Kommande läsning

Mina reservationer just nu:

(samt Where the wild things are, men den fick inte plats i skärmdumpen)

Ser mycket fram emot att läsa Therese Bohmans roman! Jag har läst recensionerna lite selektivt, vill inte ha för mycket förhandsinfo. Och apropå det, vad är grejen med GP:s recensioner? Alltid lite surare, lite sämre. Herregud! Och att slänga ur sig en plot-twist på det där sättet, tack så väldigt mycket! Nå, inte för att jag tror att Thereses bok är den typen där just det spelar väldigt stor roll, men ändå. Där fick jag för mitt selektiva läsande av recensioner. Empiriska fakta i fallet med GP är jag själv, Jessica, samt nu då Therese. Fler exempel på "fel bok till fel läsare"?

Nåväl. Therese har förstås rätt i att man inte ska kommentera dåliga recensioner. Trots att det kliar i fingrarna litegrann. Men icket!

I övrigt är jag mycket glad åt att det är mera Fforde påväg åt mitt håll. Just nu är det ungefär det bästa jag kan tänka mig i livet. Faktiskt.

Kolla, kolla!

Jag har förstås vetat det rätt länge (det där är nämligen nåt man får betalt för, åtminstone en slant), men nu har Allt som återstår kommit i storstil!

En stor, lite blank bok med helt annat utseende än originalutgåvan. Det blir nog bra, tror jag. Både om man tänker målgrupp och vad gäller utseendet (som författaren alltså inte blir inblandad i).

Stora bokstäver. Författarens ben i nederkant. Konstigt skärpedjup...

Konstigt att det är jag som skrivit de där orden. Det är något som jag undrar om det nånsin kommer att normaliseras. Jag minns ju att jag skrivit det, jag vet det. Ändå minns jag det ju inte exakt, inte precis, inte ögonblicket då det skedde, eller ögonblicken – eftersom jag mycket sällan gränsande till aldrig skriver en scen så att säga i en sittning, eller tagning.

Mer Fforde – eller hur bloggen fick sitt namn

... sen läste jag The Well of Lost Plots också. Den var långsammare än de första två och inte riktigt lika bra. En mellanperiod, förstås, Thursday håller sig undan inuti fiktionen, bidar sin tid etc. Men den tog sig nåt fantastiskt i slutet.

Och sedan avslutade jag Something Rotten, som var right back on top.

Han har ett sätt, Fforde, att slänga in sisådär en femtio olika plott-trådar under vägen, som läsaren har fullt sjå att hålla i huvudet samtidigt och parallellt, och försöka fnula ut om de är av vikt eller inte, och på vilket sätt de hör ihop, fler och fler trådar och mer och med akuta problem för Thursday, och sedan under loppet av ungefär tio-femton sidor i slutet knyts allt samman mer eller mindre, jorden räddas, och Thursday, och krocketmatchen, etc etc. Jag uppskattar det väldigt mycket! Hade ett par egna teorier här, som jag tyckte var hemskt smarta (kopplingen mellan den hale politikern Yorrik Kane och Hamlets dödskalle, tex), men jag gick bet totalt. Na ja.

Det är allt jag vill just nu: läsa. Och gärna just detta. Litterära, smarta, hejdlösa, roliga och helt vansinniga berättelser. Idag tog jag mig dock samman och läste ut Giftträdets bibel (bloggning kommer såsmåningom, den är bokcirkelbok!), men jag har en glupande hunger efter mer Thursday Next. Och det lär finnas en till: First among sequels. Och ytterligare en som kommer till våren. Huzzah!

I brist på bättre: en enkät!

Jaja, ibland vill jag också vara med.

Så här:

1. Bäst i sommar?
Barbara Kingsolvers The Lacuna. Läs här och här.

2. Sämst i sommar?
Hesse, Stäppvargen. Jag tänkte att jag kanske borde, men kom inte ens halvvägs. Tjatigt, trist, gubbigt/grabbigt, gammalt. Hade ingenting alls att säga mig! (Skönt att veta.)

Humorn i det hela vad att även K och Jessica – nästan samtidigt – hade börjat läsa den, och ingen tyckte att det var nåt att ha. Strålande!

3. Vad har du helst läst på stranden?
På stranden har jag inte läst, där har jag ... badat. Men okej, jag fattar att den här frågan vill något. Men, alltså. Stranden innebär ingen annan sorts läsning för mig än resten av världen. Jag läser samma saker där som annars. Böcker jag inte släpper ifrån mig, böcker jag bär med mig. Men finns det för tillfället ingen sån bok så läser jag inte. Då jäser jag, pratar, bygger sandslott, badar, silar sand mellan fingrarna, tittar på backsvalorna.

