Det är PRECIS det här det handlar om.

"Varför måste kvinnor alltid förhålla sig balanserat och försiktigt till mäns skörhet, intellektuella vankelmod och fysiska defekter?"

/Ellen Key i Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). 

Förbjudna ord

För elva år sedan började jag på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola i skåne  – en episk början på ett blogginlägg! Då var jag mycket, för att inte säga enormt mottaglig för regler och dogmer i skrivandet. Jag ville ju veta Hur Man Gjorde! Vad som var Rätt eller Fel. Jag sög i mig alla råd och uppmaningar, och det tog ganska lång tid sedan, efter de där två åren, att leta mig fram till vad jag egentligen tyckte  – hur JAG ville förhålla mig till språket och skrivandet. 

Detta som bakgrund till nedanstående.

Bland oss i klassen utkristalliserade sig genom alla textsamtal och diskussioner efter ett tag vissa ord som definierades som hatobjekt (och andra, som tex Pregnant, som höjdes till skyarna). Ett var av någon anledning cigarett, eller kanske snarare grejen att tända en cigarett i en text. Ett annat var Plötsligt (som jag forfarande knappt kan använda utan att känna mig skyldig). Ett tredje var Fosterställning. 

Den yttersta av förkastliga meningar att skriva alltså: "Plötsligt lade hon sig i forsterställning och tände en cigarett."

Fortfarande, elva år senare, kan jag inte läsa ordet fosterställning i Anneli Jordahls bok om Ellen Key utan att reagera. Blicken hoppar till, jag tänker usch!  och det skär faktiskt i mig. Jag blir liggande en stund med boken på magen och funderar över hur mycket av den där reaktionen som är präglad in i mig och hur mycket som är att fosterställning faktiskt ÄR ett lite slappt ord, en konstruktion i sig själv, något att ta till. 

Manifest i efterhand

Många har skrivit om de där två manifesten, och den där stormen som blåste upp och inte riktigt tycks ha lagt sig riktigt än. Therese här,  här och här, Bernur, Malte. (Jag orkar inte mer, ni kan väl googla själva?)

Jag hade en hel lördag i bilen på mig att tänka över det första manifestet: fyra timmar med Jessica och tre timmar själv... Det var nära ett tag (bilkö, hetta, avgaser) att vi skrev ett motmanifest. Så uttråkade av det där negationernas manifest: varför skriva om vad man INTE vill? Varför lyfta fram vad man upplever som problem i samtidsprosan genom att sparka på andra författare?

Sedan besinnade vi oss (IKEA, motorvägen söderut) och prioriterade det egna skrivandet. Den egna arbetsron. DN är ju en frestare, liksom mycket annat i den där stora världen, men det är också väldigt skönt att stå utanför, att få lov att vara lite provinsiell sådär på lördag eftermiddag. 

Och då var det ju skönt att andra skrev ett motmanifest, ett som visserligen inte riktigt står på egna ben som manifest betraktat, men som var ljuvligt att läsa. (Fast varför lova att skriva deckare, det är väl inte heller särskilt produktivt?) 

Sedan orkade jag aldrig skriva klart det där långa blogginlägget, så detta är en mycket kortare version. 

Något vi funderade mycket över efter det där första manifestet var: vad handlar egentligen om branschen och vad handlar om författarna? 

Att Lotta Lotass texter kommer paketerade utan inbördes ordning eller att Malte Persson skriver på glittrande prosa om en historisk person eller att Myggor och tigrar är vad den är – hur skadar det prosan?  Hur tar det fokus från Berättandet? Om fokus tas görs det väl av förlag och tidningar (djärva tanke  - kanske just av DN:s kultursidor? Av förlagen? Den hand som föder en?)?

Varför behöver man lova att aldrig göra (om) det där? 

(Myggor och tigrar är f ö en roman som fick mig att tänka: jag ska aldrig ägna mig åt kotterier, jag ska aldrig bo i Stockholm, jag ska aldrig...) 

