Manifest i efterhand

Många har skrivit om de där två manifesten, och den där stormen som blåste upp och inte riktigt tycks ha lagt sig riktigt än. Therese här,  här och här, Bernur, Malte. (Jag orkar inte mer, ni kan väl googla själva?)

Jag hade en hel lördag i bilen på mig att tänka över det första manifestet: fyra timmar med Jessica och tre timmar själv... Det var nära ett tag (bilkö, hetta, avgaser) att vi skrev ett motmanifest. Så uttråkade av det där negationernas manifest: varför skriva om vad man INTE vill? Varför lyfta fram vad man upplever som problem i samtidsprosan genom att sparka på andra författare?

Sedan besinnade vi oss (IKEA, motorvägen söderut) och prioriterade det egna skrivandet. Den egna arbetsron. DN är ju en frestare, liksom mycket annat i den där stora världen, men det är också väldigt skönt att stå utanför, att få lov att vara lite provinsiell sådär på lördag eftermiddag. 

Och då var det ju skönt att andra skrev ett motmanifest, ett som visserligen inte riktigt står på egna ben som manifest betraktat, men som var ljuvligt att läsa. (Fast varför lova att skriva deckare, det är väl inte heller särskilt produktivt?) 

Sedan orkade jag aldrig skriva klart det där långa blogginlägget, så detta är en mycket kortare version. 

Något vi funderade mycket över efter det där första manifestet var: vad handlar egentligen om branschen och vad handlar om författarna? 

Att Lotta Lotass texter kommer paketerade utan inbördes ordning eller att Malte Persson skriver på glittrande prosa om en historisk person eller att Myggor och tigrar är vad den är – hur skadar det prosan?  Hur tar det fokus från Berättandet? Om fokus tas görs det väl av förlag och tidningar (djärva tanke  - kanske just av DN:s kultursidor? Av förlagen? Den hand som föder en?)?

Varför behöver man lova att aldrig göra (om) det där? 

(Myggor och tigrar är f ö en roman som fick mig att tänka: jag ska aldrig ägna mig åt kotterier, jag ska aldrig bo i Stockholm, jag ska aldrig...) 

Något annat jag tänkte på, en detalj, var ordet annekterats i det första manifestet. Att berättandet annekterats av deckare och chicklit. Är i så fall inte berättandet snarare övergett till genrelitteraturen? Om något? Inte kan något sådant som berättande annekteras? 

"Do you have a flag?"