Romanen. Igen.

Pratade med K idag och vi var så alldeles intill formuleringarna överens om våra perioder av icke-skrivande: det är som att man blaskar på ytan av livet. Man gnetar på, man har det trevligt, men man når aldrig riktigt in till nåt på DJUPET.

En brist.

Jag arbetar med det där just nu. Att närma mig igen. Det är en startsträcka, en tröskel, den måste helt enkelt övervinnas!

Skrev lite igår. Skrollade mig igenom det mesta, förutom slutet. Petade. Tittade. Kände efter. Försökte.

Idag mer: lite faktiskt skrivande.

Att detta som inte är något stort egentligen kan ta så mycket energi, kan ha så mycket motstånd i sig! Den riktiga lusten finns inte här. Den finns i hittepået, i det första, i skapandet, i flödet. Det här är – trots allt – REDIGERING. Fastän det även här förekommer skrivande av stycken, nya formuleringar, nya idéer, så är det något annat. Förbättringar av något som redan finns. Puts. Egentligen är det ju roligt: att (då och då) kunna se att texten faktiskt är bra, och att jag kan göra den bättre. Men. Bekvämligheten infinner sig också snabbt: ett lite håglöst petande och skrollande. Jag gulmarkerar stycken och skriver nån kommentar till mig själv om vad jag borde göra. Men gör det inte. Lathet!

I Thursday Nexts universum skulle det finnas nåt straff för den typen av underlåtenhet. Jag skulle fått Jurisfiction på halsen kvickt som bara den. I vårt universum är det bara en deadline (15:e september) som långsamt kommer närmare, men på något vis inte tycks särskilt skrämmande längre. Och om det är bra eller dåligt kan jag inte avgöra.