Något annat jag tänkte på, en detalj, var ordet annekterats i det första manifestet. Att berättandet annekterats av deckare och chicklit. Är i så fall inte berättandet snarare övergett till genrelitteraturen? Om något? Inte kan något sådant som berättande annekteras? 

"Do you have a flag?" 

Rapport

Just nu skriver jag. Lever i en sorts parallellvärld där J. sitter i Karlshamn och jag i Göteborg och då och då utväxlar vi sms eller telefonsamtal och det är en rätt fin, stärkande tanke att hon sitter vid sin dator när jag sitter vid min och att vi delat varandras världar. I oktober ska vi göra det igen. Deadline! 

Idag hittade jag detta när jag googlade runt efter bilder på flodbåtar:

Vad det nu är som fascinerar mig så otroligt med detta. 

Mannen längst till höger förstås, blicken som inte syns under hatten. (Den yngre) mannen till vänster om honom, med det glada ansiktet och den tillknölade kavajen. Damerna, kläderna, sättet de står uppradade i kombination med att de kallas "survivors" i texten där ovanför fotot. 

Udda biblioteksfynd, del 1 och 2

Min mor (bibliotekarie) hittade en gång en platt och torkad cocosboll mellan sidorna i en bok på ungdomsavdelningen. Det är nog det mest extrema jag hört talas om i mat-bland-böcker-väg. Själv har jag på kort tid gjort två fynd i Floda:

halvätet ballerina på ungdomsavdelningen

och

russinpaket på skönlitteraturavdelningen.

Koyla (1997) (!)

Så dåligt att det blir bra. Nästan. 

En av de mer bisarra Bollywoodfilmer jag sett, och det var just beskrivningarna av bisarrerierna som fick mig att vilja se den. 

Shahrukh i hockeyfrillornas hockeyfrilla, som stum slav (Shahrukh klagade i någon intervju över att Koyla blivit dissad på grund av att han inte såg bra ut i den... Well, problemen är lite större än så!). 

I Madhuris introduktionssång dansar hon tillsammans med ett gäng barn och sjunger om att de druckit Bhaang (lassi spetsad med marijuana). Amrish Puri med konstgjort födelsemärke och stirrandet från helvetet. "You bloody phool!" (och phool betyder alltså blomma på hindi = vitsigt...). 

Shahrukh/Shankar trampar i hundbajs men Madhuri/Gauri tycker bara att det är gulligt. Han springer ifatt ett tåg, medan han brinner. Hans stumhet blir botad av en medicinman efter att han fått halsen uppskuren av bovarna (extremt äcklig scen!), det musikaliska temat är snott från Vangelis, istället för att fly vidare in i djungeln väljer de att stanna alldeles intill förföljarna och vila. Smart drag! 

Och så vidare. Och så vidare. 

Men vem kan låta bli att älska Shankar som stumt älskar Madhuri/Gauri, och spelar lite på sin flöjt när han blir ledsen... 

Och: musiken är bra, hör och häpna. 

Här är en av låtarna: Sanson ki mala. Madhuris hetsiga dans och Shahrukh som svettas och trummar... Tror inte att den finns med engelsk text tyvärr, men hon vägrar i alla fall att kalla den onde Amrish Puri för sin make. Det är ju Shankar hon älskar. Han låter bränna henne lite på armen som straff, men hon lider i tysthet och dansar istället...

Här är ännu en, där Shahrukh dansar. Problemet med att den stumme Shankar inte kan sjunga löses genom  att Johnny Lever "mimar" – perfekt! Mitt favorit-moove är de där snurrhoppen som de gör – underbart! 

Låten är också rätt bisarr den med, håll utkik efter flygturen till lampkronan ... och Vangelistemat när han upptäcker Madhuri/Gauri (som han ju tror är den som döljer sig under slöjan). 

Verkar det snurrigt? Inte det minsta...

Att lämna ifrån sig texten, del 3

Texthelg i norra skåne med Jessica. 