4. Var har du läst mest?
I husbilen. Den har befunnit sig i Skåne, i värmlandsskogarna, i Gästrikland, längs vägarna. Men läst har jag, när kvällarna och nätterna och orken räckt till.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Som vanligt har jag misslyckats med att få tummen ur med De välvilliga. Den står i hyllan blank och tjock och röd, men jag kommer mig bara inte för. Trots eget intresse och stor hauss av A. Nå. Den ska ingenstans. Det kommer väl.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ny? Som i nyutgiven? Knappast. Kingsolver rätt så ny i och för sig, men inte pinfärsk. I övrigt Isherwood, Kingsolver igen (The Poisonwood Bible helt nyligen). Dödsklockan av Kerstin Ekman för fem kronor i Sandviken, inklämd bland idel skräp (Harlequin).

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Korsade klingor, om fäktning. Jupiters öga, av Oline Stig. Mer av Jasper Fforde som jag nyss upptäckt. Mer ungdomsböcker.

(enkät från Bokhora)

Romanen. Igen.

Pratade med K idag och vi var så alldeles intill formuleringarna överens om våra perioder av icke-skrivande: det är som att man blaskar på ytan av livet. Man gnetar på, man har det trevligt, men man når aldrig riktigt in till nåt på DJUPET.

En brist.

Jag arbetar med det där just nu. Att närma mig igen. Det är en startsträcka, en tröskel, den måste helt enkelt övervinnas!

Skrev lite igår. Skrollade mig igenom det mesta, förutom slutet. Petade. Tittade. Kände efter. Försökte.

Idag mer: lite faktiskt skrivande.

Att detta som inte är något stort egentligen kan ta så mycket energi, kan ha så mycket motstånd i sig! Den riktiga lusten finns inte här. Den finns i hittepået, i det första, i skapandet, i flödet. Det här är – trots allt – REDIGERING. Fastän det även här förekommer skrivande av stycken, nya formuleringar, nya idéer, så är det något annat. Förbättringar av något som redan finns. Puts. Egentligen är det ju roligt: att (då och då) kunna se att texten faktiskt är bra, och att jag kan göra den bättre. Men. Bekvämligheten infinner sig också snabbt: ett lite håglöst petande och skrollande. Jag gulmarkerar stycken och skriver nån kommentar till mig själv om vad jag borde göra. Men gör det inte. Lathet!

I Thursday Nexts universum skulle det finnas nåt straff för den typen av underlåtenhet. Jag skulle fått Jurisfiction på halsen kvickt som bara den. I vårt universum är det bara en deadline (15:e september) som långsamt kommer närmare, men på något vis inte tycks särskilt skrämmande längre. Och om det är bra eller dåligt kan jag inte avgöra.

Lost in a Good Book

Mer Jasper Fforde. Å, vad det är fint att upptäcka romaner man borde ha funnit för längesen, och nu en kort stund till har framför sig. Njutningen!

Och jag hade rätt: det ska ju definitivt läsas på engelska. Jösses. Lova mig att ni inte försöker på svenska!

LIAGB (som vi väl kan kalla den) tar vid där The Eyre Affair slutade. Thursday Next jagar vidare efter skurkar (Acheron Hades var ju faktiskt bara den TREDJE värsta skurken i världen ...), litterära komplotter, reser i tiden tillsammans med sin far, har hela jorden att rädda (12:e december förvandlas annars allting – ALLTING – till en underlig rosa klegga), samt sörjer att Landen, hennes make, blivit utraderad av überföretaget Goliath, med benägen hjälp från The ChronoGuards (han räddas helt enkelt inte längre till livet av sin far när han håller på att drunkna som barn, utan drunknar verkligen). Tack och lov lever han fortfarande i Thursdays minnen, men bara där.

Det är vansinnigt roligt, nästan hela tiden. Och bildat. Och smart. Och bra på riktigt – tror jag! (Men vad är litterär kvalitet egentligen?) LITTERÄRT är det åtminstone så det förslår, jag måste nu ge mig ut på en liten googletur efter namn, titlar, etc. Klassisk engelsk litteratur (förutom lite Brontë) är faktiskt inte min avdelning, så här känner jag mig då och då lite vilsen.

Imorrn ska jag ta och låna med mig nästa: The Well of Lost Plots, om ingen har ryckt den från hyllan för mig.

Å, förresten, varsågoda:

"Good afternoon, Mr Cat."

The cat's eyes opened wide and the grin fell from his face. He looked up and down the corridor for a few moments and then enquired:

"Me?"

I stifled a laugh.

"I don't see any others."

"Ah!" replied the cat, grinning more than ever. "That's because you have a temporary form of cat blindness."

"I'm not sure I've heard of that."

"It's quite common," he replied airily. "I suppose you have heard of knight blindness, when you can't see any knights?"

"It's night, not knight," I corrected him.

