torsdag 19 november 2009

Paus i skrivandet

Jag har skrivit ut texten för att A. ska läsa den, nu väntar den. Jag väntar också. Allt står stilla. Novemberregnet är långsamt, grått, ständigt. 
Jag tänker på texten och som så ofta undflyr den mig. 
Vad har jag? Vad finns? Vad syns? 

När jag pratar om texten, om förutsättningarna platsen tiden människorna i den så kan jag bli rädd att jag inte lyckats ANVÄNDA allt det där. Där finns så mycket. Och som Jessica sa: GRÄV DÄR DU STÅR! Ja, det är det jag försökt göra. Men hur väl fungerar det? Genomförandet av idén, detta svåra svåra. 
Att det ska vara så svårt att förhålla sig till sin text! När jag befinner mig inuti den så ser jag det, känner det, andas det. Men nu, utifrån, ett halvt steg bort: ? 

Och för att det är min enda referens försöker jag minnas hur det var när jag skrev debutboken. Hur kände jag? Hur tänkte jag? Var det så här?
Nej, jag tror att jag var mycket mindre fokuserad på Att Bli Färdig. Det är en plåga som kommit nu, med bok nummer två. Allt som återstår bara skrev jag, skrev och skrev och skrev och lät det ta tid. Det fanns inga krav andra än att skriva den. Det borde det ju inte göra nu heller, men jag skapar kraven inuti huvudet. 
Att det finns en punkt då debuten gavs ut gör att tiden mellan och nu kan mätas och sträckas ut och tyckas bli lång. Men!, jag har ju faktiskt bara skrivit på detta nya i lite mer än ett år (jag började, enligt mina worddokument, den 17 augusti 2008). Debuten tog tre år att skriva, minst. Kanske fyra. 
Tiden är inte viktig, varför är det så svårt att begripa? 

Och varför spelar allt detta irrelevanta så stor roll i skrivandet? I tänkandet? I koncentrationen? 
Bort det! som August skulle ha sagt. 

måndag 16 november 2009

Inköp av litteratur

Ja, ja, jag vet. Vi har massor av böcker, jag arbetar på bibliotek. 
Men jag kan inte låta bli! 
Samtidigt som jag betalade förra Adlibrisfakturan klickade jag hem tre böcker till: 






Haha, så sobert, så smakfullt! Så god smak, rakt igenom! 
Tur då att jag är så ödmjuk och inte gör nån affär av det. 

Heterofiering

Den utmärkta och intressanta bloggen Band of Thebes gör mig uppmärksam på att Colin Firth "loses his gay lovers" i den andra trailern till kommande filmen A single man (som jag ser fram emot!). 
Kolla själva!

Första trailern:


Andra, heterofierade trailern:


Filmen bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn, som jag tänkte ta och läsa så småningom. Eller helt enkelt lägga i bokhögen bredvid sängen...

söndag 15 november 2009

Den ljusnande framtid

Beställde just en väggkalender för 2010:


Full av oldies-affischer, lovely!

Lika som bär

Sharmila Tagore, bollystjärna.

 
Min mamma.

lördag 14 november 2009

Texten

Tror att jag kanske möjligen skrev slutet nu för en liten stund sedan. Avslutningen på det som redan var slutscenen. Det var tre-fyra rader bara, och/men det fanns något där som jag tycker om. En ton, ett ihopknytande kanske, utan att tillsluta. En rörelse vidare, en aning om något. 
Svårt, givetvis, att skriva om här. 
Men nu börjar texten närma sig den punkt då A. ska läsa. Kanske nu i veckan? Jag försöker att skriva ut några ställen markerade med […] innan dess bara. Men också våga lämna det öppet så att han ser var skarvarna är, att jag vet att det glappar. 

fredag 13 november 2009

Motståndet

Jo, jag såg ju den där filmen
Jag hade allt ganska rätt i alla fall, en viss romantisering var det. Men främst: varför tror man att man måste hotta upp en redan vansinnigt spännande historia? Varför slänga in alla dessa ingredienser som bara är slitna? 
En bortprioriterad blek hustru som klagar (inte vet jag, men det kändes faktiskt INTE särskilt 40-tal). Mads Mikkelsen kunde inte heller rädda det från att kännas som att filmen försökte göra Citron till en mer "modern" man. Det blev bara knepigt. 
En fullständigt orealistisk shoot-out med en resväska full av vapen och typ tvåhundra gestapo-soldater mot EN motståndsman (som redan har ett skott genom lungan, förstås). Det må vara sant, men det funkar helt enkelt inte! Det är inte trovärdigt. Där spårade filmen ur litegrann. 
Och sedan: "Den mänsklige skurken", hur trött är man på den klichén? Väldigt! (Helt bortsett från, alltså, att skurkar såklart kan vara mänskliga. Jag talar inte om verklighet eller sanning här, jag talar gestaltning på film (och i text).) Den visserligen onde men ändå till sist medkännande danske (fast tyske, förstås) Gestapochefen Karl Heinz Hoffman, som liksom ska förstå motståndsmännen och respektera dem (de är ju män allihop yada yada, så tröttsamt) och i slutet till och med skäller ut soldaterna som skändar dem... Fullständigt icke trovärdigt. I verkligheten tippar jag att Hoffman såg rätt lite av de avrättade motståndsmännen. 
Birkeland skriver om Hoffman: " [han] kom alligelvel til at stå for en radikalisering af Gestapos metoder og herunder anvendelse af tortur." I filmen är han skallig/rakad, med hårda drag. På bilden i boken är han mörklockig och leende med två småbarn och en hustru. Givetvis mycket mycket otäckare. 