Hemma igen med två tjocka buntar text, min egen utskrift och hennes, med anteckningar i. Lättnad. Tilltro till det här som jag påbörjat och som verkar kunna läsas som jag vill. Det jag försöker göra syns. Nu är det förstås på inga vis i närheten av färdigt, men det är PÅ VÄG! 

Nu vill jag inget annat än att sätta mig vid datorn, bläddra bland pappren och ta tag i texten. Så mycket annat i vägen bara! Jobb, Fantasinmöten, vardag. 

Och helgen innehöll ju så mycket mer än text.

 

Nygårdstorpets devis.

Stilleben med debutboken.

Trollskog.

Skörden!

Stilleben med död fjäril.

Doris Lessing

Läser Doris Lessings Det femte barnet.

Kan inte läsa den på kvällarna, den är för otäck. Läser den på pendeln till och från jobbet. Så fruktansvärd och bra den är! Hennes språk är som inget annat. Rakt, naket, icke-gestaltande, men ändå alltid med ytterligare bottnar. Jag slits itu!

Slet blicken från boken idag, stirrade genom tågfönstret och tänkte "Det här som jag känner nu, det måste vara FASA!"

Kanske läser jag ut den på väg hem idag.

Uppdatering: 

Ja, jag läste ut den. Slutet var hastigt, jag var rädd för vad som komma skulle och läste snabbt. Men det var inte som jag föreställt mig. 

Nå: vilken bok! Vilket språk. Vilken bekantskap, denna Lessing. Min favorit av de böcker jag läst är Den femte sanningen (The Golden Notebook) som en av mina bokcirklar läste för något år sedan. En bok som tar ett stort grepp om feminism, kommunism, kolonialism, efterkrigstid, relationer, skrivande... Många nivåer i fiktionen. Och jag tycker att det är oupphörligt intressant. 

Till försvar för gallringen

I kommentarerna till ett inlägg hos bernur diskuteras bibliotek och gallrade böcker (apropå Malmö stadsbibliotek), och den där kommentarstråden fick mig att tänka ännu lite mer på saker som jag ändå tänkt på när jag själv varit med och gallrat. 

De första tankarna är skarpa och arga:

Vi måste ju gallra! Eller ska vi sluta köpa in böcker? Vem vill ha bibliotek som är lagerlokaler? Det är också omöjligt att behålla ALLT i väntan på att någon kanske skriver en bok om X eller publicerar X:s brev eller att X får ett fint pris eller eller eller –

Man kan säga att litteraturen inte är en färskvara och heller inte ska behandlas som en sådan. Det är gott nog. BÖCKER däremot, är färskvaror. Särskilt böcker i omlopp. Vem vill låna hem en nersnorad, nerspilld, trasig, sliten bok, om det så är favoritförfattaren eller Nobelpristagaren eller Det Udda Författarskapet? Böcker slits och de tar slut i handeln (som vi har slitit vårt hår över klassiker (i både vid och snäv bemärkelse) som helt enkelt inte går att köpa längre!). 

Jag arbetar på ett litet filialbibliotek och det skulle vara vansinne att "ha allt". Vå poesiavdelning, t.ex. (som mitt hjärta blöder för) för en mycket tynande tillvaro. Någon gång lånas en Tranströmer, möjligen en Boye (knopparna fortsätter förvisso att brista, vår efter vår), Bruno K är förstås efterfrågad. Vi köpte in Södergrans samlade för att det fattades (mig). Men i övrigt? Det är klart att jag önskar att det var motiverat att också ett litet bibliotek hade "allt", men det är inte meningsfullt. Ska de står där då, för att en dag någon kanske ska komma in och fråga efter dem och vi jublande kan svara "Javisst, den har vi!" och småspringa bort till hyllan?