"It all sounds the same to me." (s.163)

Thursday Next möter Cheshirekatten (som efter att countygränserna flyttats numera heter "Unitary Authority of Warrington Cat") i ... well ... Biblioteket.

En liten spya på kvällskvisten

En del jag känner sätter sig och läser sina texter när de är lite låga eller deppiga. Med strålande resultat, givetvis. En ständig källa till tjat och förmaningar, samt sedermera förstås även internskämt. Själv har jag inte det problemet, eller den läggningen, eller den dragningen. Icket.

Däremot sjunker jag gärna ner framför datorn och läser bloggar, tweets (säger vi så på swensko?), artiklar, diverse, whatever. Vilket gudarna ska veta inte nödvändigtvis är bättre. Tvärtom? Jag vill visserligen inte kräkas på min text, men kanske stundom på allt annat. Andras text, andras liv, mitt liv, kulturen, Kulturen, Stockholm, ja herregud kanske särskilt på Stockholm. Och det spelar ingen roll att jag varken BOR där eller VILL bo där, den sugande kraften från det där högenergiska svarta hålet som är kulturvärlden i huvudstaden når ända hit, ända hem.

Jag vet inte vad det är. Texter, cirklar, relationer, krav, redaktioner, utrop, tillrop, hejarop, litteratur, bloggar, filmer. Saker jag gillar eller inte gillar.

Lite som att läsa inredningstidningar och deppa över sitt eget hem. Eller fitnestidningar. Ja. Men det är på något vis nästan värre med all denna kultur, detta samlade tryck från alla de där människorna som tycker saker och producerar saker och förväntar sig saker och ... äh.

Alla hänger ihop också, de där cirklarna är så jävla små. Och jag är en del av detta, kanske möjligen eventuellt är det just DET som driver mig till vansinne? Att jag inte är utomstående? Att jag sitter här vid mitt skrivbord i Göteborg och skriver liksom för mig själv (men med undertecknat kontrakt i jösse namn) – det har ingen betydelse. Jag ingår. Jag är en del av. Och det är just nu och just här inget positivt inkluderande med det. Kanske var det den känslan, alltså den motsatta: känslan av att INTE höra till – som gjorde att vi startade Fantasin 2004? Ja, kanske. Nu är det förbi, alles ist vorbei, och jag sitter här och pallar inte trycket från det där stormande snattrande smattrande.

Ta detta inlägg för vad det är, bitte!

Var är Jane Eyre?

Jessica har pratat om den här boken rätt länge, liksom pushat mig: "Men, har du inte läst den än?!". Nu äntligen härom dagen på jobbet slank den ner i väskan (en fotnot: detta med bibliotekariers bärande av böcker till och från hemmet! "Har du läst den?" "Njä, men jag har haft den hemma...").

Läste den i två sittningar (liggningar?), senast igår när A var på äventyr med min dator. Låg raklång i soffan hela kvällen och läste. Heja!

Jag börjar allt mer tänka att romaner som är engelskspråkiga i original också borde läsas på original. Var det Isherwood som ledde mig in på detta spår, efter åratal av tvekan (skamset brukar jag säga att jag inte läser så mycket på engelska. But WHY?!)? Jo, tror det. Denna lästes dock på svenska, men jag tänkte redan kort efter att jag läst ut den (förflyttad till sängen) att jag både/ville läsa om den, och då blir det väl på engelska: The Eyre Affair.

Alltså, vilken bok. Vad ska jag säga? Den svenska "baksidestexten", placerad på en flik i början, är gräslig. Återberättar saker ur romanen som vore den något annat än den är. Visst har romanen undertiteln "Ett fall för Torsdag Nesta", och visst har intrigen deckarinslag, visst, alltihop bärs upp på det viset. Men. Men! Man har helt misslyckats att få fram de andra nivåerna. Nåväl. Hur SKA man då säga vad den handlar om? Ett samhälle som på vissa sätt är modernt, och samtidigt tycks fixerat vid tidig engelsk litteratur. Ett samhälle med "littkrimmare" som löser fall relaterade till litteratur. Ett samhälle där Wales är Folkrepubliken Wales och där England och Ryssland fortfarande 1985 krigar om Krim.

Huvudpersonen Torsdag Nesta (i original förstås Thursday Next – överlag tycks översättandet eller icke översättandet av namnen lite godtycklig.) är en kvinna som arbetar som just littkrimmare, och blir inblandad i jakten på überskurken Acheron Hades för att stoppa hans planer, som bla innefattar att "stjäla" personer ur romaner och ha ihjäl dem - vilket, om stölden görs ur originalmanuskriptet, innebär att vederbörande försvinner ur alla upplagor av boken. Därav möjligheten att kidnappa Jane Eyre ur Brontës originalmanuskript. Å, dessa möjligheter!