Det som ändå funkade var nog trots allt psykologin, att vara del av en Likvideringsgrupp (även om de förvisso fick det att se ut som nån sorts superkommando och inte så kaosigt som det nog var), att faktiskt ha som daglig sysselsättning att skjuta människor. Pressen i detta, det absurda. 
Den unge rödhårige motståndsmannen, Flamme, var välspelad och gripande (Thure Lindhardt). Jag kan aldrig riktigt avgöra om det är filmen eller jag som romantiserar (säkerligen den senare, men kanske också den förra). Men: en sammanbiten haltande motståndsman – hey, jag är såld! (Det var den ytliga delen av bloggposten. Sorry.)

Spännande var det, och välgjort för det mesta. Men att allt måste kryddas så mycket! Var det inte spännande nog att vara motståndsman i ett ockuperat Danmark, att ha både Dansk politi och Gestapo efter sig, riskera fängelse, tortyr, koncentrationsläger. 

tisdag 10 november 2009

Sådan är kapitalismen

Var på bio i helgen och kollade på Michael Moores senaste: Capitalism: A love story
Fantastisk! 

Inte som film i första hand, men som pepp. Missförstå mig nu inte: jag menar bara att det är rätt ointressant att diskutera Moores filmer utifrån begrepp som "filmkonst". Men som budskaps-filmer, absolut! Moore vet vad han gör och han gör det bra. Här har han också verkligen använt sig själv och sin mediepersona: den där liksom sävligt uppretade och besvärlige. Nu VET dörrvakterna att det blir problem när han dyker upp. 

Och: han måtte ha en stab av folk som sitter och genomsöker diverse arkiv för rörlig bild: reklam, femtiotal, nyheter... Allt finns ju där, det är snärtigt klippt och musiksatt och det funkar otroligt bra för att kontrastera till eller förstärka det han vill få fram. 

Men framför allt är det förstås budskapet jag gläds åt. Han är patriotisk och genomamerikansk och kallar det visserligen (bara) för demokrati, men nog fasen är det "that other -ism" (som han vid ett tillfälle kallar det) som man tänker på? Upp till kamp! tänkte jag och gick ut med ett stort leende. Det finns alltså hopp.

Moore har dramaturgin för sig också: först presenteras bakgrunden, sedan bryter en ekonomisk kris utan dess like ut, därefter följer begynnande protester från Folket och så tillslut alltså: Yes We Can! och Obama väljs till president. Yay! Tillbaka till Folket, som nu stärkts i sina protester och så: Finale.
Låter det som att jag raljerar? Det gör jag faktiskt inte! Själva dramaturgin är ju tydlig nog, men en film om kapitalismen hade ju kunnat bli förtvivlat torr/trist/deprimerande utan dessa lite snärtiga grepp. 

Stor humor i detta att man beskyller Obama för socialist där borta, och Moore konstaterar torrt att "the more people talked about it, the more young people got curious and started looking it up". Heh! 
Men hur bisarrt är det inte att Obama säger till en man i en folksamling att han tror på att om ekonomin är bra för de längst ner så är den bra för alla, hela vägen upp – klipp till samma man som med armarna korsade över bröstet säger: "I don't want any socialism in this country". Suck. 
För mig är det obegripligt att man INTE kan tycka att det låter som en bra idé. 

På eftertexterna en Sinatra-klingande engelsk version av "The Internationale". Helt fantastisk! Men svår att få tag på, verkar det. 
På tal om musik hittade vi oss genom filmen ett nytt favoritband, jag och A., (som alla säkert känt till i hundra år, ursäkta i så fall): Penguin Café Orchestra! Deras musik ljöd i lägenheten hela lördagen och en bit av söndagen också. Det var den catchy biten av den här som fångade mig: Music For A Found Harmonium.
Kolla upp!

måndag 9 november 2009

Modstandsbevægelsen. Igen.