Att angripa skyltning med böckernas framsidor ut (genom argumentationen Så gör ju bokhandlarna - det kan aldrig vara bra! Kommersialism lång väg! Usch!) gör mig faktiskt bara trött. Jag vet inte för vem det är man ska ha bibliotek (en del verkar ju onekligen hellre vilja ha magasin med egen nyckel), men så mycket beröm och positiva omdömen som vi fått efter att vi börjat skylta allt mer och "fronta" upp böckerna - det har jag aldrig varit med om! Vi vill ju att böckerna ska hitta läsare, att läsarna ska hitta böcker, det är därför vi ställer dem med framsidan utåt, det är därför vi hellre har hyllor med luft än hyllor som är fullproppade. (Men visst: ge oss större lokaler, ge oss fler hyllor, ge oss större bokanslag!)

Och ja, det medges, jag skrev (tillsammans med Z.) magisteruppsats vid BHS (där utbildningen f ö inte alls heter "något med media och kommunikation", utan Biblioteks- och Informationsvetenskap) om att vi saknade undervisning i litteraturförmedling. 

Men om det verkligen är ett problem att Bibliotekshögskolorna inte undervisar i litteraturvetenskap kan diskuteras. Ska alla bibliotekarier (bara) vara bra på skönlitteratur? Vem ska ha fackkunskap inom matematik, naturvetenskap, musik, pedagogik, psykologi? De 80 högskolepoäng (före Bologna) som återstår för en examen utanför "80 poäng i huvudämnet" kan man ju lämpligen ägna sig åt litteraturvetenskap  om man är intresserad (det har jag gjort, plus två terminer Nordiska språk/svenska). 

Bristen på undervisning i litteraturförmedling är förvisso allvarligare. 

Jag blir trött på att bibliotek behandlas som nån sorts arkiv, som lagerlokaler för böcker och författarskap. Bibliotek är levande platser. Är det inte det vi vill?

Därmed inte sagt att – men jag har faktiskt ingen lust att lägga in en massa brasklappar och "Men jag tycker givetvis inte att...". 

Pretto författarporträtt, del 2

Minns ni Andrew Vachss? (Boken är f ö gallrad men inte slängd, den tittar på mig från en hylla i mitt rum på jobbet...)

Vid en gallring av (det diminutiva) magasinet i Floda fann vi igår följande något pretentiösa författarporträtt:

Umberto Eco, Foucaults pendel. Det där är väl en Riktig Författare??

Den vita tigern

Om det verkar som om jag aldrig läser något: fel! Jag orkar/hinner/vill bara inte alltid skriva om böckerna. Och ibland fastnar jag halvvägs. Men nu har jag alltså läst ut något som jag vill skriva lite om. 

Den vita tigern, av Aravind Adiga. 

Jag lånade hem boken redan när den kom ut på engelska, när Adiga fått Bookerpriset, men bar sedan tillbaka den igen. Det där med att komma mig för att läsa på engelska... Men nu finns den alltså på svenska, och nu har jag läst den. 

Det är en roman om indien, en lättflytande spännande och ganska hård skildring av att vara någons chaufför, att vara uppvuxen i Mörkret och aldrig få tillträde till Ljuset (eller - aldrig?). Balram Halwai talar fram ett brev till Kinas permiärminister mr Jaibao. Balram har något att berätta om Indien, inför premiärministerns besök. Sitt livs historia.

Det är solkigt, lerigt, bestänkt med röd paan-saliv, det nynnas i förbifarten på melodier från hindifilmer, det är mutor och horor och sprit, det är indiens alla osynliga tjänare. Det handlar om det som Balram kallar Hönsburen, detta sinnrika förtryck- och underkastelsesystem som håller Indiens fattiga och outbildade fångna, av sig själva:

"Den stora Indiska Hönsburen. […] här i Indien har vi ingen diktatur. Ingen hemlig polis. Det är för att vi har buren. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så få haft så många att tacka för så mycket, mr Jiabao. En handfull män i det här landet har fostrat de återstående 99,9 procenten - på alla sätt lika starka, lika begåvade, lika intelligena - till att leva i evigt slaveri, ett slaveri så starkt att ni kan ge en man nyckel till hans frihet och han kommer att kasta den på er med en svordom. 

[…] vårt lands stolthet och ära, platsen för all vår kärlek och uppoffring […] den indiska familjen, är skälet till att vi är fängslade och bundna till buren. 

