och A) har kört bil tvärs över USA, fast åt "fel" håll: från San Francisco till New York. Nästan en månad tog vi på oss.

4. Jag talar rövarspråket tämligen obehindrat, men får sällan användning för det.

5. Två av mina första crushar i livet var på Lucky Luke och Optimus Prime.

En tanke om apostrofer

Idag recenseras Gösta Ekman-biografin stort i DN. Finfint, säkert. Men titeln, bokens titel? Öh, hallå! Använder vi verkligen fortfarande apostrof i ordet "va", oavsett om det är en förkortning av verbet vara eller ordet vad? Jag tycker inte det!

Bort med apostroferna, säger jag! Som att skriva sån't, eller till och med sta'n, det ser ofattbart tramsigt ut.

För mig ser det väldigt gammaldags ut, det andas femtital, eller fyrtital till och med. Flickbok kanske, B Wahlströms. Röda och gröna bokryggar. Bomba på krigsstigen (den hade jag, den var min morbrors, Bomba var alltså inte verbet att släppa bomber, utan namnet på en liten vilde (som väl var son till en forskare eller sådär ändå, lite mini-tarzan) Eh... Vart var jag påväg?). Ett fräckt och ungdomligt språk men där man ändå ängsligt måste visa att man minsann VET att där EGENTLIGEN ska vara en bokstav till.

Haha! Mycket snabb research finner förstås detta: Kill the apostrophe! Det gäller engelska språket, men kan man inte tänka sig en motsvarande svensk? (... eller om det gäller det motsatta lägret ...)

När jag läste Svenska Språket på universitetet hade vi en söt magister som hade ett roligt exempel på när det faktiskt KAN vara motiverat med den sällsynta genitivapostrofen även i svenska (den ses ju annars som en anglicism): "Det där är inte min hund, det är Anders." <-- DÄR, efter Anders, skulle man då kunna hänga på en liten apostrof för att uppnå total tydlighet. Oj, vad jag hade roligt åt den där meningen! Jag vet att det (för vissa) är närmast frånstötande tråkigt med humor baserad på grammatik, å andra sidan vet jag flera med mig som diggar det...

Vad säger läsekretsen? Apostrof eller icke? Har ni några exempel där det är berättigat (i förkortning av ord, tänker jag ju då främst på)?

Passion Fish

Hade jag haft teve skulle jag kollat på Passion fish ikväll på ettan klockan 22.30. John Sayles (som gjort Limbo, och Lone Star, bland annat) regisserar. Mary MacDonnell, Alfre Woodard och ... ähum ... David Strathairn!

En långsamt berättat film som är klassiskt uppbyggd men med några avstickare, fantastiskt musiksatt med cajunmusik, bland annat denna.

Och oh!, kärlekshistorien mellan MacDonnell och Strathairn!

"Jeesus, Rennie! Five kids!?"

Strathairn spelar Rennie som tycks ha varit lite white trash (... it's more complicated than that, those are the real swamp-cajuns, daarlin', förklarar May-Alice för sin hemsjukvårdare), lite spännande och rätt het back in the days. Nu dyker han upp igen, och oj vad det sprakar. Fast han är gift och har fem barn, och frun "took religion between third and fourth babies"...

I första hand är det dock berättelsen om May-Alice, som återvänder till södern efter en olycka, och försöker, eller inte försöker, att anpassa sig till sitt nya liv. Hon avverkar hemsjukvårdare i rasande takt, tills Chantelle dyker upp, och vägrar bli bossad med. Klassiskt upplägg. Bra spel, dock.

Tyvärr bara en dröm. Men som dröm, etc etc.

Och obs att DN:s tevespalt ger filmen en fyra! Det är alltså inte bara jag som är tokig.

Bronsåldersmordet

För en som en gång i tiden hemskt gärna ville bli arkeolog är detta en drömbok. Jonathan Lindströms barnböcker har jag redan rekommenderat, och nu, lite efter semestern, har jag läst Bronsåldersmordet - om arkeologi och ond bråd död. Man skulle kunna ge boken undertiteln om vad som gör oss till människor.

Jag måste säga att boken är fantastisk! Lång och ibland (för?) utsvävande, men fantastisk! Den storslagna berättelsen om en hel epok, bronsåldern, utifrån ett mord, en död, ett skelett uppgrävt på femtiotalet.

Lindström skriver lätt och ledigt, han kan levandegöra inte bara en människa utan en hel tid. Han roar sig med att ifrågasätta tidigare idéer om bronsåldern, och kastar fram egna teorier. Det är lärt, det är grundligt, det är hela tiden intressant. Det är lite långt, dock (över femhundra sidor). Mot slutet skummade jag vissa partier, och följde bara mordgåtans lösning. När jag sedan läst ut boken återvände jag till de tidigare skummade partierna och läste dem noggrannare.

Genom boken löper Lindströms letande efter svaren på alla sina frågor kring hur Granhammarsmannen dog, hur han levde, vem som slog ihjäl honom och hur. En deckarintrig, ett jättekallt men icke desto mindre intressant cold case. Var levde han, vad åt han, hur var hans barndom? Utifrån denna man som en gång levt tecknas en bild av alla upptänkliga aspekter av en tid för länge sedan. Det blir levande, det kommer nära, och det väldigt allmänmänskliga blir tydligt och kännbart.

