Både hyllad, kritiserad och storsäljande egyptisk roman av Alaa Al-Aswany, berättelsen cirklar kring människorna i och kring ett hus i Kairo. En sån där myllrande, mångröstad roman...
Jag tyckte att den var rätt tramsig, faktiskt: både ytlig och klyschig ("En såpa", sa min kollega). Kvinnorna var alla beskrivna med oerhört fokus på utseendet, yppiga, kurviga, urringade. Deras funktion i första hand att erbjuda männen sex, mer eller mindre ofrivilligt. Och det är ju fine om man vill skildra hur det kan gå till i världen, men LITE mer substans tycker jag nog att man kan kräva i vilket fall.
Vi pratade bland annat om omslaget: det ovan kontra det oerhört fula pocketomslaget som jag ansträngde mig för att inte posta här. Vi var rätt överens om att bilden här signalerar något annat än vad boken faktiskt var, lite mer av "seriös roman", lite mer angelägen samhällsskildring, lite mer tyngd. Jag blev rätt förvånad av romanen, jag hade förväntat mig något annat (men den var ju så poppis och utlånad där ett tag, borde mitt elitistiska hjärta ha anat oråd?).
Sak samma (eller värre) med skildringen av de homosexuella (männen). Här går Al-Aswany i den klassiska gamla fällan att skildra homosexualitet som SEX i första hand. En av bögarna blir dumpad av sin pojkvän och hans första reflektion är inte hjärtesorg utan att han nu kommer att bli tvungen att gå ut och ragga för att få ligga. Och, visst, så kan det förstås vara, men NÅGOT mer kan man väl kräva? Att sedan till råga på allt resonera kring att homosexuella passar för vissa yrken på grund av sin läggning [suck!] – jaha, och vilka yrken passar heterosexuella för?
Jag skulle inte ha läst ut boken om jag inte varit tvungen, den kommer inte att lämna något bestående avtryck i mig.
Till nästa månad ska vi läsa "Mot fyren" av Virginia Woolf. Läste den för flera år sedan och ser fram emot att läsa den igen.
... och vilket vackert omslag!