Den här ska jag kolla på någon dag framöver: 



Inga skyhöga förväntningar direkt. 
Jag misstänker nämligen (det är delvis affischen som gör det) att den gör sig skyldig till viss romantisering av 
a) motståndsrörelsen och (framför allt?) 
b) våld. 
Så vanligt. Så lätt hänt, verkar det som. Alltså: en grop man måste akta sig jävligt noga för att inte falla i.
Flammen och Citronen förekom eller snarare skymtade förbi i Birkelands bok. och eftersom jag just nu när ett passionerat intresse för dansk motståndsrörelse, så... Och med min bakgrundskunskap i färskt minne tror jag nog att det ska kunna bli intressant. Återkommer (troligen) med rapport.

Uppdatering: jag älskar att affischen är skrynklig på bilden!

söndag 8 november 2009

Närkontakt

På lustiga vägar kom vi att prata om ljud och filmljud igår. Rena klanger och toner som i introt till Also sprach Zarathustra. A. kommenterade att Närkontakt av tredje graden hade samma sorts toner, och jag satt som ett frågetecken. Så den rotade vi fram i hyllan och kollade på, mycket otippat. 


Från 1977, men faktiskt Sci-Fi som fungerar riktigt bra fortfarande. Inget skjutande, inte så värst mycket springande. Otroligt skönt tempo och jag gillade att fokus låg på människornas besatthet istället för eventuella faror och våld. Ändå var det bitvis riktigt spännande. 
Alla äventyrsbitar höll rätt fint, men när det skulle börja handla om människor svajade Spielbergs handlag lite. Ett segt mittparti med byggandet av en jättelok kopia av det där berget, Devils Tower inne i huset. Besatthet i all ära, men då ska den ju vara trovärdig också! Och som vanligt funkar over-the-top sämre än subtiliteter...

Innehöll en vansinnigt söt unge som dessutom lurats att agera helt strålande: 
Det visade sig att vi oss själva ovetande hade en special edition av filmen, med två skivor (inte nog med att vi över huvud taget hade den, alltså)! Kollade även på "dokumentären" om hur filmen gjordes. En rolig sekvens om hur Spielberg fick pojken (Cary Guffey) att agera som han gjorde i en viss scen. Två filmarbetare klädde ut sig till gorilla respektive clown, och stod i det rum till vilket pojken skulle springa. Han tittar upp, får syn på clownen och börjar nästan le, sen ser han gorillan och blir först lite rädd, men då tar filmarbetaren av sig gorillahuvudet och pojken ser mindre rädd men fortfarande undrande ut. Det funkar så vansinnigt bra i filmen! 
Påminner om när A. regisserade en liten tjej till Sommarlek, och fick reaktionsbilder genom att stå bakom kameran och rita olika figurer i luften åt henne, som hon skulle gissa. Fantastisk barnregi! 

Som hängivet fan av all things hindi njöt jag förstås storligen av sekvensen från Indien med de sjungande massorna som på frågan om Kahan hai...? Varifrån hörde ni tonerna? svarar med:


Upar! (eller vad de nu verkligen ropar i filmen...)

torsdag 5 november 2009

Taget af tyskerne - om danskere i 2. verdenskrig

Jag köpte ju, efter tips från J., en bok om danska motståndsrörelsen, Taget af tyskerne, av Sven Arvid Birkeland. I synnerhet handlar den om de tillfångatagna motståndsmännen, om tortyren av dem och om de spår som detta har lämnat hos dem och deras efterkommande (i tredje och fjärde led). 

Jag har  plöjt mig igenom den och läste ut den nu idag. Oavbrutet intressant! Mycket mycket otäck. Mycket klarar jag på något underligt sätt att läsa, eller åtminstone skumma mig igenom, men beskrivningen av hur man gör för att hänga barn (som är för lätta för att dö av den metoden) gjorde mig alldeles vilse och yr av avsmak och sorg igår kväll. 
Idag grät jag lite över ett sista brev från en dödsdömd ung man till sin käraste.
 
Det är ett fantastiskt arbete han lagt ner, Birkeland, som intervjuat alla dessa människor och satt in det i sitt sammanhang. Visst är det vissa saker som jag inte är helt med på – referenser till särskilda datum under kriget, t.ex., men inte behöver man vara dansk för att begripa. Så allmängiltigt. Så intressant också detta att det är vårt grannland och/men att situationen här såg så helt annorlunda ut under kriget, och alltså även efter. 