Se här, en bit av inledningen:

Han drev med ytvattnet ut till fjärdens mitt, trehundra meter från närmaste strand. Vid ena foten hängde en lösriven tångruska med några blåmusslor. Mannen hade den håglösa ställning som de döda i havet nästan alltid har. Han låg framåtlutad med hängande armar och ben och ansiktet vänt neråt. Högerögat stirrade blint ner i djupet, vänstra ansiktshalvan var sönderhuggen och ögat förlorat. Vänsterarmen hängde i trasor med djupa köttsår. Bara skuldrorna skymtade strax över ytan i vågdalarna.

[---]

På ett år växte bottnen med en bråkdels millimeter, under ett sekel med några centimeter. Resterna av mannen doldes sakta i leran.

Under tiden hände nästan allting i världen. Mannens släktingar och bekanta åldrades, dog och gick bokstavligen upp i rök i komplicerade kremeringsritualer. Hundra år efter mannens död och trehundra mil söderut diktade Homeros Iliaden och kanske Odysséen. Efter ytterligare ett par sekel fanns inte ens en förhöjning i lerbottnen efter mannens kranium. Då skrev Sapfo sina dikter, och något senare övergav Buddha sin fru och sitt nyfödda barn för i sitt tycke större syten. I Norden övergick bronsåldern i järnåldern. (s. 15-16)

Så fint!

Det finns en ton genom hela boken som jag uppskattar väldigt mycket, jag tror att det är folkbildarens ton. Se här, låt mig visa er vad jag läst och vad jag vet! Visst är det fantastiskt? Min latinlärare på gymnasiet hade samma inspirerande ton: känslan av att kunskapen är fantastisk och verkligen oupphörligen intressant. Det funkar på mig, jag sugs in och följer Lindströms alla vindlingar. Han springer före genom boken som en glatt uppjagad guide, visar, pekar, skrattar inemellan åt sig själv och blir aldrig tröttsam.

Roliga sökningar som hittat hit

Jag tröttnar aldrig på att se vad google analytics samlat ihop av vägarna hit. Ni har så många frågor! Hur ska jag kunna svara?

"förbjudna ordet" vad är det? Inte den blekaste! Intressant fråga.

A single man vacker. Ja, absolut! Mitt i det där snökaoset såg jag filmen med bokcirkeln, och visst är den vacker, och sorglig, och långsam. Och Colin Firth! Men är du det minsta intresserad så läs boken istället, helst först. Den är fantastisk, något som jag faktiskt inte tycker att filmen är.

Amitabh är han död eller? Närå, inte vad jag vet. Han gör inte så mycket film dock, och ser rätt trött ut. Och har en sjukt rolig peruk, eller weave – alltså löst hår invävt i sitt eget. Men det har han haft ett tag. Det är Junior Bachchan som är out and about nu för tiden.

budskapet i män som hatar kvinnor. Ja inte är det nåt bra i alla fall. Det finns ett budskap som är vad intervjuer med människorna bakom filmen kan ge svar på, och det budskapet skulle väl vara ungefär "det är fel med våld mot kvinnor". Men det finns ett helt annat budskap i själva filmen, som uttrycks i bilderna, och det ligger närmare: "våld mot kvinnor är rätt fräckt ändå. Se här! Och här! Och här!" Ett jävla frossande. Rätt oansvarigt. Rätt förkastligt. Och det gör det där explicit uttryckta "budskapet" rätt så mycket sunkigare.

De välvilliga Göteborg. Kanske är du ute efter Rubens film De ofrivilliga? Har mer med Göteborg att göra än Jonathan Litells bok. Rekommenderas!

Kan rådjur skälla som en hund? Heh! Jadå, absolut. Men mer som en sorts väldigt stor gengångarhund med blixtrande ögon och grönt dreggel.

Konvalescens

Långsamt tillkvicknande efter nån sorts magsjuka ägnar jag mig idag åt detta:

Det är precis lagom. Med datorn på magen.

Oh dear!

Minns att sist jag kollade på hela var jag intill explosionens gräns frustrerad över att det enda "resultatet" efter alla de där timmarna av suktande var en enda liten kyss. Pah! Nu är det precis suktandet jag vill ha. Antar att Bollywood har lärt mig att bättre uppskatta kyskheten...

Kvinnor jag crushar på, del 1

... ja, vad ska vi kalla det? Den blonda avdelningen?

Iben Hjejle!

(bara att ha ett sånt fantastiskt omöjligt namn!)

I Mifune, som jag minns som rätt kass.

I High Fidelity, min favvo-timepass-film. Näst efter Bolly.

(John Cusack är lite svettig här, men han går förstås bra han med.)

Cate Blanchett!

ooh!

Sonja Richter

Här, förstås, i Älskar dig för evigt. Filmen som gjorde "dogmasex" till ett uttryck. I vissa kretsar (jag och K) ...

Jag tänker: är det för att hon påminner inte så lite om vännen m/i som jag gillar henne så mycket?

Stilleben från vindsröjningen

Så här kan det se ut:

Brorsan tog damejeannen och hans vän JL tog spaden.

Ett snabbtips

Ni läser väl Band of Thebes? Jag har ju sagt åt er!

Det är bland annat inlägg som detta (samt förstås att det var via B o Th som jag upptäckte både Mister Ishywoo och Barbara Kingsolver!) som gör att jag gillar bloggen så mycket. Oupphörligt intressant i detta till synes enkla: att berätta om människor som levt, som älskat, som stridit. Som gått före.

Läs!