Och, förstås, Jessica hade rätt: det var en bok för mig. Det ÄR en bok för mig. Så mycket litteratur och litterära referenser. Så mycket vanvördig lek. Så mycket bisarrerier. Och så en (stor) dos science fiction (eller vafan det ska kallas egentligen, allt samman försiggår ju i den här världen, den ser bara VÄLDIGT annorlunda ut...). Och bara grejen med just Jane Eyre. Rätt uppför min gata! Å Mr Rochester! När han dyker upp första gången (i samband med en näsduk märkt E F R) skrattade jag högt, eller hojtade kanske.

Så otroligt roligt skrivet, och så helt rätt uppfattat. Resan in i romanen Jane Eyre, och uppnåendet av ett annat slut (tidigare slutar romanen med att Jane följer med tråkmissionären till Indien!) är strålande. Hur personerna i romanen har det när de inte är med – romanen följer ju Jane, eftersom hon berättar i jag-form. Så länge Torsdag håller sig undan för Jane kan hon befinna sig på Thornfield Hall i lugn och ro ... eller, nåja, Hades finns där ju också, och lurar i skuggorna.

Nå, kära läsare, hur är det? Är jag (som vanligt) långt efter – har ni alla redan läst denna roman? Om inte: läs!

En liten paus, bara

Jag har inget att säga. Det är sant, för tillfället. Men jag förväntar mig att sägandet snart kommer tillbaka. Till exempel i takt med att den där höststormen vid horisonten som vi kallar Bokmässan drar allt närmare med både mörka skyar och divine light.

Eller i takt med att jag åter närmar mig romanens slutredigering igen efter lite uppehåll.

Eller i takt med att vindsröjningen på Älvsborgsgatan framskrider.

Vi får se.

Till dess:

En fin låt. Och en till. Och ännu en.

Just nu läser jag

(för att marginalen inte räcker till)

Isherwood, A meeting by the river.

Jag fortsätter så sakteliga att läsa mig igenom författarskapet. Fortsatt intressant och njutbart, även om detta inte är en av favoriterna. Trots indien, brödrarelationen etc. Är det det där att jag aldrig riktigt lärt mig älska brevromanen?

Kingsolver, Giftträdets bibel. Bokcirkelläsning i svallvågorna efter The Lacuna. Hittills inte lika överväldigande, och jag vet inte riktigt varför jag inte valde att läsa den på engelska ...

Borges, Fiktioner. Efter tips från T. upptäckte jag Borges bara härom dagen. Underbart! Var har han varit hela mitt liv?! Koncentration, bisarr humor, en lärd ton ... det är så right up my alley.

Och sen slänger jag in nån ungdomsbok då och då, i jobbets ärenden. Senast Celia Rees Pirater! (jag vet, jag vet. Rulla ni med ögonen, det gör jag åt mig själv också.)

Att ha roligt medan man håller på

Det finns ett skrivande som bara är skrivande. Som är lust. Som är skiljt från redigerandet av roman, eller funderandet över nya, andra, möjliga, kommande idéer.

Det är ett skrivande som är mycket mycket svårt att uppehålla, men som ger mig en enorm tillfredsställelse när jag lyckas. Där är det förbjudet att fundera över hur nåt byggs upp, vad som krävs för att nåt ska funka. Redskap och verktyg alltså bannlysta: det ska bara handla om lusten, om språket, om att skriva skriva skriva. Det behöver inte vara flödesskrivning för det, det kan få tänkas efter och filas, och formuleras om. Men det får inte blandas in tankar på ”vad skulle detta kunna bli?”

De tankarna är livsfarliga.

De tankarna leder raskt in på saker som i vissa skeden kan stoppa den där lusten. Tankar på form, tankar på bransch, tankar på IDÉ. Åh, mördande mördande mördande.

Just nu, parallellt med redigerandet av roman, försöker jag bygga ett sådant skrivrum åt mig själv. Jag har något, det finns ett textdokument som växer och växer, men inte för att jag BYGGER, utan bara för att jag låter mig själv ha riktigt jävla skitkul medan jag skriver. Det är svårt.

Kanske ska det vara så här nu: att skrivandet och genomförandet av inte bara en utan faktiskt snart två romaner gör att tankarna på hur och vad och när och vem etc. etc. blir allt mer oundvikliga?

Det är därför jag tramsar. Det är därför det där textdokumentet jag just nu släpper in mig själv i är både oväntat och näst intill otänkbart. Faktiskt. Och jag låter det vara det. Otänkt. Oövertänkt. Det är bara skrivande. Det är språk och idéer och nöje. Jag märker att jag behöver det väldigt mycket. Det är dämpning av oron kring tankarna på vad som ska komma sen, efter den här romanen nummer två. Idéer? Projekt? Det är vansinnigt befriande att kasta sig ut i något som INTE är ett projekt. Som är en idé men bara för mig, för min egen skull.