Alla dessa berättelser om att återvända från fängelse/tortyr/koncentrationsläger och försöka återgå till ett alldeles vanligt liv. Ett begynnande femtiotal med en idé om att man skulle tiga och gå vidare. 
Alla familjer som det påverkat, och fortfarande påverkar. 
Alla dessa skrämmande samstämmiga berättelser om att sova med ljuset tänt/med radion på/med mardrömmar/med vapen under kudden. 

Vad jag sen använder denna läsning till, hur det sipprar in i skrivandet och texten, det kan jag tyvärr inte berätta för er, kamrater. Det återstår för mig att veta och er att upptäcka. 

(Som en fotnot kan jag meddela att jag numera tänker på danska.)

Ett pratigt inlägg om LITTERATUREN

En del saker är svåra att skriva eller säga utan att det låter platt och/eller klyschigt. Men: litteraturen är ändå fantastisk. 
Det slår mig (nästan) varje gång jag är ute och pratar om romanen. Jag har suttit där vid mitt skrivbord och hittat på en massa saker, skrivit och skrivit och gnetat ihop en helhet och så kan någon (som idag) sitta vid ett bord och titta på mig och säga att det är sant, det där kan jag ju inte bara ha hittat på. Som beröm, alltså. Och det är förstås beröm, men det blir dubbelt, det där. För det är ju inte sant. Det var inte något jag visste när jag började skriva, det kom, det gav sig, det blev. Jag har skrivit fram det: det blev sant
En annan man sa att alla de där dofterna jag beskriver (hästgödsel, kodynga, matos medmera), det kan man ju ändå inte hitta på, dem måste man ha känt! Och jag sa inget, men det är ju inte (heller) sant! Är det något jag har hittat på så är det just dofterna. Helt och hållet, till hundra procent, inte ens bara de där bondgårdsdofterna. Allihop. 
Jag känner nämligen ingen lukt, har alltså inget luktsinne. Anosmi heter det, det kan jag skriva mer om en annan gång. 
Men för mig är det på något vis ett yttersta bevis för att hittepå tar en vart som helst, ja: hela vägen fram. Inget slår hittepå, inte ens verkligheten. 
Och, som Stewe Claeson en gång sa på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje (om en text där allt liksom av misstag var gult, och som mycket riktigt handlade om avund och ovilja): man vet mycket mer än man tror. 
Det finns ju där. Det skrivs fram, det blir sant. 
Jag märker det nu, i arbetet med roman nummer två: jag har skrivit in saker som långt långt senare visar sig stämma. Trots att jag då inte trodde mig veta det jag vet nu om personerna. 

Research

Senaste fyndet bland mina långa vindlande surfningar efter information om jag-vet-inte-vad:



Tänk om man faktiskt kunde köpa alla böcker man hittar. Den här finns (åtminstone delvis) på Google Books, men ändå.

onsdag 4 november 2009

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Bokcirkelträff på Lerumsbibblan igen, nu var det Mot fyren vi hade läst. Vi var två som gillade den (mycket!) och resten, dvs fyra personer, som ogillade den (mycket!). 
Det poetiska, det svävande, de långa meningarna, de underliga glidningarna från person till person, miljöbeskrivningarna, tidens gång i det korta mittersta avsnittet – allt detta var sådant som vi två alltså tyckte om och fann njutbart, och de fyra ogillade. 

Jag har läst romanen en gång tidigare, för (vad som känns som) länge sedan. Jag minns fortfarande mycket starkt bilden av köksbordet uppe i trädet, samt parentesen i mittavsnittet som berättar om Mrs Ramsays död. Det skakande i detta sätt att göra det på. Tiden går och vad är vi annat än parenteser? Banalt, ja kanske det, men också sant, visst? 
Ja, det är en mycket bra roman, men visst kräver den koncentration! Visst är den någonting eget? 
Hur Woolf fångar kvinnornas ständiga blick på männen och deras sätt att ge dem uppmuntran, medkänsla, en blick, ett leende i rätt tid för att stabilisera dem! Och så konstnären Lily Briscoe som träder utanför den traditionella kvinnorollen – hon blir inte gift, hon blir inte mor, hon målar! – som mycket tydligt ser männens behov av det där men i det längsta försöker undvika att ge dem det. Strålande.
Jag vill läsa Mrs Dalloway. 

I bokcirkeln är det till nästa gång Kärlekens raseri av Ian McEwan. Enduring love heter den i original, visst är det en mycket vackrare titel?


måndag 2 november 2009

Kvällsljus över Masthugget, 2

Jag skriver, tycker att det går framåt (men hur vet man, hur vet man någonsin??)

Hela dagen jämngrå med strilande regn. Så plötsligt hände något utanför fönstret, jag tittade upp och himlen var rosa. Ett ögonblick bara (länge nog att låta sig fotograferas), sedan stängdes molntäcket igen och himlen gjorde plats för skymningen. Nu är det redan mörkt.