Såg precis A woman under the influence.
Sorgligt outbildad på Cassavetes, men det skulle kunna bli bättring nu! Det här var i alla fall mycket spännande. Långa märkliga scener, prat och prat och speciella vändningar. Skiftningar i henne, i spelet, i relationerna.
Deras relation: jag gillar hur den skildrades. Att den var uppåt och neråt, att allt ställdes på ända hela tiden. Scenen där han först skriker i telefonen att läkaren måste komma, och sedan ber henne om ursäkt när läkaren väl kommer.
Gena Rowlands spel! Ibland möjligen att jag inte riktigt trodde på "galenskapen" men mestadels: så fint! Hennes grimaser, hennes små ljud, hennes gester, hennes missnöje och osäkerhet. Allting utanpå.
Ansiktet! Blicken!
Jag gillade långsamheten, rörigheten, scener som tilläts ta tid (att barnen bars uppför trappan och sen sprang ner igen flera gånger i slutet innan det blev stilla), dialoger som var mysko på ett väldigt realistiskt sätt. Spaghettiscenen i början var fantastisk!
Men vad bör man alltså fortsätta med av Cassavetes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar