Jag var och såg Transformers II - Revenge of the Fallen med min bror igår. Två och en halv timme robotaction.
"Vilken pojkfilm!" tänkte jag nån gång under filmen, kanske när de sköt som mest. Men jag gillar't, ändå! Hade inte tråkigt en sekund, trots vissa tröttsamheter (se nedan). Ett tag var det som en enda lång kraftfull reklamfilm för amerikanska armén... "Kolla vad vi har! Visst är vi tuffa och välutrustade och kan kommunicera snabbt och har räckvidd över hela klotet?!" Den biten intresserar mig, precis som i ettan, mindre.
I övrigt går det förstås inte att komma undan misstanken att filmen (filmerna, även om världen i och för sig förändrats lite sedan den förra kom) ska fungera som någon sorts enorm målgruppsinriktad reklamfilm för bilar och bilindustri. En recensent pekade på produktplaceringarna, men det hann jag faktiskt inte ens se. Däremot är det ju BILPORR så det stänker om det. En del av robotarna må vara grävskopor och hjullastare och flygplan, men bilarna dominerar ju. Och här körs det och panoreras smeksamt över motorhuvar så det står härliga till.
Vad jag gillade:
Robotarna! (duh!) Även om jag, liksom i ettan, tycker att det går onödigt fort när de transformerar sig fram och tillbaka. Jag vill hinna se mer! Det är ju det som är det coola! Men visst, det ÄR coolt. Särskilt gillar jag alltså det som går sakta. Slagsmålen där man hinner se (för att vara högteknologiska varelser slåss de förfärligt mycket!), bilder där man ser dem stå stilla, ta ett steg, där alla de där miljonerna som gått åt till animeringen SYNS.
Och Optimus Prime är ju, för att göra en lång historia kort, en gammal favorit.
För att göra historien lite mer fullödig kan jag berätta att vår dagmamma hade vad min bror menar hette Sky Channel, vilket lät oss se tecknad film efter skolan. Däribland Transformers, Generation 1 (jag kan fortfarande nynna signaturmelodin!). En av mina allra första crusher var denna tecknade robot slash lastbil i blått och rött med trygg och mäktig röst som var ledare för de goda Autobotsen. Optimus Prime:
(Jag vill inte veta vad det säger om mig!)
Men OK. Tillbaka till filmen.
Jag gillade den första väldigt mycket mer än den här. Detta var mer av allt plus lite till. Något utmattande. Här finns fortfarande humorn som jag gillade med ettan (särskilt Shia LaBeouf och John Turturro (One man, alone...)). Jag tycker ju också att robotaction är mycket mera underhållande än annat skjuta-skjuta eller slagsmål eller vad man nu skulle vilja se. När trean kommer ut så kommer jag att gå och se den också, förstås.
Vad jag inte gillade:
Filmen skulle inte hålla för det där testet som jag hittade via nån via nån via nån annan. Att två namngivna kvinnliga karaktärer i filmen ska ha ett samtal med varandra om någonting annat än en man... Well. Här hade de få (tre, tror jag) kvinnorna inte mycket att säga eller göra över huvud taget. Och jag suckade faktiskt högt av utmattning några gånger, av de mest sexist-tramsiga klyschorna. Så tröttsamt att jag inte ens orkar skriva något om det. Ni kan säkert föreställa er själva, kära läsare! Det vet jag. Tänk formulär 1 A, bara. Tydligen har vi inte kommit längre än så.
Jag uppdaterar om jag kommer på något mer... Men spannet mellan GP:s etta och SvD:s femma (förstås på en sexgradig skala) beskriver väl ganska perfekt det hela (och här kan ni tänka er att jag ler, så slipper jag skriva kolon bindestreck parentes)!
Kan man göra annat än älska Optimus Prime? Jag har funderat lite på det där med en blå-röd-vit ledargestalt och ifall jag borde bli besvärad av det, i synnerhet som han i serietidningarnas faktarutor jämförs med Abraham Lincoln. På sätt och vis är han kanske drömmen om USA - vilken som bekant är gjord av skinande hårdplast med metallinlägg. Fast det har ganska lite med verkligheten att göra och OP är mild och vis på ett sätt som USA aldrig varit så man kan nog ta lätt på det.
