Bokmässan

Jag trodde att jag skulle skriva som fasen om bokmässan, när den väl kom, att jag skulle vara taggad och rapp och kanske till och med lite witty. Men icke. Den stora bloggtröttheten sänkte sig över mig samtidigt som mässan anlände med en stilla pysning till stan och ett himla stoj till min twitterfeed.
Inget att säga. Inget att rapportera. Både torsdag och fredag gick jag på seminarier, träffade folk, tänkte saker, tittade på folk och på böcker och på författare. Men när jag sen kom hem hade jag ingenting alls att säga. Nada. Nichts. Niente.
Nå, så får det väl vara, det är inte precis som att det just nu är brist på berättelser om just detta: inköpa böcker, bevistade seminarier, avklarade mingel etc etc etc. Lite till bristningsgränsen, kan tyckas.

Ikväll ska jag på förlagsmiddag, imorgon ska jag hjälpa till att riva montern som Fantasin delat ett hörn av. Sen är det över och mer än nånsin känner jag detta år att jag blivit överkörd av nåt som gått lite för fort. Vad hände?
Jag vet inte om det handlat om mig, att jag helt enkelt inte varit i fas. För mässan ÄR onekligen som roligast om man kan hitta sin överväxel och gå på den där extra lite sömnlösa energin i åtminstone tre dar, för att sen krascha rejält. Det har jag inte lyckats med i år. Hittade bara en stadig framåtväxel, som bar mig genom torsdan och fredan och sen gjorde mig lätt apatisk och matt. Som tur var blev jag utlockad av min herr redaktör igårkväll, vilket på något vis resulterade i att jag åkte hem (istället för gläntafesten) och skrev i ett par timmar. Vilket nog faktiskt var PRECIS det jag behövde.
Det svåra att vara precis i takt med hösten, med sig själv, och med bokmässan.