[…] bara den man som är beredd att se sin familj omintetgjord - jagad, slagen och bränd levande av herrarna - kan ta sig ur buren. " (sid. 135)

Jag tycker om boken (så underbart oproffessionellt och icke-recensentskt, men jag är ju inte heller recensent). Den var lättare än jag trodde, alltså både mer lättläst och mindre svart. Men inte på ett dåligt sätt. Den har humor, den har distans, men den vill samtidigt säga något om Indien, något om tillståndet i detta land som Arundhati Roy beskrivit som ett land där ena delen av invånarna - de allra flesta - sitter på en vagn som rör sig in i mörkret, tillbaka i tiden, och den andra delen - mycket få - sitter i en snabb modern bil som för dem in i framtiden. Och att några - bland annat hon själv, står bredvid och ser på och har en fot på vardera sidan. Det är också Aravind Adigas Indien - det sträcker sig från en teservering vid en biflod till Ganges, till storstaden Bangalore, fullt av call-centers och entreprenörer och multinationella IT-företag. 

Att lämna ifrån sig texten, del 2

Måste bara dela med mig av detta, ren pirrande glädje när jag såg det!

Jessicas twitterstatus.

Till helgen bär det av till skåne för textsamtal!

Pausblogg: gatukonst

Först ut: elskåpskonst.

Godhemsgatan.

Någon annanstans i Majorna, har jag för mig.

Den här går jag förbi varje dag. Den gör mig lite glad varje gång jag ser den. 

Aha: en ledtråd! Läs mer här. 

Googlefynd

Ett)
Jag hittade mig själv på Wikipedia! Vilken rolig egotripp!

Två)
Jag hittade en diskussion om boken via en blogg långt bak bland googleträffarna. Så fina frågor! Så roligt att läsa vad de tror och tänker. JAG vet ju inte... Det där med Emil var spännande att få fundera över nu, jag minns inte nu hur jag tänkte då, mer än att det följde hans person att neka.

Att lämna ifrån sig texten, del 1.

Jag och J. har utbytt text inför nästa helg. 110 sidor har jag skickat. Och nu håller hjärnan på med någon sorts nervös separationshantering: snabbspolar fram och tillbaka genom texten, tänker ut bättre formuleringar på något ställe, tittar mycket kritiskt på olika pariter och dömer ut dem, får blixtklara minnesbilder av någon passage som borde ha korrigerats.
Själv sitter jag liksom hjälplös och ser detta hända. Då och då antecknar jag någon av de alternativa formuleringar som hjärnan föreslår. Lika ofta låter jag bli. Rädd att vada längre ut i de här osäkerhetens myrmarker. Det är ju J! tänker jag sturskt. Hon har läst mig förut, det gick ju bra då. Och jag vill så hemskt gärna höra vad hon har att säga, jag vet att det kommer att ge mig injektioner, oavsett riktning. Men denna oro! Nervositeten!
Att texten så snart den lämnar datorn och skrivs ut på papper förvandlas till Något Annat, något det ställs andra krav på. Och det är samtidigt det jag vill. Ambivalens!

... burning bright, in the forests of the night

Äntligen börjat läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar, hundra år för sent. Eller: aldrig för sent, men långt efter alla andra. Höll på att kämpa mig igenom två olika bokcirkelböcker som aldrig tog fart utan tillslut bara enhälligt tråkade ut mig (Oates Dödgrävarens dotter samt Roths Konspirationen mot Amerika). Således i starkt behov av något levande, fartfyllt, gripande, intressant. Och här!

Vännen/kollegan/älsklingen Klara Bengtsson skrev en briljant recension av den i ord & bild, som jag läste och gillade skarpt, utan att ha mer än en medieuppbådsuppfattning om innehållet i själva boken.

Men nu: jag sugs rakt in i boken, i hennes värld och tankar. Fantastiskt! Hoppas att artiklar etc ligger kvar på nätet så att jag kan rekapitulera stormen lite efteråt.