SvaraRaderaSjälv tyckte jag att förvandlingarna gick för långsamt i ettan (har inte hunnit se tvåan än). Det blev för mycket pill, för många små rörliga delar. (Så gillade jag inte designen heller så jag kanske inte ska gagga för mycket om det.) Åtminstone för mig som främst känner TF genom serietidningarna är en av grejerna hur himla fort det går. Det är inga problem för en bil att hoppa från en ramp, förvandla sig i luften, hinna skjuta några skott (från sin separata partikelpistol, nota bene) och landa som bil igen. Det kunde ta ganska många nummer att begripa hur en enskild förvandling egentligen går till. Det är något gåtfullt och fantastiskt över förvandlingarna (som i någon mån ökar överseendet med inkonsekvenserna i storlek - i extremfallet femton meter höga robotar som förvandlar sig till insekter).
Jag betvivlar inte att filmen suger i genushänseende. I ettan gjorde de väl något försök att mildra det en aning men det kanske de tröttnat på. Serien har väl i och för sig heller aldrig varit någon ideologisk spjutspets, i synnerhet inte för tv-serietittare vars bekantskap med den "kvinnliga" transformern Arcee (hur hon nu stavar) trasade sönder den hårt intalade illusionen av att transformers är könlösa. (Visst, de heter saker som Ultra-Magnus, har "manliga" röster och gillar mest motorer och skjutvapen men ändå.) För min del har illusionen aldrig varit så svår eftersom jag nästan bara läst serien och därför bara känner till henne från två rutor i serieversionen av "the Movie" (där hon typiskt nog hade svårt att gå på egen hand).
U.J.
elin + robotar = sjukt otippat!!
SvaraRaderaJa, jo, det där med att det går snabbt. jag håller med dig om att det är för långa förvandlingar/transformationer, för många delar som klickar på plats. Det är väl det jag menar med snabbt, kanske: att jag skulle vilja få se det lite tydligare, lite mer förenklat. Vad fasen, det är ju för att mitt ideal är de tecknade filmerna som jag tänker att en del på bilen motsvaras av en del på roboten... I dessahäringa filmerna är det ju inte så, utan alla delar snurrar och viftar och blippar innan de s a s kommer på plats... Det blir mest en uppvisning i datoranimation, tycker jag. Så, jag antar att vi är överens egentligen?
SvaraRadera...och tove: haha! skönt att jag har i alla fall några otippade sidor!
Då menar vi nog lika men uttrycker det olika. Jag tyckte inte om alla dessa små små förändringar där roboten långsamt skulpterades fram. Det ska säga klonk-klonk-klonk så är det klart. (I filmen KAN de dessutom förvandla sig fort - det händer vid något tillfälle - men för det mesta föredrar de att posera framför kameran.) Och visst ska det synas var de olika kroppsdelarna hamnar i förvandlat läge. OP är faktiskt inte OP utan de där båda vindrutorna på bringan. En ganska stor del av charmen ligger i att notera att "hm... autobotens fötter består av framhjulen men på den där bedragaren ("decepticons" slog aldrig i serietidningsversionen) är det bakhjulen."
SvaraRaderaTrevliga små detaljer som att Prowl bär sina framdörrar som någon sorts vingar på ryggen.
Det ger en väldig lust att vrida och vända på dem (och leksakerna kan bara delvis stilla det behovet) och försöka begripa hur det går till. På ett plan är det förstås en konkretisering av personlighetsteckningen.
Nu ska jag inte få Transformers att verka som något mästerverk. Jag skulle gärna försöka men jag tvivlar på att det går. Det är ett intressant problem för oss som är födda kring -80 att en väldigt väldigt stor del av vår fantasi har vi fått från amerikanska leksakstillverkare och deras spinoffserier. I vissa fall är det nog lindrigare. Själv är jag nog ett allvarligare fall. Utan att ha haft kabel-tv har jag valsat igenom hela raden: Masters of the Universe, the real Ghostbusters, Dinoriders och Transformers. Dock alltid lite för sent, när vågen hållit på att ebba ut, om det är någon ursäkt.
U.J.