Hemma igen

Tillbaka i Göteborg efter trehundrafemtiofem mil av kuskande i husbil. Norrut, till ljuset och horisonten och de bedövande vackra fjällen, till sol och en sval vind. Jokkmokk, Porjus, Saltoluokta, Sitojaure, Skierfe, Aktse, Sitoälvsbron, Tjåmotis, Jokkmokk igen. Sedan tillbaka söderut. Längs Luleälven mot kusten. Jo, jag skriver nog mera om norrland om ett litet tag. 

Jag lämnade allting bakom mig när vi reste norrut. Jobb, lägenhet, skrivande, alles. Men när vi vände söderut igen – när vi passerade Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand ... – då kom det tillbaka. Som att jag mycket sakta rörde mig hemåt inte bara i bilen längs vägarna, utan också i tanken. Skrivandet dök upp. 

Plötsligt fann jag att jag med en kliande rastlös njutningsfylld eller plågsam känsla i kroppen satt och tänkte på de där personerna. De där platserna. Den där resan. Den där tiden. Jag plockade fram min anteckningsbok som legat orörd i väskan sedan vi lämnade Göteborg, jag drog fram en penna, jag skrev några rader. I stunder av otillgänglighet gjorde jag en anteckning i mobilen. Inget stort. En tanke, bara. Kan det vara så att ...? Är det så att de ...? Men det är skrivandet. Jag närmar mig långsamt. Nu är jag hemma och datorn är igång men jag väntar. Jag längtar, och det är en känsla att bevara, att vårda, att njuta av. 

Imorgon börjar jag jobba igen efter tre veckors semester, men det jag tänker att jag ska TA TAG I, är skrivandet.